Att resa när man har fått barn

Det kan man såklart när barnet blivit äldre 5-6 år. Det du dock inte tar med i ekvationen, och som man inte kan föreställa sig innan man får barn är att du sannolikt inte kommer att vilja vara ifrån ditt barn en hel vecka. Och således inte alls kommer att kunna njuta och koppla av under din resa. Man blir liksom känslomässigt fångad där två starka behov krockar.

Det går att resa med barn också. Sen har jag själv rest bort en vecka med en kompis. Då var pappan hemma och tog hand om barnen.

Vi har aldrig rest iväg utan våra barn. Helt ärligt så skulle jag inte våga det. Vi är långt borta om något händer hemma under den veckan. Och vi BÅDA är iväg och tänk om något händer oss?
Då har jag tänkt att det är mer praktiskt att resa iväg och åka tillsammans med mor/farförälder/annan släkting som bor på samma hotellkomplex fast längre bort. Och sen kan de ta kanske några kvällar och kanske någon heldag då man kan göra utflykter med sin partner utan barn. Det har varit toppen!

Men jag har också en anhörig som bad sin förälder ta tjänstledigt en vecka för att passa barnet när de skulle till medelhavet en vecka. De ersatte föräldern med en symbolisk summa för löneavdraget. Det funkade för dem, så det säger jag inget om. 

Sen ändras resandet med barn. Och mycket beror på vad för sorts barn du får. Jag har två barn, en tonåring och en treåring. Han som är tonåring nu var lugn. När han var tre år hade vi redan varit utomlands  2ggr och vi hade även rest mycket inrikes med både tåg och flyg. 

Med hans bror som nu är tre finns det inte på kartan att resa. Det vore inte semester att ta med honom nånstans så energisk som han är så vi har valt att inte lägga pengar på det. Det får komma sen. Min man och äldsta sonen har varit iväg på charter en vecka på egen hand (pga den stora behöver egentid med förälder och vi tänkte att han ska väl få kunna komma iväg trots att hans brorsa inte är "resklar" ). Men nu med covid-situationen så får vi se när man kan komma iväg igen på ett säkert sätt.

Det beror på din omgivning.
Jag har också resor som största intresse.
Min mamma sa självmant att
"när du får barn och ska resa ska jag passa de. Du ska minsann inte ta med barnen på resorna." Det är också för att hon så gärna vill passa de.

Det går att resa med barn. När jag var tre månader reste jag första gången och sen och flera gånger per år sen dess. Min mamma är invandrare så vi reste ofta till hennes hemland.

Innan barnen tänkte jag att vi LÄTT skulle kunna lämna dem och åka iväg ibland. Och visserligen kan vi LÄTT lämna dem - från barnvakternas sida då (vi har båda föräldrar som mer än gärna spenderar tid med sina barnbarn), men jag klarar absolut inte av att vara ifrån barnen särskilt länge. I somras låg jag inlagd på sjukhus några dagar, höll på att längta ihjäl mig efter barnen. Jag tänker att vi kanske kommer vara okej med att resa iväg i 3-4 dagar när barnen är 10+ år..? Så det är väldigt långt bort för mig. Och inte alls säkert att jag faktiskt skulle kunna det när barnen väl är i den åldern. (Mina barn är 1 år, snart 4 år och snart 5 år.)

Med det sagt reser vi däremot gärna med barnen! Våra barn älskar också att resa, är plättlätta att ha med på flygplan, ställer lätt om dygnet o.s.v. (vi brukar åka till Australien varje år).

Så ptja... Även om jag i teorin GÄRNA skulle vilja ge mig ut på en resa en vecka med min man här, och tre dagar på spa själv där, så skulle JAG inte klara av det om det kom till kritan.

Min mamma säger att de roligaste resorna var de hon gjorde med oss barn när vi var i skolåldern.

Just grejen att resa utan barnen ser jag inget problem med, förutsatt att de har det bra hos barnvakten. Men har man inte obegränsad tillgång till semesterdagar kan det ställa till det på skolloven. Har man inte semesterdagar kvar då får barnen vara rätt mycket på sommarfritids (=vikarier de inte känner och utan sina bästa kompisar, som ju är hemma).

Går barnen i förskola är det sammanslagningar på sommaren och de kanske inte ens kan vara på sin vanliga förskola utan på en främmande plats bland främmande vuxna och barn. En del barn klarar det galant. För andra är det katastrof.

Man får mao välja om man vill ha en veckas barnfri semester och barnen får en vecka mer på sommarfritids, eller om man hellre vill ha ledigt tillsammans med sina barn.

Sedan jag fick barn har fritid blivit otroligt värdefullt. Jag tar alltid ut övertid i ledighet tex, aldrig pengar. För jag kan aldrig få tillbaka tiden med mina barn senare. Resa ensam mm kan jag göra när de är stora (och jag gjorde det innan de kom). Men de är barn nu. En resa kan skjutas upp, men jag kan inte skjuta upp deras barndom. Ska jag få uppleva den måste jag passa på.

Jag har visserligen inte rest jättelångt ifrån mina barn än, men självklart kan man lämna sitt barn med barnvakt (om man litar på personen och barnet trivs med denne) i en vecka om året. Jag och min man har tagit några hotellnätter i olika delar av Sverige sedan äldsta kom och det har gått jättebra! Jag har dock längtat ihjäl mig de sista dagarna. Vi vill däremot inte åka på semester med barnen än, då yngsta är för liten (enligt mig) och äldsta är så superenergisk att det precis som nån annan skrev inte hade blivit nån semester och avkoppling alls för vår del.

Ja man är ju stöpt i olika former...
Vi har rest  utomlands minst en gång  nästan varje år under de senaste 25 åren.

På de flesta resor har våra barn varit med ända sedan de var bebisar, men jag har heller aldrig haft några problem med att åka själv på weekendresor och lämnat barnen med sin pappa eller, om vi åkte båda, hos min mamma .

Visst saknar jag dem när jag är borta och vice versa, men det är också desto roligare att komma hem igen då!