Anonym (Ledsen) skrev 2020-12-18 02:35:56 följande:
Tack! Hur stod du ut på arbetet den tiden?
Jag har blivit sjukskriven i två veckor, det känns som ett stort misslyckade. Men jag har varit sjukskriven pga utmattningssyndrom tidigare, och min läkare var nu bestämd i detta. Jag sover inte på nätterna, och har ångest på dagarna. Fick också högre dos på mina antidepressiva och atarax.
Vad är fel på mig, varför kan jag inte jobba och klara det bra som alla andra?
Kommer jag någonsin få behålla ett jobb?
Nu kommer jag väl inte ens hinna jobba tillräckligt mycket för att få a-kassa heller... ;-(
Det gjorde jag inte, utan rasade totalt. Och självbilden blev så låg att jag till sist inte ens visade mig ute... jag trodde det skulle synas på mig hur världelös jag var. Blev sjukskriven till och från fram tills förlossningen. Chefen ringde mellan varven, ena dagen var jag sååå duktig och saknad, nästa gång var jag totalt usel, en så liten människa som bara jobbade med det jag gjorde för att få uppmärksamhet och känna mig bättre. En dag när chefen ringde föll jag bara ihop, i en panikångestattack brevid bebisen som låg på golvet. Så låg jag länge... där och då bestämde jag mig för att jag måste bort, jag måste ta tag i mig. Började plugga på halvfart under föräldraledigheten, sökte ett sommarjobb och lyckades till sist få en fast tjänst där där jag stannade i 7 år. Då kommunen är lite. Och jag visste att fd kollegorna säkerligen pratade skit om mig så fick jag med dåv chefens ok berätta min historia för nya arbetsgruppen. Vad som hänt, hur jag mått och valde att ha en öppen dialog och fanns det några frågetecken var det bara att fråga... jag fick enbart positivt feedback från nya kollegorna. Och jodå fd kollegorna och deras kollegor inom samma sektor men andra verksamheter pratade gärna skit om mig till nya kollegorna (personer som inte ens träffat mig).
Nya kollegorna backade upp mig på ett fantastiskt sätt och jag har dem att tacka för mycket. Jag är glad att jag valde att vara öppen mot dem. De såg inte alls det som fd kollegorna sett.
Det kommer en öppning för dig också, förr eller senare. På vissa arbetsplatser kan vem som helst bli mobbad. Det handlar inte om personen i sig utan gruppens behov av negativitet och frustration. I mitt fall hade jag högre utbildning och var 20 år yngre än de flesta andra- ambitiös och hade massor med under. Det räckte för att vara en nagel i ögat på tanterna. Det är inget fel på dig, det är fel på dem. Ta hand om dig ????
