BIM januari 2021 - Första barnet

Min gyn sa att det är utredning man gör vid 1 år men om man redan har något problem så kan de hjälpa en med vissa tidigare. Jag vet inte vad som räknas in i vad de kan hjälpa en med men om jag var du så hade jag ringt till gyn och frågat. Tänker att det inte kan skada att kolla hur de ser på saken. Annars kan de kanske hjälpa dig på en privat mottagning.

Har precis som dig varit gravid i tonåren, sedan dess ätit l piller I 12 år och har ingen aning. Förra månaden var lutealfasen 12 dagar innan mensen kom. Ska bli intressant att se denna. Har börjat med nc och tempa.

Baconlover, msofia, babyba hur går det för er? Spännande

Jag känner med dig. Känns fruktansvärt hopplöst ibland, går lite upp och ner. Vissa månader är bättre än andra. Trodde att det skulle gå snabbare om vi säger så.

Detta kanske inte är något för er men vi har använt heminsemineringskit två gånger vilket hjälpt när varken han eller jag har varit särskilt sugna. Låter kanske hemskt men blev lite av en lättnad för oss båda att ha alternativet. Nu känns det som att lusten kommit tillbaka när pressen lättat lite.

Hoppas att ni hittar något som gör det lite lättare för er, ni är inte ensamma <3

Åh... Känner likadant! Inte fått min mens än men har känningar som liknar mens och Bim är från idag till möjligtvis 5/1 men har fortfarande bara fått negativa gravtest... Har dessa månader också haft fruktansvärda PMS-reaktioner som gör att jag inte känner igen mig heller och tänker hela tiden - "Detta är kanske ett gravidsymptom? Eller dettta? Eller detta?"

Jag tror nog att när man väl bestämt sig för att man är redo för barn så blir längtan så stor att man så gärna vill vara en av dem som får ett pluss på 1a/2a/3e försöket. Men statistiken säger väl att typ 80% lyckas på 6-7 månader och 90-nånting procent lyckas inom ett år. Sen kan det ta längre tid trots att allt är helt ok med en och partnern. Läser man/hör man sen hur mycket som ska till för att ett barn ska skapas så är det så jäkla komplext trots att det är så "himla naturligt"... För mig känns det nästan som Science Fiction, hahaha.

Jag glömmer själv den statistiken/forskningen/vetskapen som finns kring det och tänker att det är nåt fel på mig också. Klandrar ibland mig själv för att jag "väntade så länge" och blir den andra stunden sen arg på mig själv och tänker.. "Men EH?... Ursäkta?... Jag är INTE 55 år, ha tålamod!!!"

....Så jag fattar! Det är också mycket hormoner som "kryddar till det" eftersom att ens längtan är så stor! Sen ser ju dem dipparna/peakarna av hormoner och känslor olika ut. Men jag fattar att det är svårt...

För min del var det inte förrän i somras jag kände att jag var redo och ville ha barn. Av jobb/stress-skäl blev vi tvugna att vänta 3 månader innan vi började på riktigt. Men ja... Svårt att hitta lugnet ibland... Jag har två vänner i samma ålder (30/31) som blev gravida på 1a eller 2a försöket (trots att det för den ena sades att sannolikheten var väldigt stor för att det skulle ta lång tid pga sjukdomsskäl). Så det är för min del en inre konflikt att försöka va lugn i att: "Det kommer att ske, men det kanske tar tid... Njut av att ha kul tillsammans och egentid ihop"  och sen  "Det är något fel på mig! Varföööör går det inteeeeee... PAAANIK?!! "

...Såklart är min sambo som lugnet i stormen medan jag flyger och far i känslor och tankar... Provocerande!! XD Hahaha!!

Jag håller tummarna för er! Vill man bli förälder så kommer man se till att det händer! Oavsett!   (Försöker samtidigt intala mig själv detta medan jag skriver det till dig... Typ som ett litet mantra, haha!)

Ja så är det helt klart. Innan vi började försöka kunde jag läsa i trådar om personer som hade svårt att tyda graviditetstest dom gjort bim-3. Jag minns att jag tänkte "Herre Gud! Det är väl bara att vänta på mensen och kommer den inte kan ni ju testa då. Varför har folk inget tålamod?" Jaaa... vad lite man visste hahah. 

Ja jag arbetar hemifrån nästan varje dag, vissa dagar behöver jag åka ut på jobb men det blir mest möten hemifrån. Sambon är tekniker och kan därför inte jobba hemifrån så dagarna hemma känns ju minst sagt ensamma. Hunden är hemma med mig så promenader och sällskap har jag där. Jag har vänner jag träffar flitigt (utomhus med avstånd) och ringer ofta men jag delar inte denna resa med dom. Jag ser hur jag en dag ska få överraska med beskedet att vi väntar barn men det kanske är så att jag istället behöver deras stöd på resan dit.

Hur har ni andra gjort? Känner nära och kära till att ni försöker skaffa barn? Om dom vet, efter hur många försök valde ni att berätta?