Forum Ekonomi - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Giftig arbetsplats, tips för att härda ut?

    Tor 19 nov 20:41 Läst 0 gånger Totalt 73 svar
    Anonym (Ledse­n)
    Visa endast
    Tor 19 nov 20:41

    Jag började på mitt nya jobb i augusti. Glad i hågen och tyckte det skulle bli kul och intressant.

    Har arbetat och är utbildad inom detta yrket, men har pysslat med lite andra saker under några år.

    Första veckorna gick bra, jag trivdes och tyckte det var kul att lära mig lite nya saker inom arbetsuppgifterna. Kände mig så glad!

    Sen upptäckte jag att två kollegor vägrade hälsa på mig på morgonen. Jag hade knappt ens pratat med dem, och hade ingen aning om varför de betedde sig så.

    Den ena spelade trevlig när andra var i närheten, men om jag var ensam var hon kort i tonen och otrevlig.

    Jag har skött mina arbetsuppgifter, och varit positivt inställd till att lära mig nya uppgifter.

    De allra flesta har varit trevliga och sagt att de gärna visar mig och att jag inte ska tveka att fråga om jag är osäker på något.

    För några veckor sen blev jag inkallad till chefen. Han sa att han fått klagomål på mig från flera kollegor.

    Det visade sig att de som skulle visa mig nya saker, hade klagat på att jag frågade för mycket.

    Andra hade klagat över att jag vridit åt en vattenkran för hårt (den kranen hade jag inte ens rört), tappat ett munskydd i golvet, att jag lagt något i fel sorts påse, att jag tog en promenad eller satte mig i ett hörn och läste en bok under min rast, lämnat kvar saker (jag hade lagt tillbaka dem, men en kollega behövde använda dem, så hon la fram dem igen), osv.

    Jag blev ledsen eftersom detta är personer som varit trevliga och vi har pratat och skrattat tillsammans.

    Inte någon enda har klagat på något jag gjort. Utan istället har de gått till vår chef och beklagat sig.

    Någon hade gått runt bland andra kollegor och klagat över mig. Men ingen har sagt nåt direkt till mig.

    Jag mår jättedåligt av jobbet nu. Känner mig så värdelös och nu vet jag att de inte vill ha mig där.

    Jag har dock 14 veckor kvar på min anställning, hur ska jag tänka och agera för att stå ut den tiden som är kvar?

    Har sån ångest varje morgon!

  • Tor 19 nov 20:45 #1

    Vad sa chefen? Vad har hen för inställning?

    Bita ihop, vara överdrivet trevlig eller ta upp det med kollegorna och säga att de hellre tar det direkt med dig, är väl de alternativ du har. Beror lite på personlighet tänker jag.

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 19 nov 20:48 #2

    Chefen sa typ bara: " Det är deras uppfattning, men jag hör vad du säger" .

  • Tor 19 nov 20:50 #3

    Det är ju sådana skitsaker de klagar på. Det enda värt att reda ut är väl att ta en promenad etc på rasten.

    Är (det upplevda) problemet att du är "osocial" eller inte tillgänglig? Obetalda raster ska du ha rätt att avvika, jag har dock jobbat på ställen där det inte riktigt följs utan man kunde bli inropad om det kom många kunder. Inte rätt, men iom standard hade det säkert kunnat bli ett irritationsmoment. Då fråga för chef och/eller bita ifrån och hävda sin rätt (eller anpassa sig men det ska ju egentligen inte behövas).

    Om det är det sociala så har ju alla olika behov, socialt vs introvert tex.

  • Anonym (Mmmm)
    Visa endast
    Tor 19 nov 20:52 #4

    Jag tror snack bakom ryggen är vanligt. De flesta människor är konfliktsskygga. De vågar inte ens säga till att de exempelvis inte hinner hantera alla dina frågor och samtidigt utföra det arbete som krävs under dagen. Det är möjligt att de som klagat på din frågvishet inte la fram det så till chefen utan informerade om att de inte både kan hantera utbildning av dig och sina egna arbetsuppgifter och kanske menat att chefen borde ta tag i saken och utse en som lär upp dig eller ett team men att chefen samtidigt drar ner på den eller deras andra uppgifter.

