Forum Abort - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • 33 år och abort

    Fre 20 nov 2020 06:53 Läst 0 gånger Totalt 67 svar
    Anonym (Ledse­n)
    Visa endast
    Fre 20 nov 2020 06:53

    Som tråden säger är jag alltså inne på tankarna att göra en abort, men det är inget lätt beslut. Graviditeten var inte oplanerad men relationen jag lever i har visat sig vara mycket annat än vad jag tänkt mig och vad som visats innan. Det är första gången jag längtar efter barn och jag är 33 år. Jag bor långt ifrån min familj, helt ensam i en stad 50 mil ifrån. Jag har min sambo men trivs inte längre med honom eller med hans familj.

    Finns det någon som varit i samma situation?

    Jag går nu och funderar mycket på abort och på att lämna honom. Jag kommer troligtvis behöva söka psykolog efter den här perioden och efter aborten.

    Jag är rädd att jag inte kommer ha chansen att kunna bli gravid igen, men jag vill heller inte sätta ett barn till världen som direkt har två skilda föräldrar och en mamma som är olycklig. Hade jag vetat nu att jag kan bli gravid igen hade jag valt abort.

    Bespara mig gärna elaka kommentarer. Mår redan pissdåligt som det är.

  • Anonym (Juli)
    Visa endast
    Lör 21 nov 2020 12:26 #31
    Anonym (T) skrev 2020-11-21 11:37:35 följande:

    Så du menar alltså att alla kvinnor ska ha barn efter 30. Ok....


    Det står "som man KAN göra när man passerat 30" :)

    TS. Jag har inte varit i samma situation men lite liknande kanske, var då närmare 30. Blev oplanerat gravid med min kille som jag egentligen haft tankar på att bryta upp med, då känslorna inte riktigt fanns där längre. Men jag hade längtat efter barn i många år så tanken på abort kändes inte bra, särskilt inte då jag gjort en ett par år tidigare som inte kändes bra efteråt. Samtidigt som jag kände mig otroligt osäker på grund av relationen. Första veckorna av graviditeten mådde jag väldigt dåligt och visste inte vad jag ville. Men jag bestämde mig för att kärleken till det i min mage fick vinna och att jag skulle göra det bästa av det. Och efter ett tag kändes det mycket bättre.

    Nu är mitt barn fött och jag har inte ångrat det. Visst, det är tufft ibland. Jobbigt att inte alltid veta om jag kommer vilja leva med barnets pappa för alltid. Framtiden är lite oviss. Så det idealiska är förstås kanske att ha barn med den man ser som sitt livs kärlek. Men ibland blir det ju inte så. Så jag tar en dag i taget. Jobbar ständigt på min relation, som på något sätt trots allt ändå känns bättre sedan vi fick barn.

    Det är min historia, men nu är det ju dig det handlar om och du ska göra det som känns bäst för dig. Om du är osäker kan du kanske lista upp för- och nackdelarna med båda besluten? Kanske göra upp en plan över vad som skulle kännas bäst att göra efter att beslutet är fattat. Hur skulle ditt liv bäst kunna se ut om du gjorde en abort? Och hur skulle det bäst se ut om du behöll? Vad känns bäst i hjärtat?

    Försöker bara ge lite tankar, hoppas det kan ge något. Vad du än väljer så är det ju rätt så länge det känns rätt för dig :) Önskar dig lycka till, förstår att det är jättetufft nu men det kommer att bli bra till slut! <3
  • Lör 21 nov 2020 14:10 #32
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-21 12:00:55 följande:
    Jag ska boka en tid på måndag och då har jag tiden ståendes en iallafall. Har du barn sedan innan? Ja det är sån lättnad att bo i Sverige nu när man ställs inför såna här saker.
    Lycka till på måndag <3
    jag har många barn därför känner jag att det nu är nog med barn. 
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 21 nov 2020 16:04 #33
    Anonym (Juli) skrev 2020-11-21 12:26:21 följande:

    Det står "som man KAN göra när man passerat 30" :)

    TS. Jag har inte varit i samma situation men lite liknande kanske, var då närmare 30. Blev oplanerat gravid med min kille som jag egentligen haft tankar på att bryta upp med, då känslorna inte riktigt fanns där längre. Men jag hade längtat efter barn i många år så tanken på abort kändes inte bra, särskilt inte då jag gjort en ett par år tidigare som inte kändes bra efteråt. Samtidigt som jag kände mig otroligt osäker på grund av relationen. Första veckorna av graviditeten mådde jag väldigt dåligt och visste inte vad jag ville. Men jag bestämde mig för att kärleken till det i min mage fick vinna och att jag skulle göra det bästa av det. Och efter ett tag kändes det mycket bättre.

