Kära dagbok - skriv hur din dag varit

Kära dagbok

Det här blir mitt andra inlägg idag. Kort efter att jag skrivit det förra, så däckades jag av plötslig trötthet. Sov 4-5 timmar, vaknade med hög feber, yrsel och fruktansvärt ont och svullet i överarmen där jag fick sprutan i morse. Jättekul. Nåja, det bevisar väl att den funkar, och att det inte bara var koksaltlösning jag fick!

Synd att det inte finns temperaturlås till datorer, så att man inte kan logga in om man har feber! Jag fick nämligen en liknande reaktion efter min första dos (och andra), och då såg jag dagen därpå till min stora fasa, att jag hade skrivit en kommentar med en sexuell anspelning till min Facebook-crush (som jag har berättat om här förut)!    

Jag tänkte först att jag inte KUNDE ha skrivit något sådant, det är liksom inte alls likt mig. Men vem skulle ha hackat mitt konto bara för att skriva den kommentaren, självklart var det jag som hade gjort det under inverkan av febern. Han svarade inte, lajkade inte, men tog inte bort kommentaren heller... Rodnar fortfarande när jag tänker på det!

Kära dagbok

Idag har jag översatt en skilsmässodom från tyskan. Det gick snabbt. Jag kan ju alla termerna nu. Men i början var det jobbigt!
 
Det är intressant att få inblick i ett annat lands rättssystem. Jag tycker att tyskarna har mycket som är bättre än i det svenska, särskilt när det gäller skilsmässolagstiftningen:

- pensionspoängen som båda har förtjänat under äktenskapstiden, delas lika. På så sätt kompenseras kvinnor som varit hemmafruar eller arbetat deltid, och såklart kommit efter i löneutvecklingen, så att de får en hyfsad pension som gamla. Jag tycker att det är helt rätt att detta ska tas från mannen, om han haft markservicen ordnad och på så sätt kunnat göra karriär. 

- bådas förmögenhetsÖKNING under äktenskapstiden delas lika. Av samma skäl som ovan: hon kanske har varit hemmafru o.s.v.. 

- däremot delas inte det som makarna hade före äktenskapet, och inte heller sådant som de erhållit under äktenskapet som den andra inte gjort något för så att säga, t.ex. arv och personliga skadestånd. Det tycker jag också är rätt. Det är jättekonstigt att vi har så i Sverige, att människor efter bara några års äktenskap kan bli tvungna att sälja en gård, ett gods, en gammal fin villa som gått i släkten. Eller ge bort hälften av arvet efter sina föräldrar. Det är ju inte klokt! :o Sverige har jättekonstiga, helt ologiska lagar. 

- en tysk kvinna har också mycket större möjligheter att bli tilldömd underhåll, än en svensk kvinna. Svensa lagstiftare verkar tycka, att en kvinna som har varit hemmafru får skylla sig själv, och därför inte ska ha något mer från mannen

- jag gillar även att de har en domare som dömer, och att h*n tar hänsyn till olika faktorer. T.ex. att om frun har orsakat skilsmässan, så ska hon såklart inte ha något underhåll. I svensk lag är det alltid samma lagar, ingen väger in personliga faktorer - och det kan bli väldigt orättvist och kränkande. Först är den andre otrogen, sedan måste man lämna över halva sin förmögenhet så att han eller hon får leva gott på den tillsammans med sin älskare/älskarinna?! Det är ju inte klokt!

- vidare har de ingen sambolag i Tyskland, och det tycker jag också är rätt. Det är ett VAL att inte gifta sig. Att man då ändå ska ha ut halva värdet av en bostadsrätt, fast den andre har betalat hela - det är ännu konstigare än att det blir så vid en skilsmässa. För vid ett äktenskap har i alla fall båda skrivit på ett kontrakt, men vid samboskap har inte ens några papper skrivits på, om att man är villig att dela sina tillgångar med den andre. Jättekonstigt att det ska vara default!

Kära dagbok

Idag har jag korrläst och levererat översättningen jag gjorde i går (vill gärna korrläsa med utvilade ögon, om så är möjligt), skrivit brev till min vän M. i Ungern (dock krånglade skrivaren, så det måste jag fixa i morgon) och handlat två stora, tunga kassar med mat (känns tryggt, om det trots allt skulle bli problem med livsmedelsförsörjningen de närmaste veckorna). 

