Hur gör ni med stora bonusbarn?

Tvärtom. Jag gör någonting som jag borde ha gjort tidigare. Jag är inte heller förtjänt av att mina barn blir av med sin mamma halva tiden. Jag försvarar inte min fru och jag anser fortfarande att hon gör/ har gjort felaktiga prioriteringar men jag vet också att hon inte gör det med uppsåt. Hon är en fantastisk mamma för barnen och ordagrant solen i min dotters liv och jag vet att hon anser detsamma om mig som pappa med ett undantag förstås. Jag känner mina barn väl och jag vet vad som är bäst för dem. 

Vi har fått en nytändning inom familjen och barnen är otroligt engagerade sedan min fru tog upp alternativet till att flytta till större. Obeaktat situationen med bonussonen så har vi nog underskattat problematiken med trångboddhet och barnen verkar mer flexibla och vilja lämna vänner och skola för något nytt. Vi ska inte förstora upp förfarandet med att byta skola men vi ska inte heller underskatta det och här ska vi prata med barnen så att de inte målar upp en fantasivärld. Det är svårt med bra skolor och vi ser hårdare och tuffare klimat för varje dag som går. Den enda som inte är entusiastisk och verka totalt avsky diskussionen är bonussonen. 

Han har förstått att de boendealternativ som står på tapeten inte är längre av promenadavståndskaraktär. Vi pratade en hel del om nya boenden och områden och han sa inte ett ord och surade under hela middagen. Jag kan slå vad om att så fort han inser att vi är beslutsmässiga att flytta till en annan bostad som försämrar hans bekvämlighetsmöjligheter så kommer han flytta till pappa med blixtens hastighet. Vi är redan inbokade på två visningar till helgen och ett av husen har min dotter hittat. Jag bedömer att vi kommer att vara beslutsmässiga innan årsskiftet och flytta tidigt under våren. 

Jag kan också nämna att obeaktat om han väljer flytta till sin pappa eller ej så är jag helt inställd på att vi behöver en större bostad och nu gör vi någonting mer långsiktigt för allas vidkommande. 

Tack och kloka inlägg. Det här har vi pratat om och även familjerådgivaren tog upp vikten att ha bestämda sysslor såsom att man sätter upp ett arbetsschema på veckobasis. Min fru underströk att hon själv tänkt på detta men har inte kommit till skott. Jag kan nästan svära på att hon inte kommer att göra det heller. Jag tänker inte ta upp det förrän vi är på familjerådgivningen om en knappt vecka för att påvisa att saker och ting blir inte gjorda från hennes håll. Det slutar alltid med att jag få ta tag i det och då anser hon att jag klankar på honom. 

För några veckor sedan så satte jag upp en lista till bonussonen där han skulle skriva upp på daglig basis vad han gör utan att vi ständigt ska tala om för honom vad han ska göra. Tanken var att han själv skulle ta initiativ och dra sitt strå till stacken. Jag tror inte jag behöver säga hur det har gått.

De yngre gör redan en hel del men självklart kan det bli bättre. Vår dotter har under många år hjälpt till med städning och sett till att frukosten är dukad på helger, diskmaskinen är tömd och att det finns färskbryggt kaffe när vi har kommit upp. Hon har dock tappat lusten på sistone då hon anser att det är bara hon som tillför något och det är ju sant. Den yngsta sonen hjälper till förvisso men bara med att tömma diskmaskinen, duka till middagen och städa undan efter sig men det går självklart att utöka hans sysslor också. 

Jag vet att han inte kommer att följa med. Han har inte körkort för att han har spelat bort en skyhög summa som han skulle ha till en ny lägenhet, körkort osv. Spelandet har tagit över hans liv och det finns inga som helst andra intressen. Det hade inte spelat någon roll om han hade haft pengar heller. Han är så ointresserad av bilar, motorcyklar, moppar osv.  

Vi har börjat prata öppet om problematiken hemma hela familjen (dock inte bonussonen som föredrar att tiga). Vi har varit på familjerådgivningen ytterligare ett tillfälle och kommer att fortsätta året ut som det ser ut nu. I och med min fru har duckat för våra problem i så många år utan att vilja nå konklusion så har det byggts upp en enorm frustration hos mig som nu exploderar ut vilket i sig framhåller mig som en elak och kall person. Jag är medveten om det. Familjerådgivningen balanserar det hela vilket resulterar i att vi fungerar bättre på dagligbasis kommunikationsmässigt där jag kan dämpa min frustrationen.

Min fru har insett att vi behöver vara lösningsorienterade och agera NU. Vi har haft brainstormningar med många alternativ där nästan alla har varit involverade i. Från att barnen var villiga att flytta så har de nu ändrat sig när de väl insåg vad det skulle innebära med skolbyte och inte få träffa sina klasskamrater på dagligbasis. Jag var lite förvånad över att de var så positiva initialt men de har utan vår påverkan ändrat sig och vill inte flytta.

Bonussonen har börjat visa sitt rätta jag. Det gör att min fru förnekar inte längre att största skälet till att han väljer bo hos oss är av ren bekvämlighetsskäl men jag förstår också att hon inte kan sparka ut honom bara sådär utan vidare. Han har även sagt att om vi väljer att flytta och inte hamnar lika centralt som idag så kommer han att välja bo hos sin pappa. Det bekräftar allt jag har sagt och varför han vill bo hos oss. Min fru är väldigt fäst vid vårt boende då vi bor väldigt fint även om det är trångt så vill hon inte heller flytta. Konklusionen är således att bonussonen får dela rum med sin lillebror. Det är faktiskt min fru som har beslutat detta alldeles på egen hand. Jag är ok med det men jag vet också att det inte kommer att vara hållbart. Jag har också varit väldigt tydlig med bonussonen att detta innebär också att han inte kommer kunna ha sina nattliga rutiner med allt spelande och stök då jag kommer att klippa nätet efter lämpligt klockslag.

Det mest logiska utifrån förändrade förutsättningar för bonussonen borde vara att omvärdera bekvämligheterna mot begränsningar i att dela rum med lillebror i relation till att bo självständigt hos sin pappa. Jag tror dock att detta är just nu det enda alternativet och kanske enklaste alternativet för min fru att han utifrån omständigheterna själv väljer att flytta till sin pappa istället för att vi talar om det rätt ut att han ska flytta. Jag har också förvarnat henne om att ett sånt utspel kan komma och då får hon vara förberedd på att acceptera och inte avstyra. Hon har väldigt svårt att klippa navelsträngen. Jag kan ha fel men det återstår att se hur det hela utvecklas. Vi ska göra om rummen till helgen så att dottern får ett eget rum.

Tack och jag tänker inte sätta emot dig och lovar uppdatera.  

Tack jag tycker också och hon har längtat länge efter detta. Jag tror dock inte att det kommer att funka för grabbarna. Min fru inser vikten om förändringen och har faktiskt varit drivande och jag hoppas också att hon inte ska få panik och har även förvarnat henne om vad som kan hända. 

Bonussonen är i grund och botten en fin kille även om somliga här insinuerar att jag önskar livet ur honom så stämmer det inte alls. Jag älskar min fru och jag kommer att göra allt för att hålla familjen intakt. Han är en del av henne och även barnens syskon. Precis om som du påpekar så föreligger en störning som gör att han är helt avstängd och asocial mot oss och även sin pappa. Däremot så är han väldigt öppen, trevlig, social utåt och i synnerhet när han är med sina vänner. 

Jag flyttade själv ut på eget bevåg när jag var klar med gymnasiet där jag jobbade några år innan jag började plugga och har aldrig fått någon hjälp av mina föräldrar. Min fru har i stort sett samma bakgrund och jag tycker att det är viktigt att förbereda barnen på att bli självständiga i tid. Skillnaden är att våra barn kommer få stöttning på alla sätt mot vad vi fick när vi var i den åldern.  

Nu har vi stuvat om hemma och dottern har fått ett jätte fint rum och även killarna har fått det väldigt fint. 

Men nu har vi fått ännu större bakslag och det känns som never ending story. Jag vet ärligt talat inte om jag reder ut detta eller vill det för den delen. 

Nu vet vi varför han väljer bo hos oss och inte sin pappa. Han har nu själv berättat att pappan ställer krav på honom när det gäller sysslor samt har kollat upp hans ekonomi frekvent referens hans spelmissbruk. Det har inte min fru gjort sedan han valde stanna hos oss på permanent basis trots upprepade påpekningar från min sida. Nu visar det sig att han har spelat bort allt han har tjänat och är luspank. 

Detta uppdagades i helgen när hans pappa hörde av sig till min fru och bad henne kolla upp hans konto. 

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker längre och vems beteende är värst i sammanhanget. När han fyllde 18 för drygt två år sedan så motsatte jag mig att han skulle komma över sparpengarna som min fru hade sparat sedan han föddes. Jag ansåg att han skulle få pengarna när han hade ett mer konkret mål, såsom köpa lägenhet, möbler, körkort och dylikt. Framförallt bevisa att han kan sköta ekonomin på ett vuxet sätt. Det var en ordentlig besparing som han brände av på ett par veckor. 

Det var jag som synade honom och stoppade det hela då han var på väg att ta ett sms-lån för att göra det klassiska. Vinna tillbaka allt han har förlorat. Han fick gå på rehabilitering som avslutades efter några få tillfällen och ingen uppföljning alls. Jag har varit på att han ska redovisa det han tjänar så att vi vet vad han gör med pengarna samt att han ska betala hemma där vi sparar undan det åt honom men utan resultat. Jag känner att det spelar ingen roll vad jag säger eller föreslår att göra, hon gör som hon vill och det blir ingen kontinuitet eller konklusion. 

Jag vet inte om jag orkar mera samtidigt så är hon otroligt ansatt från alla håll och kanter. 

Visst är det så. Jag har sagt nu att hon kan inte utesluta hans pappa och det är viktigt att det finns en kontinuitet i uppföljningen. Han behöver professionell hjälp och det behöver han NU. Hon vill dock göra det på sitt sätt och jag tycker inte hennes metodik har fungerat tidigare och därav min tveksamhet. Just nu är det så otroligt synd om pojken så nu ska vi ta det varsamt.

Jag ska finnas där och stötta men jag får inte lägga mig i. Det är ungefär så det funkar.