    Nu är mitt barn fött och jag har inte ångrat det. Visst, det är tufft ibland. Jobbigt att inte alltid veta om jag kommer vilja leva med barnets pappa för alltid. Framtiden är lite oviss. Så det idealiska är förstås kanske att ha barn med den man ser som sitt livs kärlek. Men ibland blir det ju inte så. Så jag tar en dag i taget. Jobbar ständigt på min relation, som på något sätt trots allt ändå känns bättre sedan vi fick barn.

    Det är min historia, men nu är det ju dig det handlar om och du ska göra det som känns bäst för dig. Om du är osäker kan du kanske lista upp för- och nackdelarna med båda besluten? Kanske göra upp en plan över vad som skulle kännas bäst att göra efter att beslutet är fattat. Hur skulle ditt liv bäst kunna se ut om du gjorde en abort? Och hur skulle det bäst se ut om du behöll? Vad känns bäst i hjärtat?

    Försöker bara ge lite tankar, hoppas det kan ge något. Vad du än väljer så är det ju rätt så länge det känns rätt för dig :) Önskar dig lycka till, förstår att det är jättetufft nu men det kommer att bli bra till slut! <3


    Tack för att du delar med dig

    Det är lite så jag tänker nu angående att behålla barnet och sen se om vi kommer fortsätta våran relation eller inte. Det enklaste är en abort och sen göra slut för att aldrig mer blicka tillbaka. Jag börjar ju förstå också att jag kanske inte är en relationstyp, vilket jag egentligen inte velat acceptera tidigare men som bara blir tydligare och tydligare. Jag ska sätta mig ner och göra en lista. Skulle jag göra abort skulle jag för det första flytta hem igen, 50 mil härifrån. Jag skulle troligtvis inte försöka leta efter kärleken för jag är rädd att det blir samma visa igen, att jag blir helt förblindad för att sedan pang bom vakna upp. Det verkar som att jag är trög på just den fronten och inte speciellt klarsynt i början när jag träffar en kille.

    Jag kan säga såhär att det hade varit lättare om jag hade varit på min hemmaplan nu. Då hade jag utan tvekan behållit barnet och sedan delad vårdnad, men behåller jag det nu tror jag juridiskt sett att jag har svårt att flytta härifrån. Och dessutom är det inte snällt mot pappan till barnet :(
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 21 nov 2020 16:07 #34
    viseversa skrev 2020-11-21 14:10:04 följande:

    jag har många barn därför känner jag att det nu är nog med barn. 


    Förstår dig, då är det helt rätt beslut. Och positivt att du redan har barn.
  • Lör 21 nov 2020 16:08 #35
    viseversa skrev 2020-11-21 14:10:04 följande:
    jag har många barn därför känner jag att det nu är nog med barn. 
    Dock är det jobbigt och jag vet ärligt inte om jag kommer kunna genomföra denna abort. Tankarna går hela tiden. Varför fick syskonen chansen till livet men inte denna lilla? Och jag vet ju samtidigt att jag kommer älska detta barn så enormt och kommer aldrig ångra att jag valde att behålla. Men sen tänker jag att vi har nog som det är nu. Har knappt tid med varandra. Vi bor för litet så måste oavsett flytta snart för barnen växer och behöver mer yta.
  • Lör 21 nov 2020 17:04 #36 +1
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-20 06:53:36 följande:

    Som tråden säger är jag alltså inne på tankarna att göra en abort, men det är inget lätt beslut. Graviditeten var inte oplanerad men relationen jag lever i har visat sig vara mycket annat än vad jag tänkt mig och vad som visats innan. Det är första gången jag längtar efter barn och jag är 33 år. Jag bor långt ifrån min familj, helt ensam i en stad 50 mil ifrån. Jag har min sambo men trivs inte längre med honom eller med hans familj.

