Forum Abort - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • 33 år och abort

    Fre 20 nov 2020 06:53 Läst 0 gånger Totalt 67 svar
    Anonym (Ledse­n)
    Visa endast
    Fre 20 nov 2020 06:53

    Som tråden säger är jag alltså inne på tankarna att göra en abort, men det är inget lätt beslut. Graviditeten var inte oplanerad men relationen jag lever i har visat sig vara mycket annat än vad jag tänkt mig och vad som visats innan. Det är första gången jag längtar efter barn och jag är 33 år. Jag bor långt ifrån min familj, helt ensam i en stad 50 mil ifrån. Jag har min sambo men trivs inte längre med honom eller med hans familj.

    Finns det någon som varit i samma situation?

    Jag går nu och funderar mycket på abort och på att lämna honom. Jag kommer troligtvis behöva söka psykolog efter den här perioden och efter aborten.

    Jag är rädd att jag inte kommer ha chansen att kunna bli gravid igen, men jag vill heller inte sätta ett barn till världen som direkt har två skilda föräldrar och en mamma som är olycklig. Hade jag vetat nu att jag kan bli gravid igen hade jag valt abort.

    Bespara mig gärna elaka kommentarer. Mår redan pissdåligt som det är.

  • Anonym (Vet inte)
    Visa endast
    Fre 20 nov 2020 15:05 #11
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-20 14:21:47 följande:

    Jag är i vecka 13 nu då den jobbiga tiden med illamående är över men så brottas jag med den här ångesten och skuldkänslorna istället. Jag är inte emot abort men det blir jobbigare ju fler dagar det går..


    Jag har vart gravid 4 gånger (1mf).

    Vid varje graviditet så är jag en oerhört hemsk människa de första 3-4 månaderna. Kort stubin, stör mig på allt, ja en riktig bitch så att säga. Det är dock pga hormonerna men ändå så vill jag inte bete mig på ett sätt för att sedan skylla på graviditeterna men ja, det är som det är.

    Första graviditeten så kände jag bara ett hat mot min sambo. Han störde mig med sin bara existens. Fattade inte hur jag kunde vara med honom! (Då hade vi vart med varandra i 6 år..

    Jag grät vissa dagar när vi var ifrån varandra för jag ville inte vara med honom. Vad hade jag ställt till med liksom? Sen, efter v.15 nångång så gick det över. Älskade honom som aldrig förr och grät av lycka.

    Pratade inte med nån om hur jag kände först men sen när det gick över så tog jag upp det med min bm och hon skratta och sa att det var normalt. Tog sedan upp det med min sambo och han var mest ledsen över att jag hade mått så dåligt under stunden.

    Har känts bättre under de andra graviditeterna för då visste man vad det berodde på, för jag har känt samma har mor honom alla gånger men då visste man vad det berodde på...

    Vad jag vill komma fram till är att det kanske är så för dig med, om dessa känslor har kommit hux flux.

    Men om det inte är det och du känner att du är klar med sambon så ska du göra vad som känns bäst för dig
  • Anonym (M)
    Visa endast
    Fre 20 nov 2020 15:32 #12 +1
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-20 14:21:47 följande:

    Jag är i vecka 13 nu då den jobbiga tiden med illamående är över men så brottas jag med den här ångesten och skuldkänslorna istället. Jag är inte emot abort men det blir jobbigare ju fler dagar det går..


    Känner du ingen glädje över själva graviditeten? Flytta går ju alltid, men har man gjort en abort så är det oåterkalleligt och V 13 är ändå en bit in i graviditeten. Jag tänker som så, att om du inte hade de här tankarna innan ni planerade att bli gravida så låter det som om det är hormonerna som spökar, men visst skulle du prata med någon via MVC? Förhoppningsvis kan du få hjälp att bena ut alla känslor och tankar så att du kommer fram till rätt beslut. Har du talat om hur du känner för din sambo? Det kanske skulle vara befriande att bara få berätta hur du känner och han måste få vara delaktig i beslut om abort.
  • Anonym (A)
    Visa endast
    Fre 20 nov 2020 16:03 #13
    Anonym (Emma) skrev 2020-11-20 14:33:23 följande:

    Vore det ett alternativ att ni båda flyttade till orten där du har din familj?


