Pandemin fortsätter och tyvärr så verkar det inte bli bättre på ett tag framöver. Smittan ökar och nya restriktioner tas.
Hur påverkas du och din omgivning av allt detta?
Har du några bra tips som underlättar vardagen?
Dela med dig och diskutera gärna i tråden! 
Jag har valt att arbeta på kontoret. Vi är max 10 (av 50) på kontoret. De flesta på heltid, några kommer in ibland (måste planeras)
Övrigt, reser ingenstans efter den senaste uppgången av smittade. Möter man folk i trappan är det ryggen mot. Håller avstånd och går inte in i en affär om det är mer folk än att man kan hålla avstånd. Cyklar eller går till jobbet.
Till viss del. Träffar inte äldre släktingar, tänker på hur jag uppträder i affärer, mitt jobb har blivit tusen gånger tuffare, min motionsklubb stängde igår och julafton skulle ha spenderats på hotell så vette fan hur det blir med det.
Men det finns vissa ljuspunkter. Möten på distans och effektivare möten (svårt att tjafsa digitalt). Inga föräldramöten och digitala utvecklingssamtal (det hoppas jag att vi fortsätter med även efter Corona).
Inte så mycket alls faktiskt. Gör det jag behöver men kanske tänker mig lite extra för med avstånd och att röra mig i ansiktet när jag är ute.
Håller samma goda hygien som alltid och har inställningen att det borde gå bra.
100% säker är man aldrig - blir man sjuk så blir man - tyvärr.
Jag lever i stort sett som vanligt. Ena barnet har distansundervisning en dag i veckan, de andra är i skolan. Maken och jag kör till jobbet varje dag, vi handlar som vanligt när det behövs, ibland kör vi och fikar på helgen.
Jag tvättar händerna ofta och håller avstånd till andra ute i affären, skulle de däremot bli närgångna så bryr jag mig inte nåt nämnvärt.
Största skillnaden är att jag varit tvungen att sjukskriva mig varje gång jag blivit förkyld.
Jag hjälper en gammal släkting precis som jag alltid gjort. Min hobby utövas ensam, så där är ingen skillnad där heller.
Pandemin har påverkat mitt liv ganska mycket men jag måste säga att jag ändå varit vid gott mod och haft en relativt positivt inställning. Jag är ung (29) i riskgrupp och där i slutet av februari/början av mars när det började balla ur så insåg jag att jag nog kommer få leva på ett visst sätt ända fram tills ett vaccin finns tillgängligt.
Jag fick jobba hemifrån hela våren fram till sommarsemestern men i augusti var det tillbaks på jobbet som gällde. Vid den tiden hade min egen lilla oro lagt sig så jag accepterade det. I våras var jag beredd på att stanna hemma med smittskyddspeng men den drog ut på tiden så mycket och hade nog inneburit en massa ekonomisk stress eftersom den är tidsbegränsad och förlängs lite i taget. Så jag fortsatte jobba. Det går okej, nu sitter jag på en egen enhet och är helt ensam på kontoret, samt har gångavstånd till jobbet så jag slipper åka buss så det funkar ganska bra.
Utöver det träffar jag inte folk öht. Jag rör mig ute när jag går till och från jobbet. Har en egen "social bubbla" med tre vänner eftersom jag bor ensam, dom har hjälpt mig panikhandla något ibland och lämnat utanför dörren (annars kör jag hemkörning från Ica) och vi har pratat med varandra från köksfönstret några gånger. Har mycket kontakt med övriga vänner och familj på sociala medier, sms och telefon.
Har behövt åka buss någon gång och då har jag varit försiktig och åkt på tider då få åker.
Jag har försökt se den här pandemin som ett slags andningshål. Jag hade en period där i mars/april då jag var väldigt rädd för att bli smittad men sen började jag hålla mig sysselsatt hemma istället. Lagade trasiga kläder, bakade bröd, gjorde komplicerade maträtter som jag njöt av, satte frön till kryddor och grönsaker som jag njöt av under sensommaren, tog upp några hobbys jag inte haft tid till, jag har tillåtit mig själv att slappna av och ta det lugnt.
Det enda jag egentligen saknat är att kunna bjuda hem folk på fika/middag och sällskapsspel, gå på musikquiz, att träffa och krama vänner eller närmsta familjen, och att kunna gå på café och dricka en riktigt god cappuchino eller flat white och glo på folk.
Kan tilläggas att jag, som annars drar på mig mycket förkylningar under året som brukar fastna och bli bakteriella så jag behöver antibiotika, har aldrig varit så frisk.
Allt som allt känns det helt okej. Jag lever. Och dom uppoffringar jag gjort känns inte längre så stora, för jag har liksom vant mig och accepterat att det är såhär det är just nu, kanske för en lång tid framöver. Jag tror det är därför många i samhället tycker det är jobbigt nu, för folk slappnade av för mycket under sommaren, glömde att pandemin existerade, och började leva som vanligt och var inte beredda på bakslaget. Dom fick en försmak av hur det var tidigare och sedan togs det ifrån dom. Men det är bara vad jag tror.
