Reflektion av någon som är arg på sitt barn

Det där fick jag höra också, när jag höggravid sa ifrån när jag bevittnade en pappa som hotade sin barn. "Om du inte kommer med nu så går jag utan dig"

Det har gått nästsan nio år nu och nu med erfarenhet av barn har jag ännu svårare att förstå hur man kan hota och bete sig så mot barn.

Min barn har tyvärr fått bevittan såna situationer, vilket gjort mig mycket arg. Jag förklarar då med demostrativt hög röst för mina barn att så där får inte vuxna säga, Det vet de redan såklart, men det känns skönt att såna vuna förhoppningsvis får skämmas och barnet få upprättelse av någon som ser och hör.

En förälder som bestraffar en tvååring genom att låta denne gå i blöta strumpor ("för att du har själv orsakat det") gör självfallet fel. Det är, oavsett omständigheter, dåligt föräldraskap och hen bör träna på att sluta med sånt.

För övrigt tror jag det ganska ofta är föräldrarna själva som skapar konflikter kring påklädning osv. Deras stress och besatthet vid icke nödvändiga detaljer triggar barnet. Att det alltid ska "vara såsom jag vill att det ska vara".

Och ja - jag har själv ett litet barn, en dotter. Och visst kan jag bli irriterad och till och med arg när vi ska få på utekläder osv. Men jätteförbannad, och konflikt varje gång? Aldrig. Ofta har vi mest roligt, vid påklädning. Skulle det vara konflikt varje gång är det ju självfallet JAG som gör fel. Hur skulle det annars kunna vara?