    Finns det någon som varit i samma situation?

    Jag går nu och funderar mycket på abort och på att lämna honom. Jag kommer troligtvis behöva söka psykolog efter den här perioden och efter aborten.

    Jag är rädd att jag inte kommer ha chansen att kunna bli gravid igen, men jag vill heller inte sätta ett barn till världen som direkt har två skilda föräldrar och en mamma som är olycklig. Hade jag vetat nu att jag kan bli gravid igen hade jag valt abort.

    Bespara mig gärna elaka kommentarer. Mår redan pissdåligt som det är.


    Det där med skilda föräldrar är inte hela världen. Finns lyckliga barn som har "fader okänd". Olycklig mamma är betydligt värre MEN du kan ju få hjälp att må bättre och när det är som sämst så kan det bara bli bättre. Om jag var du skulle jag föda barnet för det kommer du sannolikt aldrig ångra men en abort kan du älta till döddagar.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 21 nov 2020 17:22 #37
    viseversa skrev 2020-11-21 16:08:26 följande:

    Dock är det jobbigt och jag vet ärligt inte om jag kommer kunna genomföra denna abort. Tankarna går hela tiden. Varför fick syskonen chansen till livet men inte denna lilla? Och jag vet ju samtidigt att jag kommer älska detta barn så enormt och kommer aldrig ångra att jag valde att behålla. Men sen tänker jag att vi har nog som det är nu. Har knappt tid med varandra. Vi bor för litet så måste oavsett flytta snart för barnen växer och behöver mer yta.


    Jag kan tänka mig att det är jobbigt. Jag fick reda på att jag skulle haft ett syskon till egentligen (om allt hade gått bra då) men min mor och far valde att göra en abort efter mig och mina syskon och hon ångrar det än idag berättade hon. Fy fan vad svårt det är när man ställs inför såna här saker. Det är inte lätt ibland. Det gäller att försöka ta ett så bra beslut som möjligt och inte blicka tillbaka utan försöka se framåt. Bara framåt. Men det är inte lätt.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 21 nov 2020 17:26 #38
    mari123 skrev 2020-11-21 17:04:14 följande:

    Det där med skilda föräldrar är inte hela världen. Finns lyckliga barn som har "fader okänd". Olycklig mamma är betydligt värre MEN du kan ju få hjälp att må bättre och när det är som sämst så kan det bara bli bättre. Om jag var du skulle jag föda barnet för det kommer du sannolikt aldrig ångra men en abort kan du älta till döddagar.


    Ja det är sant det du skriver. Jag har själv växt upp med föräldrar som bröt upp men jag anser fortfarande att jag har världens bästa föräldrar och att jag har haft en bra barndom.

    Det jag är orolig för är att om en abort genomförs nu kanske jag inte har chansen igen.. eventuellt med en donator då.
  • Lör 21 nov 2020 17:27 #39
    viseversa skrev 2020-11-21 16:08:26 följande:
    Dock är det jobbigt och jag vet ärligt inte om jag kommer kunna genomföra denna abort. Tankarna går hela tiden. Varför fick syskonen chansen till livet men inte denna lilla? Och jag vet ju samtidigt att jag kommer älska detta barn så enormt och kommer aldrig ångra att jag valde att behålla. Men sen tänker jag att vi har nog som det är nu. Har knappt tid med varandra. Vi bor för litet så måste oavsett flytta snart för barnen växer och behöver mer yta.
    Jag tror du kommer välja att behålla och så blir allt jättebra till slut. Ni tränger ihop er. Finns det hjärterum som finns det stjärterum som den sanna devisen lyder.
  • Anonym (Låtba­rnetle­va)
    Visa endast
    Lör 21 nov 2020 17:38 #40 -1 +1

    Så för att barnafadern är ett as så förtjänar barnet att dö? Och du förtjänar inte att bli mamma? Logik. 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll