Släktingar som inte bryr sig om barnets personliga sfär

Mitt barn har inte träffat sina mor/farföräldrar så mycket alls, hon känner dom alltså inte. När vi väl har träffats så blir hon ledsen när dom pratar med henne och vill helst hålla avstånd och ta det i sin takt. Hon är väldigt blyg och försiktig av sig. Trots detta så bara måste dessa släktingar vara i ansiktet på henne, klappa henne på huvudet och ta henne i famnen (vilket leder till gråt förstås). Jag vet inte hur jag ska kunna säga ifrån på ett bra sätt, tänker att dom borde förstå själva att hon behöver ta det i sin takt men det gör dom ju inte. Dessa släktingar har inte direkt någon respekt för mig heller och jag känner mig väldigt liten i deras sällskap. Så jag känner att jag skulle behöva ha iallafall ett hum om vad jag ska säga, annars blir det ännu svårare för mig att säga ifrån. Vilket leder till jobbiga känslor inför varje träff. Så har ni några tips på hur jag kan säga ifrån utan att det ska bli otrevlig stämning? (vilket är väldigt lätt hänt med dessa människor..) Vill säga till innan incidenterna hunnit äga rum, men det blir samtidigt kanske konstigt om det är det första jag säger?