Just nu är D-vitamin "innegrejen" och alla hälsokostkrängare försöker pusha det som om det inte fanns någon morgondag.
Men man ska tänka på att det finns något som heter för mycket av det goda, och ibland kan det bli väldigt fel när folk ska "hjälpa till". D-vitamin slår inte igenom direkt utan kan fortsätta påverka kalciumbalansen långt efter att intaget minskats igen:
lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/artiklar-1/fallbeskrivning/2015/06/d-vitaminforgiftning-av-preparat-kopt-pa-natet/
Beskrivningen rör en 88-årig man som sedan tidigare behandlades för hypertoni och led av lindrig njursvikt (kreatinin 107?120 ?mol/l). Han var sedan 20 år van att dricka en halv liter mjölk dagligen, men kalciumintaget därutöver var normalt. Under de två senaste åren hade patienten utretts på grund av tilltagande minnessvårigheter och fått diagnosen vaskulär demens.
Patientens son hade läst en bok som föreslog höga doser D-vitamin som behandling vid demenssjukdom [3]. Sonen beställde därför över internet kapslar innehållande 25?000 IE 25-hydroxivitamin D3 och började behandla sin far med 50?000 IE D3 dagligen i hopp om att bromsa demenssjukdomen.
Efter 6 månaders behandling drabbades patienten av nedsatt muskelkraft, gångsvårigheter och sluddrigt tal, och han lades in på strokeavdelning. Symtomen gick väsentligen i regress, och man bedömde tillståndet som betingat av en transitorisk ischemisk attack (TIA). Två datortomografiundersökningar av hjärnan genomfördes men visade ingen blödning eller infarkt, och den påföljande utredningen visade heller inte någon embolikälla.
I samband med detta vårdtillfälle analyserades P-kalcium med normalt resultat (Tabell I, 1:a vårdtillfället). Patienten skrevs ut till hemmet.
5 veckor senare kom patienten tillsammans med sonen på nytt till sjukhusets akutmottagning. Patienten hade urinretention (400 ml) med därtill associerad urinvägsinfektion som behandlades med antibiotikum. Patienten erhöll också urinkateter. Då framkom för första gången att patienten under 6 månader intagit dagliga doser D-vitamin på 50?000 IE. Kalciumnivåerna kontrollerades akut, men var fortfarande normala (Tabell I, 5 veckor). Eftersom patienten var väsentligen opåverkad och laboratoriedata inte påvisade något alarmerande, uppmanades patienten att sluta äta D-vitamin och skrevs sedan ut till hemmet. Man skickade prov för analys av S-25(OH)-vitamin D3.
Efter 1 vecka återkom patienten till akutmottagningen, eftersom han inte blivit bättre. Allmäntillståndet var nedsatt med försämrad aptit, törst, allmän sjukdomskänsla och fortsatta miktionsbesvär. På grund av patientens oförmåga att inta ordinerat antibiotikum riktat mot den urinvägspatogen som tidigare identifierats, lades han in för intravenös behandling på geriatrisk avdelning. Efter några dagar (Tabell I, vecka 7) noterades kraftigt förhöjda nivåer av albuminkorrigerat kalcium (3,9 mmol/l) och 25(OH)-vitamin D3 (394 nmol/l).
Behandling i form av parenteral rehydrering och prednisolon 20 mg dagligen initierades. Kalciumnivåerna sjönk efter hand, och patienten förbättrades kliniskt. Han skrevs ut efter 3 veckors vård, normokalcemisk (2,41 mmol/l) och med sin habituella njurfunktionsnivå (P-kreatinin 107 ?mol/l).
3 veckor senare remitterades dock patienten återigen på grund av tilltagande trötthet, njursvikt och kraftigt stigande kalciumnivåer i plasma (3,8 mmol/l). Patienten lades in igen, och man inledde på nytt behandling med parenteral rehydrering samt intensifierade steroidbehandlingen. Patientens allmäntillstånd förbättrades sakta, och efter 4 veckors behandling normaliserades kalciumnivåerna, och njurfunktionen återgick till hans habituella.
Man kompletterade utredningen med serumproteinelektrofores som inte visade vare sig någon M-komponent tydande på myelom eller ökade immunglobulinnivåer som tecken på bakomliggande sarkoidos. På grund av pågående behandling med ACE-hämmare bedömdes analys av S-ACE inte meningsfull.
Dock genomfördes röntgen av lungorna, vilken inte visade några hilusnära infiltrat eller andra avvikande fynd. Vid fördjupad anamnes framkom inget kalciumintag förutom redan uppgiven daglig mjölkkonsumtion. Patienten skrevs ut till ett äldreboende.
Man fortsatte att monitorera plasmakalcium och noterade ytterligare en kort övergående lätt stegring av kalcium (2,65 mmol/l) 20 veckor efter avslutat intag av vitamin D3-tillskott.
Först mer än 7 månader (33 veckor) efter avslutat D-vitaminintag var patienten piggare och kalknivåerna normaliserade (Tabell I, vecka 33), och prednisolonbehandlingen som hade pågått under flera månader var under uttrappning.