Pandemin har påverkat mitt liv ganska mycket men jag måste säga att jag ändå varit vid gott mod och haft en relativt positivt inställning. Jag är ung (29) i riskgrupp och där i slutet av februari/början av mars när det började balla ur så insåg jag att jag nog kommer få leva på ett visst sätt ända fram tills ett vaccin finns tillgängligt.
Jag fick jobba hemifrån hela våren fram till sommarsemestern men i augusti var det tillbaks på jobbet som gällde. Vid den tiden hade min egen lilla oro lagt sig så jag accepterade det. I våras var jag beredd på att stanna hemma med smittskyddspeng men den drog ut på tiden så mycket och hade nog inneburit en massa ekonomisk stress eftersom den är tidsbegränsad och förlängs lite i taget. Så jag fortsatte jobba. Det går okej, nu sitter jag på en egen enhet och är helt ensam på kontoret, samt har gångavstånd till jobbet så jag slipper åka buss så det funkar ganska bra.
Utöver det träffar jag inte folk öht. Jag rör mig ute när jag går till och från jobbet. Har en egen "social bubbla" med tre vänner eftersom jag bor ensam, dom har hjälpt mig panikhandla något ibland och lämnat utanför dörren (annars kör jag hemkörning från Ica) och vi har pratat med varandra från köksfönstret några gånger. Har mycket kontakt med övriga vänner och familj på sociala medier, sms och telefon.
Har behövt åka buss någon gång och då har jag varit försiktig och åkt på tider då få åker.
Jag har försökt se den här pandemin som ett slags andningshål. Jag hade en period där i mars/april då jag var väldigt rädd för att bli smittad men sen började jag hålla mig sysselsatt hemma istället. Lagade trasiga kläder, bakade bröd, gjorde komplicerade maträtter som jag njöt av, satte frön till kryddor och grönsaker som jag njöt av under sensommaren, tog upp några hobbys jag inte haft tid till, jag har tillåtit mig själv att slappna av och ta det lugnt.
Det enda jag egentligen saknat är att kunna bjuda hem folk på fika/middag och sällskapsspel, gå på musikquiz, att träffa och krama vänner eller närmsta familjen, och att kunna gå på café och dricka en riktigt god cappuchino eller flat white och glo på folk.
Kan tilläggas att jag, som annars drar på mig mycket förkylningar under året som brukar fastna och bli bakteriella så jag behöver antibiotika, har aldrig varit så frisk.
Allt som allt känns det helt okej. Jag lever. Och dom uppoffringar jag gjort känns inte längre så stora, för jag har liksom vant mig och accepterat att det är såhär det är just nu, kanske för en lång tid framöver. Jag tror det är därför många i samhället tycker det är jobbigt nu, för folk slappnade av för mycket under sommaren, glömde att pandemin existerade, och började leva som vanligt och var inte beredda på bakslaget. Dom fick en försmak av hur det var tidigare och sedan togs det ifrån dom. Men det är bara vad jag tror.
Usch! Jag känner igen det där så väl. För min del slutade det I separation, så försök håll ut. En dag blir det bâttre igen.
Hela mitt liv förändrades. Jag gick i pension 1/5 och meningen var att vi nu skulle resa, långa resor ut i Europa, korta charter. Ta restresor precis när vi ville. Sommaren var helt ok, då körde jag hoj, tog med fika och stannade till vid någon sjö och bara njöt. Men nu är det slut på hojsäsongen och jag sitter hemma och träffar inte någon, har inget jobb, inga rutiner. Jag har aldrig tidigare haft problem att sysselsätta mig under vinterhalvåret. Har ett antal symaskiner som jag gärna satt vid, men nu går jag inte i närheten av dem. Jag lyssnar på böcker, zappar på tv:n, hittar nästan inget som är värt att titta på. Lagar middag, vandrar runt och suckar mesta tiden. Det är så förbannat tråkigt. Jag saknar mina vänner, mitt sociala liv, att ha någonstans att gå till. Det enda jag inte saknar är mitt jobb, det var helt rätt att sluta. Men det var ju inte såhär det skulle bli.....
Med tanke på att maken är multisjuk så har vårt liv förändrats en hel del. Han är i den positionen att vi inte kan riskera att han får viruset. Nu har han även blivit sämre i kroppen så psyket får sig en smäll också.
Tufft för honom men även för resten av familjen.
Jag handlar när det är lite folk i affärerna. Vi går inte med barnen på inomhusaktiviteter längre (museum, lekland, leksaksaffären, badhuset, biblioteket osv). De går i skolan men inte på fritis. Umgås med andra barn på fritiden har begränsats rejält. Vi umgås inte med andra vuxna på samma sätt som innan.
Allt hänger på mig att vår vardag fungerar och jag går snart sönder av all stress.
Kan inte gå fort nog att få fram vaccin så maken kan vaccineras så vi kan börja leva normalt igen,