Nu ikväll har jag tittat på senaste avsnittet av "Der Bergdoktor" på ZDF. Ja, vad ska man säga? Patienthistorierna blir mer och mer fantastiska, och samtidigt mer och mer ointressanta. Man tittar för att man är intresserad av Dr Gruber och hans familjedlemmar, och vill se hur det går för dem. Egentligen ganska knasigt, att man kan leva sig in i påhittade människor på det sättet..!

Kära dagbok

Det verkar som att smittan är överallt nu. Nästan alla jag känner är antingen sjuka eller i karantän, eller så känner de i alla fall någon på jobbet/skolan/dagis som är det. Hur var det ens MÖJLIGT att det skulle bli så här..? :o

Jag har i alla fall hamstrat ordentligt, och har även planerat för hur vi ska kunna klara oss, om elen, värmen och vattnet slås ut. Trodde aldrig att det skulle kunna bli så i Sverige, att man skulle vara tvungen att tänka så! :o

Kära dagbok

Idag har jag översatt en hög dödsattester från tyska till svenska. Det gick fort, för det är ju samma mall till alla. Man behöver bara ändra de ifyllda uppgifterna - men man måste förstås korrläsa noga efteråt när man gör så, ifall man skulle ha missat att ändra någon uppgift. Då skulle det bli väldigt illa, eftersom det kan bli stora följder om en enda uppgift blir fel i ett sådant dokument. 

Har ätit årets första semla - med varm mjölk som jag alltid fick dem som barn. Växer aldrig ifrån det! Utanför viner stormen. Ska nog titta på några avsnitt av mina tyska favorit-realityserier i kväll. Sjukhus, advokater, poliser, domare... man lär sig mycket, samtidigt som det är underhållande.  

Det elektriska ljuset fladdrar och blinkar. Kommer elektriciteten att gå? I så fall gör det inte så mycket, för jag har massor av stearinljus också (är beredd ifall omicron skulle stänga ner viktiga samhällsfunktioner), och en ny roman: Nele Neuhaus' senaste! :)

Kära Dagbok

Läste ut "Hon hette Esmeralda", av Melinda Jacobs samt en journalist. HEMSK läsning, blev så ledsen och upprörd. Inkompetensen på socialen verkar vara vitt utbredd i detta land. T.ex. detta, att de påstod att "vi har en dom att förhålla oss till", och därför spelade det ingen roll vilka orosanmälningar och nya uppgifter som kom fram EFTER domen i Kamarrätten. De kunde inte göra något mer, sa de. 

Det är ju SJÄLVKLART att det inte kan vara så! Alltså att en familj vars barn varit placerat och sedan kommit tillbaka familjen - aldrig mer får utredas, om det kommer in ny anmälningar! 

Och SJÄLVKLART kan det inte heller vara så, att om någon ringer socialjouren och säger att det är akut fara för ett barn i en lägenhet, och socialjouren ringer polisen och får med sig en patrull som säkerhet - och så säger barnets far att "nä ni får inte komma in här, och ni får inte träffa barnet för hon sover". Att de då "INTE FÅR" forcera sig in! SJÄLVKLART måste de få det, annars är det ju ingen mening med att ha någon socialjour. Eller någon polis för den delen. Det är ju ingen som släpper in någon frivilligt OM det finns något att dölja! 

En tanke (ingen anklagelse mot Melinda, som haft det svårt nog, utan bara en undran): kunde inte någon - t.ex. Melinda eller hennes exman som fortfarande var Esmeraldas fosterfar vid den tiden, eller den BVC-sköterskan i Vadstena som faktiskt engagerade sig i Esmeralda, och som också visste om detta vad soc i Norrköping påstod - ha ringt till IVO och frågat vad som gällde INNAN Esmeralda misshandlades ihjäl? I stället för att anmäla dit i efterhand. Jag menar: de har ju experter på socialjuridik där, de utreder socialens agerande. Nog sjutton måste man kunna ringa dit och be att få prata med någon där, redan INNAN någon är avliden?

Kära dagbok

En kvinna jag hatar kom på samma buss idag. Hon var under ett par år tillsammans med en närstående till mig, och under den tiden - och märkligt nog även efter - lurade hon av honom stora summor pengar. Hon förstod att han var för snäll för att kunna säga ifrån, och därför plockade hon av honom alla hans sparpengar, och mer därtill. Fullkomligt hänsynslöst. 

Det var hyror och elräkningar och mediciner, veterinärräkningar och hundbegravningar (med arvoderad begravningsförrättare och kista...), samt skulder till andra privatpersoner. Under tiden blev min närståendes barn lidande, för att det var SÅ mycket som dom hade behövt i stället under den här tiden, då de var tonåringar och fortfarande bodde hemma, men inte kunde få för att alla pengar måste ges bort till kvinnan. 

Dessutom uppbar hon socialbidrag samtidigt, så i alla fall pengarna till hyra, el och mediciner har hon fått därifrån också. Det handlar alltså om bidragsfusk. Dessutom har hon stulit i affärer - för tusentals kronor. Jag vet det, för jag kollade upp henne på Lexbase. 

Hon är helt enkelt en sådan usel, liten skitmänniska som aldrig borde ha fått finnas. Man ser till och med PÅ henne vad hon är, för hennes inre fulhet lyser igenom hennes yttre fulhet. Jag känner illamående - på riktigt - varje gång jag ser henne. 

Det var SÅ nära att jag hade sagt till henne vad jag känner för henne, där på bussen idag. Men sedan gjorde jag inte det ändå, ville inte ställa till en scen där bland allt folk. Som kanske hade slutat med att JAG blivit avvisad från bussen - sådant har hänt förr...

Kära dagbok

Vad ska jag egentligen göra åt min crush..? Den enda kontakt jag har med honom är via Facebook. Det enda vettiga, skulle vara att låta radera mitt konto där. Eller i alla fall pausa det. Då skulle jag "slippa" se hans avatar och hans kommentarer i min feed varenda dag (inte kommentarer till mig personligen, det händer sällan - men det HÄNDER!). Jag skulle kunna börja glömma, och känslorna skulle kunna börja gå ned. Det gör de ju alltid. 

...men jag kan inte förmå mig till det, för jag har blivit addicted till honom, och har varit det i flera år nu. Hur dumt det än låter. Han är liksom det enda roliga jag har - jag menar på den nivån, att hjärtat börjar klappa! Mer stillsamma roliga saker har jag ju i mitt liv...

...och så denna tanke, som jag har skrivit här förut, att så länge vi har den här lilla kontakten så är det inte hundra procent kört. Om något skulle hända med hans äktenskap, så skulle vi kanske, kanske kunna eskalera kontakten... Chansen är liten, för det är uppenbart att han inte är intresserad av mig. Men han är inte HELT ointresserad heller - det skulle faktiskt vara lättare, om han inte ville ha någonting med mig att göra alls. 

Om jag raderar mitt konto, så kommer jag med 100 procents säkerhet aldrig att se honom mer. (Han bor i ett annat land och har inga ärenden till Sverige.) Har jag kvar Facebook, så finns det kanske någon procents chans att... att... 

Men samtidigt, så är ju mina känslor blockerade för alla andra män, på det här sättet. Ingen kan vara något jämfört med HONOM. Och jag är i den åldern nu, då jag borde skaffa mig någon att åldras med. Innan jag blir för gammal för att vara intressant för män överhuvudtaget. Mina kids har sina egna liv mer och mer... det kan bli väldigt ensamt när de har flyttat för gott, om jag inte hittar en ny partner.

...att då ha känslorna uppbundna av en gift man som inte är intresserad av mig, är ju bara fånigt. Min dotter vet förresten om det. "Det är barnsligt", säger hon. Själv letade hon bara efter en kille på Tinder, valde en, gick ut och träffade honom - och så var de tillsammans. Hon gillar honom som han är, fast han inte alls är på samma "nivå" (om man får säga så) som min Crush. Och aldrig kommer att kunna bli. Men hon har honom på riktigt, i sin verklighet. Det stämmer kanske, att hon är vuxnare än jag..?

Kära dagbok

Jag skulle SÅ gärna vilja åka på kryssning med ett gammaldags segelfartyg! Finns några som går på bl.a. Medelhavet. De HAR förstås motorer, som de använder när de lägger ut och lägger till, och även annars om väderförhållandena inte medger att de kan hålla tidtabellen annars. Men vad jag har förstått, så används seglen ändå rätt mycket - de är inte bara en romantisk dekoration på ett motorfartyg. 

Detta är något jag har drömt om i många år - ja decennier - och för snart två år sedan, på försommaren, var det meningen att min dotter och jag skulle segla på västra Medelhavet. Men sedan kom det, som alla vet, annat emellan... (Som tur var hade jag inte betalat resan ännu, och förlorade inga pengar trots UD:s senfärdighet med att varna för utlandsresor.)

Kanske skulle det kunna vara möjligt i sommar..? Men förutom osäkerheten kring nya virusvarianter som kan komma, så har saker nu ändrat sig på en annan front. Min dotter har numera en pojkvän, och har planerat sommaren med honom... och min son är också upptagen, + att han inte är intresserad av segelfartyg. Mina väninnor har förmodligen inte råd, lust eller möjlighet att lägga ut så mycket pengar på en resa med mig (det gör de väl i så fall med sina män)... och att fråga en manlig vän skulle kunna ge fel signaler.  (Den enda man jag skulle vilja dela en hytt med på "det" sättet, kan jag absolut inte fråga.)

Min exman skulle det förstås kunna funka med, vi är fortfarande vänner och han är ett stabilt resesällskap. Men jag vill inte det ändå ännu, jag vill att våra kids ska ha någon som de kan vända sig till, även om de är vuxna (och har varandra). Det är inte bra om vi båda befinner oss mitt ute på Medelhavet, om något skulle hända. Ett annat problem är att han lätt blir uttråkad.

Det lutar nästan åt att jag får resa ensam, i så fall. Och det behöver ju inte vara fel. Jag är självständig, och nöjd med mitt eget sällskap. Jag behöver inte ha någon att hänga med hela tiden. Att fantisera om att jag skulle träffa någon trevlig ensamresande man i rätt ålder är nog ingen idé, det är jag klar över - det är alltid stort kvinnoöverskott på kryssningar. Männen blir meddragna, när de har en kvinna som drar med dem. Det som oroar mig är väl mest, vad de andra resenärerna och besättningen skulle tänka. "Stackars hon, inte en enda människa vill resa med henne, för kryssar gör man ju inte ensam. Det måste vara något fel på henne." Eller..???

 

 

Kära dagbok

Denna helg har gått nästan helt åt till ett översättningsuppdrag från danskan: en hög obstetrisk-gynekologiska journalpapper. Jag blir fullkomligt tokig på dessa läkare som inte fattar, eller inte bryr sig om, att om de har en svensk patient så kommer några svenskar att behöva läsa deras anteckningar. Antingen de försöker själva, eller lämnar över till en översättare. 

Det är konstiga förkortningar som inte finns i något förkortningslexikon, förmodligen för att de är självklara för läkaren - men för en översättare är de ju inte det. Det finns liksom inga översättare som är experter på varenda medicinsk specialitet, och genast förstår att "det måste vara DEN observationen läkaren har gjort".

Dock löste jag alla problemen utom ett (där jag chansade - det begreppet hade ändå ingen betydelse för själva det medicinska syftet med översättningen). När jag hade sovit på problemen en natt, så visste plötsligt min hjärna vad orden och förkortningarna måste betyda, när jag satte mig vid datorn igen i morse! :) Lustigt att det kan fungera så. 

Doktorn behagade t.ex. skämta. Han skrev att patienten måste "aflevere vir", p.g.a. att hon var "den enda som hade körkort". Hittade inte "vir" i något danskt lexikon eller medicinskt lexikon. "leverera virusprov"? I morse visste jag det - det var maken hon måste skjutsa hem, då han inte hade körkort, innan hon kunde läggas in på sjukhuset. "vir" är en gammal latinsk term för "man". Men - att läkarna inte FATTAR att alla inte fattar, eller har hur mycket tid som helst att dechiffrera deras lustigheter..?