Gett upp älskare
Jag sörjer fast jag inte har någon "rätt" till det...
För ca ett år sedan lärde jag känna en man som jag klickade med direkt. Vi blev snabbt vänner och jobbade då väldigt nära varandra. Han var/är gift sedan mer än 20 år och jag var då i en särbo relation. Efter en händelse på jobbet som påverkade mig mycket, en kollega som blev väldigt sjuk, så insåg jag att jag inte mådde bra i min relation och avslutade den. Min särbo fanns inte för mig och hade egentligen aldrig gjort det.
Efter detta kom jag och kollegan bara närmare varandra. Pratade om allt och ingenting. Vi har väldigt många lika intressen och tycker lika i mycket. Han är en fantastisk människa som sprider glädje.
Vi började messa med varandra varje kväll, hans fru lägger sig före honom och han satt uppe själv. Och självklart tog vi steget att inte bara vara nära mentalt utan även sexuellt.
Jag har tidigare i livet när jag var yngre (45+ nu) varit otrogen mot min dåvarande man men relativt snabbt insett vad jag höll på med och skiljde mig.
Men detta är första gången som jag varit "den andra kvinnan". Har även blivit bedragen i yngre år så jag vet hur det kan påverka.
Trots detta lät jag detta pågå på tok för länge. Klarade inte av att ge upp honom! Han har under denna tiden aldrig smutskastat sin fru utan gett en väldigt nyanserad bild av henne och deras äktenskap. Han har inte heller lovat mig något, bara sagt att han inte vet vad som händer i framtiden.
Men för två veckor sedan bröt jag med honom. Vi arbetar inte tillsammans längre och jag klarar inte av att vara nr 2. Jag vet att jag är värd mer! Och hans fru är värd mer!
Han säger att han väljer att stanna, men att jag alltid kommer ha en stor del av hans hjärta. Att han kommer älska mig i resten av sitt liv.
Jag har sagt att han inte får kontakta mig alls, inga mess, samtal eller mail för att bara kolla läget. Jag måste få sörja!
Men detta är så sjukt svårt, jag gråter mig till sömns varje kväll. Längtar efter honom så jag tror att jag kommer gå sönder. Och samtidigt kan jag inte visa detta för någon. Ingen vet ju vad vi delade.
Och att sörja, utan att visa det.... Fy farao vad det är svårt!
Och jag går och hoppas att han saknar mig lika mycket, att han ska välja mig. Jag bara känner i hela kroppen att det är meningen att det ska bli vi. Och jag vet att det låter naivt men så är det.
Men oavsett så måste jag avsluta. Hans fru vet ingenting och jag skulle ALDRIG berätta. Dock har jag sagt till honom att jag tycker att om han nu ska satsa på sitt äktenskap så tycker jag att han ska vara ärlig, att leva i en lögn blir man inte lycklig av.
Barn har vi bägge två men de är tonåringar allihopa.
Och ni som bara vill kalla mig (eller honom för den delen) svin, snälla låt bli. Vi är bara två människor som föll handlöst för varandra.
Får man sörja sin älskare?