Reflektion av någon som är arg på sitt barn

Att ha en tvååring kan vara en ständig kamp. I den åldern har barn väldigt mycket vilja (och ovilja) men samtidigt noll koll på vad som är rimligt. Man kan behöva vara rätt hård och gå emot det barnet säger att det vill, för som vuxen vet man vad som blir bäst i slutänden. Just situationen där man ska få på sig ytterkläder och ge sig iväg någonstans är ofta extra konfliktfylld. Barnet lever ju i nuet och har svårt att förstå det där med att man måste göra A för att ta sig till B och göra C. Att barnet inte beter sig likadant mot dig är för att ni inte har det starka bandet som brukar finnas mellan barn och föräldrar. Barnet vet att mamma alltid finns där oavsett, så hennes gränser kan man utmana till max utan att det finns risk för att hon försvinner.

Jag håller också med här. Den biten med strumporna var inte rätt agerat av mamman. Ett så litet barn har inte på långa vägar tillräckligt med konsekvenstänk för att komma på att det är dumt att blöta ner sig för då får man gå med blöta fötter. Det är upp till den vuxna att antingen hindra barnet från att blöta ner sig eller ta med extrastrumpor (eller bara lösa situationen så gott det går ifall man missat båda de sakerna).