Hur gör ni med stora bonusbarn?

Naturligtvis vill han hellre bo hemma hos er där han blir servad och slipper städa, det är ren bekvämlighet och då motiverar det ingenstans att han ska bo hos er istället för hos sin pappa, eftersom ni nu är trångbodda.

Ser inte mamman själv att hon är orättvis mot sina yngsta barn, som tvingas bo trångt fast storebror har flera valmöjligheter - att bo hos pappan eller skaffa eget boende - medan de fortfarande måste bo hemma och inte kan påverka sin situation?

Jag är faktiskt i situationen att jag håller på och sparkar ut båda mina barn ur boet (med kärleksfulla knuffar och studsmatta under) just pga att vi är trångbodda och jag vill ha mer plats och privatliv. Vi har jättebra relation och är överens om att de ska flytta så snart de hittar något, de vill der själva också. Då har jag ändå skötsamma döttrar som både städar, handlar och lagar mat i precis samma utsträckning som jag själv.

Hur ser ert sexliv ut? I vilken utsträckning är ni ett par eller har ni fastnat i föräldrarollen där ni även beter er som föräldrar år varandra och tar beslut över varandras huvud? Hon verkar ju behandla dig som sitt äldsta barn iaf eftersom du själv skriver att hon tog beslutet utan att involvera dig.

Av någon anledning gör din fru ett medvetet eller omedvetet val att ha sonen nära och vara kvar i sin mammaroll. Kanske vet hon inte vad hon ska göra med tomheten när sonen lämnar? Det är hon som mest behöver ha honom, inte tvärtom. En vuxen kvinna sparkar ut vuxna ungar ur boet.

Två vuxna hanar delar aldrig på ett revir/hem, så om hon ser dig som ett av sina barn, alltså inte man enough.

Och du finner dig i det, eller hur?

Hur ser ert sexliv ut? I vilken utsträckning är ni ett par eller har ni fastnat i föräldrarollen där ni även beter er som föräldrar år varandra och tar beslut över varandras huvud? Hon verkar ju behandla dig som sitt äldsta barn iaf eftersom du själv skriver att hon tog beslutet utan att involvera dig.

Av någon anledning gör din fru ett medvetet eller omedvetet val att ha sonen nära och vara kvar i sin mammaroll. Kanske vet hon inte vad hon ska göra med tomheten när sonen lämnar? Det är hon som mest behöver ha honom, inte tvärtom. En vuxen kvinna sparkar ut vuxna ungar ur boet.

Två vuxna hanar delar aldrig på ett revir/hem, så om hon ser dig som ett av sina barn, alltså inte man enough.

Och du finner dig i det, eller hur?

De får väl dela av rummet med en skärmvägg eller något.

Att kasta ut sonen för att de nya ungarna inte kan dela rum är ju rent vansinnigt.

Snacka om att han skullle känna sig utslängd, för att mammans karl inte vill ha honom boende i sitt eget hem längre.

Det vore fruktansvärt.

Jag tycker också att en separation låter som det bästa alternativet, men av helt andra anledningar.

Mamman bryr sig säkertligen om sina yngre barn, men för den skull ska hon inte behöva visa sitt äldre barn på porten.

Hade jag varit mamman i familjen så hade jag övervägt skilsmässa och låtit min stora son bo kvar, alternativt flytta med.

"Men, hur kan det gynna mig om jag förlorar min familj och i synnerhet mina barn?"

Men inte skulle du förlora dina barn om du skildes. Du skulle få gemensam vårdnad och kunna ge dina barn varsitt rum.

Men de skulle växa upp med skilda föräldrar, precis som din bonusson. Och det vill du till varje pris undvika?

Ja, antingen det. Eller så växer de upp som askungar som alltid får stå tillbaka för sin storebror. Deras mor ser bara honom, trots att han är vuxen är det fortfarande alltid synd om honom, och de yngre barnens behov försummas och förminskas.

"Men, hur kan det gynna mig om jag förlorar min familj och i synnerhet mina barn?"

Men inte skulle du förlora dina barn om du skildes. Du skulle få gemensam vårdnad och kunna ge dina barn varsitt rum.

Men de skulle växa upp med skilda föräldrar, precis som din bonusson. Och det vill du till varje pris undvika?

Ja, antingen det. Eller så växer de upp som askungar som alltid får stå tillbaka för sin storebror. Deras mor ser bara honom, trots att han är vuxen är det fortfarande alltid synd om honom, och de yngre barnens behov försummas och förminskas.

Jag klarar inte av att vara varannan vecka förälder. Jag vill ha mina barn på heltid och jag älskar naturligtvis min fru. Detta är min Akilles häl och det vet hon om. Men jag kommer att utröna varje alternativ, möjlighet innan jag ger upp. Det finns ingen överdrift i min beskrivning av situationen med vår bonusdottern och kommer vi inte längre i diskussionen så ska hon få ta del av trådarna. Jag vill ändå kunna se mig själv i spegeln när barnen känner förtvivlan över ett slutgiltigt beslut.

Det här gör mig förbannad! Du säger att du behandlar barnen lika men varför låter du då heltidsbarnen får klämma ihop sig i ett rum medan ett stått tomt 50%

Vilken kass mamma som låter en så stor dotter dela rum medan hon curlar sönder en vuxen man! Finns inget äckligare än när kvinnor skapar mansbebisar för en normal man hade varit överlycklig för en egen lägenhet centralt.

Stå upp för barnen och ge dig inte. Hon får söka hjälp för att hon särbehandlar sina barn!