Min lillasysters bästa kompis blev deprimerad på höstennär de gick i 6:an el 7:an. Hon måste ju då ha varit ca 13. I början var det nästan ingen som förstod vad som hände. Hon skolkade från skolan (vilket egentligen var otänkbart på tidigt 70-tal i en villaförort). I början täckte min lillasyster och föräldrarna upp för henne men efter ca 2 månader blev det hela ohållbart. På den tiden fanns ju inga mobiler el dyl utan min syster försökte ringa men föräldrarna svarade att x orkar inte prata. Hennes mamma tog ledigt från jobbet och var hemma och försökte aktivera dottern med bullbak, promenader etc men det hjälpte inte. Framåt jul var hon så handlingsförlamad och kraftlös att vi grannbarn hade någon slags jour med att äta tillsammans med henne, läsa för henne och bara sitta tillsammans och hålla handen. Det var riktigt läskigt och så här efteråt kan jag tycka att vi fick ta ett ansvar vi inte var mogna för,
Men utan att i alla fall min syster el jag förstod varför så blev hon plötsligt mycket bättre, började intressera sig för sitt utseende, omvärlden och så småningom lite cykelutflykter. Lagom till sommaren hade föräldrarna fixat så att hon och en av föräldrarna (de alternerade) var gäster på en gård där de hade en kennel (hon älskade hundar). Till hösten började hon skolan igen (visserligen i klassen inunder) och det gick alldeles utmärkt. Min lillasyster och hon är fortfarande vänner och hon lever ett alldeles vanligt liv men är medveten om att hon är lite #skör#.
Så kontentan av detta är att med minskade krav och omsorg kan det vända men det finns ingen garanti och inga självklara #recept#
