Reflektion av någon som är arg på sitt barn

Ja det är alltid lätt att ha åsikter när man inte har egna barn. Det hade jag med en gång i tiden.

Det där fick jag höra också, när jag höggravid sa ifrån när jag bevittnade en pappa som hotade sin barn. "Om du inte kommer med nu så går jag utan dig"

Det har gått nästsan nio år nu och nu med erfarenhet av barn har jag ännu svårare att förstå hur man kan hota och bete sig så mot barn.

Min barn har tyvärr fått bevittan såna situationer, vilket gjort mig mycket arg. Jag förklarar då med demostrativt hög röst för mina barn att så där får inte vuxna säga, Det vet de redan såklart, men det känns skönt att såna vuna förhoppningsvis får skämmas och barnet få upprättelse av någon som ser och hör.

Är h8n alltså arg i det här situationerna som du beskriver? Höjer rösten? Skriker?

Om det är så är det väl rimligt att du tar ett snack endera direkt med mamman eller om du jnte känner att ni är tillräck.igt nära med någon anhörig till henne om hennes ilska. Att ha svårt att hantera sitt temperament är ju inte bra tillsammans med barn och något hon i så fall bör få hjälp med.

Det är väldigt svårt att bedöma utifrån din beskrivning eftersom det ju är en tolkning som kan vara färgad. Om mamman i lugn och trevlig röst säger till barnet att just nu får du åka vagn, vi hinner inte gå denna gång då det tar för lång tid så är väl inte det något anmärkningsvärt fel i det. Men höjer hon rösten och blir arg för att barnet vill åka vagn är det förstås inte ok alls.

Eller om strumporna inte är blöta utan bara fått ett litet stänk och inga bytesstrumpor finns och föräldern bedömer att det är mindre kalt för barnet att ha strumporna än inte, så är det ju också en annan sak än om det handlar om direkt blöta strumpor som barnet får ha på sig som straff. Det förstnämnda är väl inte direkt anmärkningsvärt medan det andra är extremt fel.

Så de situationerna du beskriver kan vara väldigt fel eller inte beroende på faktorer som är lite luddiga i din beskrivning. Men om du upplever att hon beter sig väldigt fel mot barnet (inte bara har en annan uppfostringssyn än du) bör du ju prata med henne eller någon anhörig. Eller om situationen är på en sån nivå, förstås göra en orosanmälan.

Det låter som att hon är en rätt kass förälder. En lat jävel som inte orkar förklara saker och ting för sitt barn istället för att gorma eller hota. Och vars barn tillslut får låg självkänsla och dåligt självförtroende av allt alltid bemötas negativt. Jag vet dock inte vad du kan göra. Hon verkar ju inte mottaglig för kritik. Tycker inte att du bara ska se på i tystnad i alla fall. Långt där inne i den gormande mänskan finns en person som vet om att hon gör fel och troligen har väldigt dåligt samvete gör det ibland. Hon skulle behöva gå en kurs för att komma ur ditt dåliga mönster och hitta nya sätt att kommunicera med sina barn.

Det märks att du inte har barn. Barnen kan inte ta och gå hela tiden för då kommer man ingenstans. Det är så verkligheten är och det är inte att förminska barnet att säga nej. Strumporna låter inte som en bestraffning alls utan som väldigt naturlig konsekvens. Blöt ner dina kläder = dina kläder är blöta, vilket kan vara obekvämt. Om hon är sur och trött så är det helt naturligt, inte idealiskt, men väldigt naturligt. Efter år av dagligt och KONSTANT tjat, gnäll och hyss (även om det är normalt bland barn) så är det inget märkligt alls. Tycker du ska ta och sluta godhetsknarka och sköta ditt eget liv.

Och ett mycket bestämt nej kan fungera utmärkt ibland.

Barnpsykologer brukar rekommendera tydlighet och inte en massa förklaringar. Samtal och förklara är jätteviktigt, men in6i situationer som du beskrev.