    Kommunikation är väldigt svårt för folk flest. Felet kan vara personkemi. Antagligen skulle vem som helst annan som kom dit behandlas precis likadant.

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 19 nov 20:54 #5

    De andra kollegorna visste att chefen kallat mig till samtal, och antagligen också att jag skulle bli uppsagd (vilket jag blev, har dock tre månader uppsägningstid, därav jag ska jobba kvar tre månader).

    Jag såg på dem att de visste, när jag mötte dem i korridoren. Jag gav dem ett glatt leende och låtsades vara på extra bra humör, som att det var ett bra samtal vi haft.

    Inom mig ville jag bara bryta ihop, gråta och gå hem. Men lyckades hålla masken.

    Frågan är hur jag upprätthåller detta, och hur jag tar mig igenom detta med någon liten självkänsla kvar.

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 19 nov 21:00 #6
    Jemp skrev 2020-11-19 20:50:16 följande:

    Det är ju sådana skitsaker de klagar på. Det enda värt att reda ut är väl att ta en promenad etc på rasten.

    Är (det upplevda) problemet att du är "osocial" eller inte tillgänglig? Obetalda raster ska du ha rätt att avvika, jag har dock jobbat på ställen där det inte riktigt följs utan man kunde bli inropad om det kom många kunder. Inte rätt, men iom standard hade det säkert kunnat bli ett irritationsmoment. Då fråga för chef och/eller bita ifrån och hävda sin rätt (eller anpassa sig men det ska ju egentligen inte behövas).

    Om det är det sociala så har ju alla olika behov, socialt vs introvert tex.


    Det är obetald rast, och det är andra som går hem och rastar sin hund, en del går och fikar på café etc .

    Jag är introvert, men det är så jag är som person. Inte ensam om det heller, finns andra introverta, men de har jobbat i många år, så det kanske är mer accepterat där.

    Är det någon som sätter sig och inleder ett samtal med mig, hoppar jag över promenaden och fortsätter samtalet.
  • Tor 19 nov 21:03 #7
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-19 20:54:50 följande:

    De andra kollegorna visste att chefen kallat mig till samtal, och antagligen också att jag skulle bli uppsagd (vilket jag blev, har dock tre månader uppsägningstid, därav jag ska jobba kvar tre månader).

    Jag såg på dem att de visste, när jag mötte dem i korridoren. Jag gav dem ett glatt leende och låtsades vara på extra bra humör, som att det var ett bra samtal vi haft.

    Inom mig ville jag bara bryta ihop, gråta och gå hem. Men lyckades hålla masken.

    Frågan är hur jag upprätthåller detta, och hur jag tar mig igenom detta med någon liten självkänsla kvar.


    Jaha, det ändrar ju situationen lite. Jag tror inte en enda som blir uppsagd är glad och nöjd efteråt utan fullt normalt att vara ledsen och påverkad. Jobbigt med uppsägningstiden, men bita ihop och göra jobbet och försöka strunta i de andra är nog enda vägen.

    Låter som väldigt underlig grund för uppsägning dock!? Eller var det typ arbetbrist?
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 19 nov 21:05 #8

    Jag hade visstidsanställning, med chans till förlängning.

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 19 nov 21:06 #9

    Det är svårt att strunta i de andra eftersom vi i regel jobbar i team två och två.

    Kommer bli jobbigt att vara med de som vill ha bort mig.

  • Anonym (Miss Demean­or)
    Visa endast
    Tor 19 nov 21:10 #10 +1

    Anledning 456 367 att inte jobba med kvinnor i grupp.

    Brrrr....

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll