Kära dagbok
Jag har nu i fyra (4) års tid varit olyckligt kär i en man som jag bara träffat i verkligheten en gång. Men varje dag läser jag hans kommentarer på Facebook, där vi är vänner, så det känns som att jag känner honom utan och inna vid det här laget. Det är HELT hopplöst, för han är gift och har ett barn (och en styvson som han tar ansvar för), och han är helt enkelt inte intresserad av mig. Det har han markerat. Dock ger han mig ibland likes och kommentarer, så han har inte stängt mig helt ute. Det hade nog varit lättare om han hade gjort det, för nu fortsätter jag att känna att vi har något slags relation (fast jag VET att det är urfånigt).
Jag försöker nu analysera hur det kunde bli så här, fast jag inte är 14 år utan en medelålders kvinna med vuxna barn: 
- vi träffades i samband med ett spännande event utomlands
- han uppmärksammade mig, och eftersom han är känd inom ett visst område så blev jag förvånad och väldigt glad och stolt
- han är manlig, ser bra ut (i alla fall över genomsnittet), är ungdomlig för sin ålder och har hållit sig rak och slank
- han har naturliga ledaregenskaper,
- han är framgångsrik
- han är intelligent, har humor, är allmänbildad, uttrycker sig väldigt bra i tal och skrift
- vi hade många, långa samtal över messenger då i början, det kändes som att vi "klickade"... sedan hände plötsligt något och han blev kort i tonen och stängde mig ute från en del. (Frun? Eller att han plötsligt fattade att jag inte bara var vänskapligt intresserad?)
- bland annat arbetade vi tillsammans på att lösa ett mysterium - bara på skoj - men det kändes viktigt och väldigt spännande
Ja, vad blev kontentan av det här, då? Jo, jag kan se mekanismerna - att jag blev star struck av att få uppmärksamhet av någon som var en stor auktoritet inom sitt område, att det blev lite spännande när vi arbetade tillsammans på att lösa mysteriet (som det där sociala experimentet, där en man och en kvinna i taget fick gå tillsammans över en läskig, svajande hängbro, och mångna av paren upplevde att de blev förälskade för att hjärnan tolkade den delade spänningen erotiskt). Jag FÖRSTÅR allt det här.
...men samtidigt är det så tråkigt tydligt, att han faktiskt ÄR en väldigt bra man - det har jag inte inbillat mig. Samt att han och jag klickar intellektuellt. Vilket med största sannolikhet han och hans fru inte gör, att döma av hennes Facebookkonto som behandlar barnbilder, inredningsdetaljer, frisyrer, naglar, butiker, vernissager, maträtter, snittblommor, väldigt enkla skämt och plattityder.
Det bästa skulle förstås vara om jag skulle stänga ner Facebook, som är det enda ställe där jag har någon kontakt med honom. Då skulle jag "slippa" se honom och kunna börja glömma. Det gör man ju alltid. Men samtidigt känns det så fruktansvärt synd. Han är liksom det enda roliga jag har, och jag kan inte låta bli att tänka "tänk om". Tänk om han och hans fru skiljer sig, eller om frun dör... om vi har kvar den här lilla kontakten då, så kanske den kan trappas upp..? Om inte så är sannolikheten precis 0,00.
*suckar*
