Människor som inte har några vänner

Jag tror knappast på att det hänger på hur levnadsglad man är. Jag tror mer det beror på hur mycket man vill spela med i den sociala teatern. Många som har många vänner spelar med i en teater där man i olika grader låtsas vara intresserad av andra trots att man kanske inte är det. De som inte riktigt är beredda att vara med i den teatern hamnar efter eller utanför.

Mycket av det sociala idag är rätt ytligt och påklistrat.

Då kan du mer har blivit deras terapeut. Jag hamnar många gånger i den situationen. Man vill gärna prata av sig på mig men det är bara enkelriktat. Det blir aldrig mer sen.

Jag har hållit upp dörren till många men det är aldrig någon som har hållit upp den för mig.

Ja, det där verkar tyvärr också vara en vanlig erfarenhet, Att duga som slasktratt men anses alldeles för tråkig för att duga som någonting annat.

Hemskt att läsa hur vanligt det här är. 

Jag har ingen vän.  Jag känner människor däremot. De är bekanta. 

Ingen bästa vän. De jag träffar skulle jag inte träffa ifall det inte var styrelsemöte eller körövning. 

Blev lämnad och står med hus och barn. Inte en kotte hör av sig, Inte ens min mamma som bor granne. Inte min syster som bor i samma by.

Fyller 50. Ingen firar mig, inget kalas. inte ens av familj.

Sjuk i covid. Inte ens barnen frågar hur jag mår. 

Har en granne jag umgås med ibland men det är det närmaste en vän jag haft. Jag har absolut ingen jag kan luta mitt huvud emot och gråta. Det var min man men vi är skilda.

Skulle jag dö och sonen vore bortrest skulle ingen märka det förrens nästa möte. 

Har inte läst hela tråden så det kanske har varit uppe men en stor anledning till att män inte har vänner är faktiskt kvinnor. Dom styr o ställer på ett sådant sätt det är mycket svårt för män att fortsätta att hålla kontakten. Och det vet ni är sant tjejer.

Ni andra som är eller har varit ensamma, har ni också upplevt att folk förstår att det är så? T.ex. på arbetsplatsen. Man skulle ju kunna ha massor av kompisar och älskare/älskarinnor, som man inte vill prata om där, för att man vill skilja på arbete och privatliv... eller så blir det många Mållgans man nämner lite i förbigående: "jag var med några kompisar", "en väninna till mig", "jag känner en kille som - tihi!" Men det verkar ändå, som att arbetskamraterna förstod, att man inte hade några vänner att umgås med på fritiden. 

Känner ni igen det, och vad tror ni att det beror på i så fall..? Ska kanske säga att detta inte har varit något problem för mig sedan jag fick barn, för sedan dess är det helt normalt, att man berättar att man har gjort något tillsammans med dem på helgen. När man var ung och bara hade sina föräldrar att göra saker med, var det däremot skämmigt.