• Anonym (Vanligt?)

    Människor som inte har några vänner

    Har aldrig tänkt på det förut, men min man har inga vänner alls. Hans enda kontakter i telefonboken är (enligt honom själv, har ej kollat) mig, chefen, mamma, pappa och brorsan. Mitt ex har inte heller några andra vänner än mig och sina föräldrar och syskon.

    Båda har haft vänner som barn, men glidit isär från dessa i vuxen ålder. De ser normala ut och har lyckats bilda familj. Hur vanligt (eller ovanligt) är detta? Har du som vuxen vänner som du träffar i vardagen? Är du man eller kvinna?

  • Svar på tråden Människor som inte har några vänner
  • Steven01

    Har inte läst hela tråden så det kanske har varit uppe men en stor anledning till att män inte har vänner är faktiskt kvinnor. Dom styr o ställer på ett sådant sätt det är mycket svårt för män att fortsätta att hålla kontakten. Och det vet ni är sant tjejer.

  • Anonym (Ensam i yngre medelåldern)
    Steven01 skrev 2021-01-17 22:18:30 följande:

    Har inte läst hela tråden så det kanske har varit uppe men en stor anledning till att män inte har vänner är faktiskt kvinnor. Dom styr o ställer på ett sådant sätt det är mycket svårt för män att fortsätta att hålla kontakten. Och det vet ni är sant tjejer.


    Nu tror jag du försöker va lite provokativ men samtidigt så ja, det är svårt att hålla kontakten i ett förhållande. I alla fall har det varit så i de jag levt i.

    Kvinnorna jag levt med har krävt mer uppmärksamhet av mig än jag av dem, och de planerar upp ledig tid mycket snabbare och längre fram vilket gör att det blir svårare att planera in nånting.
  • Anonym (Ensam i yngre medelåldern)
    Anonym (A-M) skrev 2021-01-17 17:12:32 följande:

    Det har jag också läst, och jag tror på det. Jag undrar vad som är hönan och vad som är ägget, där? Blir intelligenta ensamma, för att de anses vara nördiga i skolan, och därfår aldrig lär sig det sociala spelet ordentligt - vilket orsakar problem även i vuxenlivet? Eller blir ensamma intelligenta, för att kompenserar bristen på människor med att läsa mycket i stället? Läsning utvecklar ju intelligensen mer än något annat. Jag tycke ofta att man märker, att - verkligt - ensamma människor "talar som en bok". På grund av att de läser mycket mer än de pratar med människor IRL.


    Ja, det blir ju inte samma träning i konversation och umgänge, och ja det påverkar nog hur man för sig ja.

    Jag tror det delvis kan vara mitt problem genom livet. Inte nödvändigtvis att jag pratar som ur en bok, men jag har kanske inte varit en så superkul spontan konversatör i större grupper med fler. Det inser jag.

    Ibland, i rätt umgänge kan jag ändå komma till min rätt även i lite större sällskap iofs, men det är bara ibland. Det beror nog på att jag ända sedan barnsben inte riktigt fått tillräcklig mängdträning över tiden och i skolan var jag alltid lite efter de andra killarna i just den sociala utvecklingen. Inte mycket egentligen men lite lite och det märktes väl. Jag var nog lite för vuxen och lillgammal och inte tillräckligt streetsmart, även om jag inte nödvändigtvis tillhörde nördarna som var helt utanför heller. Det var som att jag fick va med i gänget och slapp bli aktivt mobbad, men på nåder bara så länge jag höll mig i periferin och inte tog för mycket plats i gruppen. Det här var på låg och mellanstadiet, och kanske även högstadiet. Men på högstadiet hade jag i alla fall ett par nära kompisar i klassen ändå.
  • Anonym (A-M)

    Ni andra som är eller har varit ensamma, har ni också upplevt att folk förstår att det är så? T.ex. på arbetsplatsen. Man skulle ju kunna ha massor av kompisar och älskare/älskarinnor, som man inte vill prata om där, för att man vill skilja på arbete och privatliv... eller så blir det många Mållgans man nämner lite i förbigående: "jag var med några kompisar", "en väninna till mig", "jag känner en kille som - tihi!" Men det verkar ändå, som att arbetskamraterna förstod, att man inte hade några vänner att umgås med på fritiden. 

    Känner ni igen det, och vad tror ni att det beror på i så fall..? Ska kanske säga att detta inte har varit något problem för mig sedan jag fick barn, för sedan dess är det helt normalt, att man berättar att man har gjort något tillsammans med dem på helgen. När man var ung och bara hade sina föräldrar att göra saker med, var det däremot skämmigt.

  • jeanette02
    Almavivas skrev 2021-01-17 22:12:25 följande:

    Påhopp? För att jag kontrade? Du skrev riktigt hemska saker om kvinnor, och när jag lägger tillbaka det på dig så är det hemskt och usch? Jag har mött ett antal människor som du i mina dagar och du verkar ha lite dålig självinsikt. Du skriver att kvinnor är skitsnackare, och söndrar ? Vad håller du på med nu?

    Jag håller inte alls med dig. Dock har vi kvinnor högre förväntningar på varandra än vad vi har på män. Män kommer undan lättare. Tycker män är riktigt duktiga på att snacka skit och göra andra saker, både mot varandra och mot kvinnor. 

    Om en man snackar skit så lättar han sitt hjärta, om en kvinna snackar skit så skvallrar hon. 

    Om en man blir arg så sätter han ned foten, om en kvinna blir arg så är hon rabiat. 