    Ingen press, bara en tanke.


    Håller med
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 20 nov 2020 16:37 #14 +1
    Anonym (Vet inte) skrev 2020-11-20 15:05:27 följande:

    Jag har vart gravid 4 gånger (1mf).

    Vid varje graviditet så är jag en oerhört hemsk människa de första 3-4 månaderna. Kort stubin, stör mig på allt, ja en riktig bitch så att säga. Det är dock pga hormonerna men ändå så vill jag inte bete mig på ett sätt för att sedan skylla på graviditeterna men ja, det är som det är.

    Första graviditeten så kände jag bara ett hat mot min sambo. Han störde mig med sin bara existens. Fattade inte hur jag kunde vara med honom! (Då hade vi vart med varandra i 6 år..

    Jag grät vissa dagar när vi var ifrån varandra för jag ville inte vara med honom. Vad hade jag ställt till med liksom? Sen, efter v.15 nångång så gick det över. Älskade honom som aldrig förr och grät av lycka.

    Pratade inte med nån om hur jag kände först men sen när det gick över så tog jag upp det med min bm och hon skratta och sa att det var normalt. Tog sedan upp det med min sambo och han var mest ledsen över att jag hade mått så dåligt under stunden.

    Har känts bättre under de andra graviditeterna för då visste man vad det berodde på, för jag har känt samma har mor honom alla gånger men då visste man vad det berodde på...

    Vad jag vill komma fram till är att det kanske är så för dig med, om dessa känslor har kommit hux flux.

    Men om det inte är det och du känner att du är klar med sambon så ska du göra vad som känns bäst för dig


    Du anar inte vilken lättnad det är att läsa det här. Jag hoppas ju att jag är sån här pga hormonerna. Sambon vet om allt om hur jag känner och han är nu orolig inför framtiden för att vi inte ska hålla ihop, och jag förstår honom så mycket. Vi båda ville ju skapa en fin familj men nu har jag helt plötsligt blivit en annan tjej? Jag känner det själv. Inte på alla plan såklart men många.

    Jag ska fundera lite till men det tär så fruktansvärt på en. Men såhär är ju livet som vuxen, man ställs inför svåra beslut hela tiden och ibland blir allt inte precis som man tänkt sig.

    Jag längtar ju efter vårt barn mer och mer och blir det att vi inte håller ihop längre fram får vi väl ha delad vårdnad :(

    Tack för dina erfarenheter och fina ord
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 20 nov 2020 16:39 #15 +1
    Anonym (Emma) skrev 2020-11-20 14:33:23 följande:

    Vore det ett alternativ att ni båda flyttade till orten där du har din familj?

    Ingen press, bara en tanke.


    Jo, det är en jättebra ide. Jag har tagit upp det och hoppas att han kommer kunna tänka sig att göra det.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 20 nov 2020 16:43 #16
    Anonym (M) skrev 2020-11-20 15:32:22 följande:

    Känner du ingen glädje över själva graviditeten? Flytta går ju alltid, men har man gjort en abort så är det oåterkalleligt och V 13 är ändå en bit in i graviditeten. Jag tänker som så, att om du inte hade de här tankarna innan ni planerade att bli gravida så låter det som om det är hormonerna som spökar, men visst skulle du prata med någon via MVC? Förhoppningsvis kan du få hjälp att bena ut alla känslor och tankar så att du kommer fram till rätt beslut. Har du talat om hur du känner för din sambo? Det kanske skulle vara befriande att bara få berätta hur du känner och han måste få vara delaktig i beslut om abort.


    Det går upp och ner med glädjen just pga situationen men när jag enbart tänker på bebisen så blir jag varm i kroppen. Har aldrig haft barnlängtan tidigare men ju längre tiden går ju mer blir jag kär i det här fostret.

    Ja, jag väntar på att få komma till en psykolog. Min bm skrev en remiss häromdagen så jag hoppas att dom hör av sig snart.

