Anonym (Bonuspappan som duger ibland) skrev 2020-11-10 05:42:15 följande:
Hon är med på att gå till familjerådgivningen och jag vet att hon kommer att angripa mig på samma sätt som du beskriver ditt ex. Hon kommer hävda men det kommer bara slå tillbaka mot henne själv. Vår lilla kille kände sig inte bra igår kväll så jag hoppas att vi inte behöver ställa in tiden.
Vår situation är ohållbar och jag kommer inte att ge mig. Jag var på jobbet 04.00 i morse och jag har inte sovit på hela natten. Han har väckt mig flera gånger i natt. Jag har själv fått grava sömnstörningar pga. honom. Han jobbade sent igår kväll och kom hem strax efter midnatt och då hade jag sovit någon timme. Ställde sig och skramlade en bra stund i köket och när han gick in till sig så var klockan 01.30. Det tar väldigt lång tid för mig att varva ner och komma till ro och när jag precis har kommit till ro så är han uppe 03.15 och ränner runt och jag blir väckt på nytt. Såhär är det varje dag och har varit i så många år. Jag har gått igenom två mycket svåra kolikperioder och trodde skulle överleva allt. Men han håller på att knäcka mig och trots att vi har pratat om detta med våra rutiner och tider så biter ingenting på varken han eller min fru som sover som en gris. Nej, jag har fått nog och nu gäller det dessutom min dotter.
När min dotter var som mest upprörd nu i söndags över att hon inte hade ett eget rum och jag i min uppgivenhet nämnde att vi skulle lösa det på något sätt men jag och mamma behöver prata om det. Hon är mycket klok och känner av stämningen och atmosfären även om vi inte visar för barnen att vi är ovänner för stunden. Hon är så taktfull och viskade försiktigt till mig innan hon gick och la sig om jag och mamma hade pratats vid om att hon kunde få ett eget rum? Hon ska inte behöva gå på nålar på det här sättet och jag skäms verkligen över mig själv och min fru över den uppkomna situationen.
Får ont i magen av att läsa ditt inlägg för jag känner igen känslan av hur dåligt jag mådde och idag när jag kan se tillbaks på den tiden det så fattar jag hur sjukt det var. Då blev det ett normaltillstånd men idag så förstår jag inte hur jag stod ut så länge som jag faktiskt gjorde.
Minns så väl hur jag hade två barn i vårat sovrum och hans tonåring vägg i vägg som ofta hade kompisar som sov över. Det var höga röster och skratt som ekade inpå morgontimmarna, när jag bad de att dämpa sig så blev jag uppläxad av min man. Gick runt med ständigt ont i magen och har än idag så dåligt samvete över att jag lät honom köra över mig och våra gemensamma barn. De trippade också på äggskal för honom och sitt storasyskon och kände mycket väl av att de var lägre ner på näringskedjan än syskonet.
Jag är ledsen men du måste börja inse att det här får inte fortsätta. Det finns liksom inget vi, din fru är din antagonist och hon arbetar inte med dig och för era gemensamma barns bästa. Hon drivs av sitt dåliga samvete gentemot sonen och det är honom hon fokuserar på fullt ut och det kommer ingen familjeterapeut ändra på. Tyvärr kommer det nog fortsätta så om du stannar kvar i det här, jag hoppas att du inser det och att du börjar kolla på akuta lösningar.
Hoppas på att ni kommer iväg på mötet sen, uppdatera gärna sen och se till att få lite sömn.