Reflektion av någon som är arg på sitt barn
Dethär med att bli arg på sina barn... Först vill jag säga att jag själv inte har några barn och trots det förstår jag att man självklart blir arg ibland, tappar humöret, ryter ifrån, eller vad det nu kan vara... Men att som utomstående stå och se på, då man själv inte har barn, gör att man får modeller av hur man inte vill vara och hoppas att man klarar av att bete sig när/om man själv får barn...
Jag har nämligen en kvinna i min bekantskap som jag blir så ledsen av när jag ser henne vara arg/tappa humöret med sina barn. Hennes barn är världens underbaraste barn, jag älskar dem. Det gör att det skär lite extra i hjärtat när jag står och tittar på... Jag tycker att hon beter sig fel, jag vet även att hon använder sig av fel metoder, hon använder sig av bestraffningar och/eller förminskningar och det gör mig ledsen.
Ska ha den senaste situationen som exempel, barnet på 2 år har gjort sina strumpor våta, de ska åka och mamman lägger på barnet de våta strumporna. Barnet gnäller lite och säger att han inte vill ha på sig de våta strumporna (vem vill de?), då fnäser hon *jo, de e du som har gjort dem våta!* och sen är det så, barnet får gå ut med de våta strumporna.
Samma barn vill gå istället för att åka i vagnen, *nej de tar så länge*. (Detta kan jag dock förstå men det är samma typ grej iallafall, förminskande)
Jag kommenterar om vi måste va så arga, då säger kvinnan till mig *så vi ska aldrig få va arga men du ska få vara*. (Jag är typ aldrig arg så detta var nog bara det första mothugget hon kom på att säga bara antar jag...) Sedan fortsatte hon *testa ha honom en hel dag när han är såhär*, gärna svarar jag... Hon fortsätter *tror du man alltid kan vara snäll å glad eller?* sedan gör hon sig till med förvrängd glad röst och säger till barnet på två år *Klä på dig overallen nu då*... : / Varpå jag säger att jag förstår att man inte alltid kan det...
Barnet vill att jag ska klä på honom istället, *nej!* svarar mamman.
Finns väl 100
Hon är en bra mamma överlag. Det är bara i arg-situationer som det alltid ska va en massa *de va ju du som gjorde de*-uttryck.... Bestraffningar, hatar det alltså... Önskar att jag kan bråka med mina framtida barn på ett bättre sätt....
Förminskning av barn ska man ALDRIG göra! Noll tolerans. Men bestraffning... ja ibland är det inget annat som funkar. Tyvärr men det kommer du förmodligen märka själv när du blir förälder. När lillasyster skriker hela morgonen och kastar hårda böcker i ansiktet på storasyster som i sin tur vägrar ta på sig kläder medan skolan börjar inom kort och du själv ska ha ett avancerat möte om några minuter samt att du inte sovit bra för att barnen kommit in i oskvrummet flera gånger. Inte heller har du hunnit umgås med din partner för att barnen vägrat sova på kvällarna flera månader i rad och vägrar äta den mat du lagar (medan de äter allt som skolan serverar) och tillråga på detta så har de gömt din plånbok och ritat en skattlagts på garderoben.
Det går liksom inte då att andas normalt och prata i vän ton. Som förälder ska du vara en auktoritet (förväxla inte ordet med aktoritär!), du bestämmer. De ska lyda och det är ens uppgift som förälder att se till att de blir uppfostrade.
Att få livet att gå runt som föräldrar med alla de 1000 saker du ska jonglera samtidigt är svårt. Man räcker liksom aldrig till. Den känslan är ibland övermäktig. Men de flesta föräldrar som jag känner gör så gott de kan även om de mutar, bestraffar, trugar, skriker, hotar.