Pandemin fortsätter och tyvärr så verkar det inte bli bättre på ett tag framöver. Smittan ökar och nya restriktioner tas.
Hur påverkas du och din omgivning av allt detta?
Har du några bra tips som underlättar vardagen?
Dela med dig och diskutera gärna i tråden! 
Jag mår ganska dåligt av allt som händer. Jag är en högkänslig person som tar in mycket intryck från runt omkring. Jag påverkas av allt som står på Aftonbladet dagligen, nyheterna Osv. Nya rubriker dagligen om ?rekordökning i fall?. Jag borde stänga av för att inte påverkas mer men samtidigt är det svårt.
Samtidigt är jag inte ?extrem? i oron och håller mig isolerad hemma. Jag arbetar som vanligt (på skola så inte hemma), äter lunch ute men är då noga med att hålla avstånd.
Min oro ligger i att vården inte ska klara av belastningen, inte så mycket i egen dödsångest. (Är själv sjuksköterska och vet att vården redan är ansträngd som det är utan någon pandemi)
Jag längtar efter att resa till ett varmt land, att inte längre behöva ständigt tänka på att hålla avstånd, att krama mina nära, träffa min mormor och morfar. Jag är dessutom gravid just nu och orolig att min sambo inte ska få vara med på förlossningen/BB. Mycket tankar kring vilken värld jag väljer att skaffa ett barn i.
Kommer jag se tillbaka på den här tiden om några år med hur hemskt det var och hur orolig man var, och inte kunna njuta av mina barns första levnadsår?
Ja, mycket tankar som sagt.
Ska börja med att säga att jag först och främst är tacksam över att jag och mina nära hållt oss friska och inte heller drabbats hårt på annat sätt.
Men! Det absolut jobbigaste är att min sambo jobbar hemifrån hela tiden nu. Jag jobbar alltid hemifrån så nu ska vi båda samsas hemma hela dagarna. Det här håller på att ta kål på mig.
Jag behöver lugn och ro för att kunna koncentrera mig på mitt jobb som innebär en hel del kreativt skrivande dr jag behöver sitta i min egen bubbla och hålla många tankar i huvudet samtidigt.
Min sambos arbete består av ändlöst många högljudda samtal och videomöten. Det finns inget rum där jag kan stänga in mig utan att störas. Min sambo skulle kunna det men gör det inte. Han fattar heller inte att jag behöver arbetsro utan stör mig hela tiden. Ja, jag har sagt åt honom men han verkar ha nån störning som gör att han inte har förmåga att fatta när det inte är läge.
Känner mig just nu helt dränerad på energi och vill inte ens tänka på att detta ska fortgå i flera månader till. Ibland får jag bara lust att packa en väska och gå ut genom dörren.
Men det är väl bara att bita ihop och hålla ut. Detta ska väl passera det också en dag. Får vara glad så länge alla jag bryr mig om lever och har hälsan.
Hela mitt liv förändrades. Jag gick i pension 1/5 och meningen var att vi nu skulle resa, långa resor ut i Europa, korta charter. Ta restresor precis när vi ville. Sommaren var helt ok, då körde jag hoj, tog med fika och stannade till vid någon sjö och bara njöt. Men nu är det slut på hojsäsongen och jag sitter hemma och träffar inte någon, har inget jobb, inga rutiner. Jag har aldrig tidigare haft problem att sysselsätta mig under vinterhalvåret. Har ett antal symaskiner som jag gärna satt vid, men nu går jag inte i närheten av dem. Jag lyssnar på böcker, zappar på tv:n, hittar nästan inget som är värt att titta på. Lagar middag, vandrar runt och suckar mesta tiden. Det är så förbannat tråkigt. Jag saknar mina vänner, mitt sociala liv, att ha någonstans att gå till. Det enda jag inte saknar är mitt jobb, det var helt rätt att sluta. Men det var ju inte såhär det skulle bli.....
Jobbat hemma hela tiden, vill inte. Men arbetsplatsen bestämmer. Hatar det!
Försökt hålla igång med motion o träffa folk, men nu med hösten och starkare restriktioner vill ingen göra något.
Inget skoj alls som singel. Ensamheten är total.
Jag hatar detta. Så trött o deprimerad. Sjunker sakta.
Inte ens något att se fram emot.
Jag mår ganska dåligt av allt som händer. Jag är en högkänslig person som tar in mycket intryck från runt omkring. Jag påverkas av allt som står på Aftonbladet dagligen, nyheterna Osv. Nya rubriker dagligen om ?rekordökning i fall?. Jag borde stänga av för att inte påverkas mer men samtidigt är det svårt.
Samtidigt är jag inte ?extrem? i oron och håller mig isolerad hemma. Jag arbetar som vanligt (på skola så inte hemma), äter lunch ute men är då noga med att hålla avstånd.
Min oro ligger i att vården inte ska klara av belastningen, inte så mycket i egen dödsångest. (Är själv sjuksköterska och vet att vården redan är ansträngd som det är utan någon pandemi)
Jag längtar efter att resa till ett varmt land, att inte längre behöva ständigt tänka på att hålla avstånd, att krama mina nära, träffa min mormor och morfar. Jag är dessutom gravid just nu och orolig att min sambo inte ska få vara med på förlossningen/BB. Mycket tankar kring vilken värld jag väljer att skaffa ett barn i.
Kommer jag se tillbaka på den här tiden om några år med hur hemskt det var och hur orolig man var, och inte kunna njuta av mina barns första levnadsår?
Ja, mycket tankar som sagt.
Inga tävlingar och matcher för barnen. Inga träningar alls för den äldsta.
Väldigt väldigt få sociala sammanhang för familjen. Barnen leker med lite kompisar de ändå träffar på andra sätt men i övrigt är det ganska dött på den fronten.
I veckan är några av barnen hemma för att skolan har för många sjuka lärare och kör på distans. Hoppas verkligen att de får gå tillbaka till skolan nästa vecka :)
Jag jobbar oftast på jobbet men det gör typ ingen annan så det är väldigt lite folk här, förbannat mycket möten eftersom man alltid måste boka upp någon via teams och inte bara kan gå förbi. Man får ha med mat för utbudet är i botten på både restauranger och affären i närheten då knappt någon är i farten.
Jag försöker att springa ute så mycket som möjligt, har faktiskt inte kört löpband sen i mars.
Vad som däremot är som vanligt.
Jag är ledare så jag är ändå ute och träffar barn och andra ledare flera gånger i veckan. Så länge barnen får fortsätta träna så fortsätter ju det här vilket är trevligt.
Jag går till gymet på tillfällen då det är lite folk. Det gjorde jag även innan för att det passar med mitt jobb men det har jag fortsatt med både p g a att det aldrig är trångt de tiderna, jag aldrig går på grupppass och min rygg/nacke behöver träningen för att hålla ihop.
Jag handlar det jag behöver. Delvis för att jag aldrig haft något större intresse för att okynnesshoppa så det är liksom bara den mer nödvändiga handlingen kvar. Försöker verkligen hålla avstånd till andra dock.