God morgon, en statusuppdatering från gårdagen och som jag nämnde tidigare så blev det ingen konklusion och det hade jag inte heller väntat mig det. Vi har alldeles för mycket i bagaget för att rådgivaren ska ha en rimlig chans att bilda en totaluppfattning eller göra rekommendationer. Det är möjligtvis det de kommer att göra och inte vem som har rätt eller fel.
Jag fick inleda samtalet i och med rådgivningen var/är på mitt initiativ. Det blev en ödmjuk inledningen som min fru inte hade förväntat sig och det fick henne att slappna av och inte börja gå i försvarsställning direkt och vi fick i stora hela en bra nivå på diskussionen.
Det finns dock några övergripande saker som känns bra utifrån mitt perspektiv. Jag fick för en gångs skull tala till punkt utan att avbrytas men också få henne stanna att sitta kvar och inte vända ryggen mot. Jag fick också upp allt som har varit känsligt och som har tyngt ner mig och mycket kom att handla om bonussonen givet läget och henne relation. Rätt eller fel, det kan man tycka något om i efterhand. Rådgivaren underströk stundtals vikten om att prata om en vuxen person under samtalet och frågade henne varför inte bonussonen är med i diskussionen och här blev det nog en totalmissuppfattning! Vad hon egentligen menade var att varför vi 3 inte kunde sätta oss ner och prata om vår familjesituation då han är en vuxen person. Min fru svarade att hon självklart skulle tillse att han följde med till rådgivningen vid nästa tillfälle. ???? Jag var nära att trilla av stolen och först trodde att jag hade hört fel och även rådgivaren blev överrumplad men kommenterade snabbt att avvakta ett möte till så kan han vara med vid tillfället efter då det krävdes mer tid att för att lära känna oss. Min fru anklagade mig stundtals att jag klankade på bonussonen men det slog mer tillbaka mot hennes agerande och framförallt hennes rädsla för konflikter som hon också erkände under mötet. Rådgivare underströk upprepade gånger under mötet och beskrev honom som en vuxen person och inget barn samt att vi egentligen inte hade en försörjningsskyldighet.
Vi var också överens om att de yngre barnen och framförallt vår dotter behöver ha ett eget rum och där måste vi börja prata om lösningar. Här ville rådgivare att vi skulle brainstorma utan att tänka för mycket på förutsättningarna för att få upp en del alternativ på pappret och därefter tratta ner.
Det som stör mig nu i efterhand är att hon hade på egenhand pratat om rumssituationen med grabbarna bara timmar innan rådgivningen och äldsta sonen hade uppenbarligen gett något kryptiskt svar om varför han hellre bodde hos oss än pappas lägenhet. Till mig sa han bara för en vecka sedan att det var enklare hos oss och närmare till hans träningar med allt runtomkring. Det som väger upp hela situationen är att han kommer att följa med oss till rådgivningen och då kan vi tala öppet och jag kan obehindrat ställa frågor till honom så att vi får fram rätt argument och inte massa spekulationer utan att min fru kan ta över eller avbryta samtalet. Jag kommer helt givet stötta honom om det föreligger saker och ting där han råkar illa ut hos sin pappa och det har jag påpekat i alla år. Men hon har hela tiden satt stopp för att kommunicera med honom med hennes enkla förklaring att han ändå inte kommer säga sanningen.
Jag har i alla fall börjat titta på alternativa lösningar och det gjorde jag redan igår kväll. Hon verkade inte direkt engagerad men det bryr jag mig inte om. Jag har bokat visning nu på söndag och det är ett större boende. Ligger något fel men rent logistiskt går det att lösa ändå. Jag tittar även på ettor i närområdet och resonerar att alla barnen kan få nytta av en lägenhet i vår ägo när de behöver ta första steget att flytta ut. Det harmoniserar bra åldersmässigt mellan dem och det är den ekonomiska hjälpen de ska få som vi gemensamt varit överens om. Alternativet med att bo i pappas lägenhet parkerar jag för stunden tills vi har haft samtal hos rådgivaren. Han verkar enligt min fru vara ok att dela rum med sin lillebror men det ska vi också prata om. Hon verkar ha öppnat upp för att prata om situationen inom familjen och det är positivt.
Vi är tillbaka på den rutan som jag i alla år tjatat om att genom en öppen och balanserad kommunikation så löser man det mesta. Jag kommer att driva på processen så att vi får en konklusion snarat och går det inte pga. att hon inte mäktar med eller vill så kan jag med gott samvete titta mig själv i spegeln att jag ändå har gjort allt jag kunnat för att rädda min familj och äktenskap.