    Min sambo vet hur mina tankar går. Jag får så dåligt samvete att jag har blivit såhär knasig nu. Kunde det inte ha kommit innan...men det är ju så mycket med hormoner som inte kan kontrolleras. Jag önskar bara att en läkare kunde se att det är hormoner och visa ett papper på att jag är sån här pga just det..
  • Anonym (Ö)
    Visa endast
    Fre 20 nov 2020 16:52 #17

    FLYTTA!!! Innan barnet föds! Flytta hem till din familj, annars är du fast där långt borta i resten av livet!

  • Anonym (M)
    Visa endast
    Fre 20 nov 2020 17:21 #18
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-20 16:43:01 följande:

    Det går upp och ner med glädjen just pga situationen men när jag enbart tänker på bebisen så blir jag varm i kroppen. Har aldrig haft barnlängtan tidigare men ju längre tiden går ju mer blir jag kär i det här fostret.

    Ja, jag väntar på att få komma till en psykolog. Min bm skrev en remiss häromdagen så jag hoppas att dom hör av sig snart.

    Min sambo vet hur mina tankar går. Jag får så dåligt samvete att jag har blivit såhär knasig nu. Kunde det inte ha kommit innan...men det är ju så mycket med hormoner som inte kan kontrolleras. Jag önskar bara att en läkare kunde se att det är hormoner och visa ett papper på att jag är sån här pga just det..


    Är han förstående? Du kan inte rå för dina tankar och känslor och behöver verkligen inte ha dåligt samvete.

    Kan det vara så att du inte riktigt känner dig redo att skaffa barn och släppa livet du har? Och att du kände dig lite stressad att bli gravid som man kan göra när man passerat 30 ? Jag menar inget illa med frågan, utan tänker på det du skrev om att du aldrig haft barnlängtan. Tänker om det egentligen är det som ligger till grund för dina tankar?
  • Anonym (T)
    Visa endast
    Fre 20 nov 2020 17:32 #19
    Anonym (M) skrev 2020-11-20 17:21:48 följande:
    Är han förstående? Du kan inte rå för dina tankar och känslor och behöver verkligen inte ha dåligt samvete.

    Kan det vara så att du inte riktigt känner dig redo att skaffa barn och släppa livet du har? Och att du kände dig lite stressad att bli gravid som man kan göra när man passerat 30 ? Jag menar inget illa med frågan, utan tänker på det du skrev om att du aldrig haft barnlängtan. Tänker om det egentligen är det som ligger till grund för dina tankar?
    Du skulle ha satt citat tecken på, som man ska göra när man fyllt 30.. 
  • Anonym (Vet inte)
    Visa endast
    Fre 20 nov 2020 17:34 #20
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-20 16:37:51 följande:

    Du anar inte vilken lättnad det är att läsa det här. Jag hoppas ju att jag är sån här pga hormonerna. Sambon vet om allt om hur jag känner och han är nu orolig inför framtiden för att vi inte ska hålla ihop, och jag förstår honom så mycket. Vi båda ville ju skapa en fin familj men nu har jag helt plötsligt blivit en annan tjej? Jag känner det själv. Inte på alla plan såklart men många.

    Jag ska fundera lite till men det tär så fruktansvärt på en. Men såhär är ju livet som vuxen, man ställs inför svåra beslut hela tiden och ibland blir allt inte precis som man tänkt sig.

    Jag längtar ju efter vårt barn mer och mer och blir det att vi inte håller ihop längre fram får vi väl ha delad vårdnad :(

    Tack för dina erfarenheter och fina ord


    Jag hoppas tiden går fort och jag hoppas att det är pga hormoner.

    Det känns som att du borde ha tvekat innan graviditeten om det vore så att du hade tappat känslor, om det inte hade berott på hormoner menar jag.

    Klart jag delar av mig om det kan hjälpa någon annan :)

    Som sagt, första graviditeten när jag inte fattade vad som hände så grät jag varje dag. Ville verkligen inte leva med honom, tänkte på hur jag ens kunde ha vart kär i han från början. Allt med honom störde mig. Fy farao.

    Men idag är vi så lyckliga med våra tre barn :)

    Hopps allt löser sig <3
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll