Hur mycket ?

Jag lever i bonusfamilj och har även bonusbarn som bor här heltid, medan mina bor varannan vecka. Jag ser det som självklart att vi har byggt vår "nya" familj som en enhet. I vårt hem är vi en familj, är utgångspunkten. Givetvis hjälper min partner i första hand sina barn med tandborstning osv, men jag ställer självklart upp vid behov. Jag gör kanske inte de där mest intima delarna men jag skjutsar till aktiviteter, tröstar vid sjukdom, spelar sällskapsspel med dem osv. Det blir konstigt för barnen annars, om jag plötsligt skulle börja borsta deras tänder när jag inte gjort det förr. Samma med mina barn: det är jag som hjälper dem i första hand med det som behövs men min partner kan rycka in vid behov.

Man får ju se till barns ålder, nivå av stödbehov och de vuxna behöver prata igenom allt detta. I vissa familjer verkar man inte göra något för varandras barn vilket jag tycker är konstigt för då bor man bara i samma hus, men man blir ingen ny familj. Annars är det väl rätt naturligt att man lagar mat till hela familjen, tvättar, skjutsar mm - helt enkelt hjälper varann som i en kärnfamilj. 

I de sämre fallen verkar det finnas en förälder som bara förutsätter att den nya partnern ska kliva in och hux flux ersätta exet på alla plan, men så fungerar det nog oftast inte. 

Jag har också ett sådant barn och då måste man faktiskt acceptera det. Därmed inte sagt att han ska ha mat från MC. Alternativt får han äta det han kan äta och så äter ni andra det ni äter. Min partner har många gånger varit frustrerad över detta också, men det är inget att göra. Nu är mitt barn nästan vuxet och nu äter han flera saker men det tog lång tid att komma dit.
Mitt barn är väl mer eller mindre uppvuxet på pasta och bröd. Men det går inte att tvinga eller tjata i dessa barn saker som de bara inte kan äta. Det man gör är att erbjuda men sen inget mer. Mitt barn kom igång med ätandet mer och mer ju äldre hen blev. 
Ett tips är att utgå från sånt barnet gillar och sen försöka sakta (väldigt sakta) bredda därifrån. Om man tex gillar köttfärs så kan man göra tacos, köttbullar, biffar osv. Viktigt att smaken blir den som barnet gillar, så att den tar steget att smaka. 

Mitt barn sa nyligen: "om någon tvingar mig att äta något som verkligen inte går, så känns det lika äckligt som om du skulle tvingas äta lera. Skulle du verkligen vilja äta lera?" Om man kan ta in detta så kanske det är lite lättare att acceptera att för vissa (ofta med diagnos) går det helt enkelt inte att äta exakt allt som de flesta andra tycker är rimligt att man äter. Det kan handla om konsistens, kryddning, värme eller t.o.m färgen.