Hur gör ni med stora bonusbarn?

Tack och det är så jag känner idag. Jag ska ta med ditt inlägg och visa upp det för henne när hon tycker att jag är en hemsk människa som inte vill hennes son väl. 

Jag tror tom att jag visar hela tråden så att hon själv får ta del av diskussionen. 

Jag gick med på detta för ett par år sedan och då var syskonen fortfarande ok med att dela rum. Den mellersta är 12 och sedan i somras när hon fick sin första mens så har hon förändrats på ett sådant sätt som inte jag kunde förutspå. Hon har mognat och hon har stor integritet och behöver komma ifrån lillebror och detta hade jag ingen kännedom/kunskap om. Därför har det för egen del blivit väldigt påtagligt nu på senare tid. 

Sedan så ska jag ärligt erkänna att jag sover väldigt lätt och med tanke på att han har mycket sena vanor så blir jag väckt stup i ett och när jag har blivit väckt en gång så har jag otroligt svårt att somna om. Vi har tjatat jätte mycket om att han måste komma in i vår rytm och rutiner men utan resultat. Sömnen har påverkat mig och jobbet. 

De får väl dela av rummet med en skärmvägg eller något.

Att kasta ut sonen för att de nya ungarna inte kan dela rum är ju rent vansinnigt.

Snacka om att han skullle känna sig utslängd, för att mammans karl inte vill ha honom boende i sitt eget hem längre.

Det vore fruktansvärt.

Jag tycker också att en separation låter som det bästa alternativet, men av helt andra anledningar.

Mamman bryr sig säkertligen om sina yngre barn, men för den skull ska hon inte behöva visa sitt äldre barn på porten.

Hade jag varit mamman i familjen så hade jag övervägt skilsmässa och låtit min stora son bo kvar, alternativt flytta med.

Dumheter.

Småsyskonen kan gott dela rum. Annars får föräldrarna flytta ut i vardagsrummet.

Man kastar inte ut en familjemedlem.

"Vuxen man" va... annars tjatas det om att hjärnan inte är färdigutvecklad innan ca 25 års ålder. Men det gäller inte när  dessa människor ska slängas ut antar jag.

Som mor hade jag inte tillåtit det. Aldrig.

Och någon "usel" mamma är jag då rakt inte. Tvärtom, jag har ALLTID satt mina barn i främsta rummet. 

Vad du kallar det för struntar jag i.

Jag skrev att föräldrarna kan flytta ut i vardagsrummet för att ge plats åt de två yngre barnen. Missade du det?

Antingen är man tonåring eller så är man inte. "Nästan" är bara löjligt. Det är två barn som delar rum oavsett och det är enkelt att lösa som jag berättar om nedan.

Så återigen, nej dessa yngre barn behöver inte dela rum. Föräldrarna kan sova i vardagsrummet.

Den äldre brodern har inte två hem, han bor i ts hem. I ett rum.

Nej, jag skämtar inte. Gör du? Och usel för att man månar om sina unga, nyligen "vuxna" barn? Ja, tyck det du. Det gör DIG mer usel än mig. Kom igen när du har ett barn i 20-årsåldern.

För du har såklart äldre barn? Ja, såklart du har det!

Iallafall under ditt anonyma nick.

Såklart. 

Jag beklagar att du har något fel på din empatiska förmåga.

Det kan du inte hjälpa så jag ska inte säga något mer om det.

Har jag min "23-åring"? Vilken 23-åring?

Grannens? Eller en katt som är överåring? Min äldsta katt blev 18. Hur gammal blev din? 

Vet du vad, jag har svårt att diskutera med människor som ligger långt under min nivå  Både empatiskt och rent intelligent.

Men jag önskar dig ändå en fin kväll.

Jag klarar inte av att vara varannan vecka förälder. Jag vill ha mina barn på heltid och jag älskar naturligtvis min fru. Detta är min Akilles häl och det vet hon om. Men jag kommer att utröna varje alternativ, möjlighet innan jag ger upp. Det finns ingen överdrift i min beskrivning av situationen med vår bonusdottern och kommer vi inte längre i diskussionen så ska hon få ta del av trådarna. Jag vill ändå kunna se mig själv i spegeln när barnen känner förtvivlan över ett slutgiltigt beslut.

Jag försökte prata med honom senast i fredags men då duckar han och går sin väg utan att vilja prata.

Jag är nog ganska medveten om alternativen. Även om de skulle kunna få det bra hos mig så kommer de inte få någon förbättring hos sin mamma och snarare en försämring då hon kommer inte att ha råd till en större lägenhet. Jag ska lösa i kapp mig och sammanfatta alternativen inom kort.

Det är så typiskt svenskt att kasta ut ungarna så fort de har tagit studenten.

Jag jobbar med de där VUXNA MÄNNISKORNA som ni kallar dem, 20-åringar som precis har börjat på universitetet. Det är så otroligt många som mår dåligt framför allt nu pga Corona. Det är svårt att plugga på distans och många failar på tentorna. De måste titta på timvis av inspelat material och lära dig utifrån det istället för att aktivt kunna fråga läraren eller kompisar under undervisningen.

Majoriteten sitter uppe till sent på natten och pluggar eller spelar, det är inget konstigt. Det är en tjugo-någots dygnsrytm.

Ert hem är lika mycket hans hem så mamman ska inte behöva stämma av med dig TS för att han bestämmer sig att han ska bo där. I en så redan isolerad värld vi lever i nu vill du skjutsa ut honom till en lägenhet helt alena, när det är svårt eller nästintill omöjligt att träffa eller skapa vänner. Han behöver er, även om han är kylig.

Han kommer inte att bo hos er för evigt. Be honom att hjälpa till mer visst men att kasta ut honom är fel.