• MsFry

    Reflektion av någon som är arg på sitt barn

    Jag hade inte låtit barnet gå i blöta strumpor men resten... det märks att du inte har barn. Det är tålamodsprövande och det krävs en supermänniska för att alltid behålla lugnet.

    Nej man behöver inte förklara barnet pedagogiskt varför hen måste åka vagn, ett så litet barn har ingen nytta av att få en lång utläggning om det. Tydlighet är bättre. Vissa saker ska barn få bestämma beroende på situation men andra saker är det föräldern är till för att bestämma. Mitt barn rusar gärna ut på bilparkeringar för att beundra bilar till exempel. Då måste jag kliva in och vara tydlig med att det inte går för sig. Ingen fiskussion och ibland måste jag höja rösten rejält för att tränga igenom bubblan. Om jag skulle bry mig om alla fördömmandr blickar jag fått av unga med spädbarn eller utan barn alls hade han blivit påkörd för länge sedan. Man måste också vara tydlig med att NU är det dags att klä på sig ytterkläderna och gå till förskolan, annars kommer hela familjen försent till allt annat. Att ställa sig och förhandla och förklara i det läget för en person som inte har kapacitet att ta in det som förklaras är bara kontraproduktivt.

  • MsFry
    Panduro skrev 2020-11-28 10:26:43 följande:

    "Väääänta bara tills du får egna barn". Jag förstår faktiskt inte det, självklart kan man vara både påläst och ha åsikter fast man inte har egna barn.

    Jag har en 3,5-åring. Har aldrig blivit arg på henne, höjt rösten eller förminskat henne.


    Som med det mesta: det går bra att ha åsikter och är bra att ha läst många böcker men det är aldrig samma sak som praktisk erfarenhet. Aldrig någonsin. Tvärtom så framstår man bara som en smula arrogant om man framhärdar i det.

    Blir du aldrig arg på ditt barn? Det låter smått otroligt. Jag undrar hur ditt barn kommer att reagera när någon annan blir arg på henne.
  • MsFry
    Panduro skrev 2020-11-28 15:04:06 följande:

    Nej, jag har aldrig blivit arg på henne. Låter nästan som om du anser det nödvändigt bli arg på sitt barn

    Varför? Hon har aldrig gett mig en anledning att bli arg. Det beror knappast på att hon är ett underbarn, eller att jag är en supermamma. Jag har också mina tillkortakommanden; jag använder min mobil för mycket, och vi äter i soNej, jag blir aldrig arg på henne. På dig låter det nästan som om det är nödvändigt att bli arg på sitt barn. Hon har aldrig gett mig en anledning. Det "värsta" hon har gjort är att rita med kritor på väggen, det går bort genast med en fuktig trasa.

    Hon är knappast något underbarn och jag är verkligen ingen supermamma. Jag tillbringar för mycket tid vid mkn mobil och vi äter i soffan ganska ofta. Jag är hemma med henne, så vi har sällan bråttom någonstans. Hon är enda barnet så det finns oftast möjlighet att kompromissa om hon har en annan åsikt än vad jag har.

    Hon kommer förmodligen att bli ledsen när någon blir arg, det är väl en ganska naturlig reaktion skulle jag tro.


    Det finns inget självändamål med att bli arg på ett barn men jag tror inte att man gör sitt barn en tjänst om man alltid sväljer allt och har en låt gå-attityd för saker som att rita på väggarna. Visst det går bort men det är ju inte poängen. När hon sen inte bemöts med samma attityd i förskolan utan faktiskt får sig en åthutning för dåligt beteende så har hon inga verktyg att hantera detta.

    Sen ska man ju inte bli rosenrasande och stormskälla, men man kan faktiskt bli arg utan att gorma och skrika.
Svar på tråden Reflektion av någon som är arg på sitt barn