    Nej, du skrev att jag skulle vara den värsta sorten b la som människor backar ifrån....Ganska tråkigt att läsa då snarare folk dras till mig som jag skrivit i tidigare inlägg. Så borde inte ta åt mig det minsta egentligen, men tråkig attityd från dig.

    Jag upplever helt enkelt att ja, det är en vanligare egenskap hos kvinnor, skitsnackandet om andra kvinnor främst...

    Men det innebär ju inte att det ÄR SÅ i allmänhet. Det är min EGNA erfarenhet. Människor har OLIKA erfarenheter. Ja, tyvärr har jag träffat på kvinnor som söndrat sönder hela arbetsplatser, arbetslag och andra sjukskrev sig pga detta. Mobbare som är bästis med enhetschefer osv.. Ja, som tur är arbetar jag inte inom den sektorn längre. Du verkar inte gilla män direkt, jag har främst kvinnliga vänner varav 2 nära. Du generaliserar och skriver nedlåtande om män. "Vi kvinnor"? Jag har samma krav, förväntningar oavsett kön. Vet ju att alla människor inklusive mig själv brister, gör fel, gör rätt, inte klickar med personer ibland, men man får det att fungera ändå i de flesta fall oavsett kön.
  • jeanette02
    Anonym (EG81) skrev 2021-01-17 19:45:09 följande:

    Nu är inte jag superintelligent på något sätt, men över medel iaf vad det verkar (sett till ett par test jag gjort och skolresultat). Småprat är kul med nästan alla och jag tycker om människor som är snälla, oavsett intelligens. Men vän blir jag med de som är ungefär lika smarta som jag. Är man skitsmart kan jag förstå om det blir ensamt.

    Jag tänker på en som var med i genikampen. Hon sa att det hade varit det bästa hon gjort i sitt liv (eller ngt liknande) och man förstod på hur hon uttryckte sig att det hade varit fantastiskt roligt att äntligen umgås med så många som var lika intelligenta. Jag förmodar att det är för henne att snacka med mig som det är för mig att prata med en lågbegåvad - kan vara jättetrevligt, men inte utvecklande i längden.

    Jag är bekant med ett intelligent barn som haft samma problem. När de jämnåriga ville leka med Barbie ville hon diskutera solsystemets uppbyggnad eller engelsk grammatik. Svårt att bli kompis då.


    Förstår vad du menar. Inte för att jag är en sådan super intelligent människa, långt därifrån verkligen. Men god allmänbildning iaf. Men lever med en sådan man, inte kanske genikampen nivån, men iaf och hans hjärna är så intressant, han tänker och resonerar om allt möjligt på så många sätt som är helt förbluffande för mig fortfarande efter nästan 20 år ihop.

    Jag förstår att det kan skrämma en del människor, sedan beror det ju mycket på hur man är som person också, man får ju anpassa sig lite efter situation och människor tänker jag , min man som inte är ifrån Sverige har lärt sig att bäst eller smidigast(?) är att vara ganska tyst i de flest sociala sammanhang utåt här i landet. Utom på arbetet då, där han är väldigt uppskattad.
  • Anonym (Introvert)
    Steven01 skrev 2021-01-17 22:18:30 följande:

    Har inte läst hela tråden så det kanske har varit uppe men en stor anledning till att män inte har vänner är faktiskt kvinnor. Dom styr o ställer på ett sådant sätt det är mycket svårt för män att fortsätta att hålla kontakten. Och det vet ni är sant tjejer.


    Eftersom de flesta män inte är de viljelösa våp som du beskriver dem och de flesta kvinnor inte styr och ställer som en diktator så är det du skriver naturligtvis inte sant.

    Däremot finns det ett problem hos en del män att så fort de hamnar i en relation så förväntar de sig att kvinnan ska rodda det sociala umgänget åt dem. Och då kommer deras vänner och familj inte inkluderas i planerna eftersom de uppenbarligen inte är viktiga nog för mannen att planera in själv. Och du vet att det är sant grabben.
  • Mandel
    Steven01 skrev 2021-01-17 22:18:30 följande:

    Har inte läst hela tråden så det kanske har varit uppe men en stor anledning till att män inte har vänner är faktiskt kvinnor. Dom styr o ställer på ett sådant sätt det är mycket svårt för män att fortsätta att hålla kontakten. Och det vet ni är sant tjejer.


    Om du bara visste vad jag tjatade på x-maken att umgås med sina vänner och ägna sig åt någon fritidsaktivitet istället för att bara jobba! 
    Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.
  • Anonym (enstöringen)
    Anonym (Ensam i yngre medelåldern) skrev 2021-01-17 23:18:14 följande:
    Ja, det blir ju inte samma träning i konversation och umgänge, och ja det påverkar nog hur man för sig ja.

    Jag tror det delvis kan vara mitt problem genom livet. Inte nödvändigtvis att jag pratar som ur en bok, men jag har kanske inte varit en så superkul spontan konversatör i större grupper med fler. Det inser jag.

    Ibland, i rätt umgänge kan jag ändå komma till min rätt även i lite större sällskap iofs, men det är bara ibland. Det beror nog på att jag ända sedan barnsben inte riktigt fått tillräcklig mängdträning över tiden och i skolan var jag alltid lite efter de andra killarna i just den sociala utvecklingen. Inte mycket egentligen men lite lite och det märktes väl. Jag var nog lite för vuxen och lillgammal och inte tillräckligt streetsmart, även om jag inte nödvändigtvis tillhörde nördarna som var helt utanför heller. Det var som att jag fick va med i gänget och slapp bli aktivt mobbad, men på nåder bara så länge jag höll mig i periferin och inte tog för mycket plats i gruppen. Det här var på låg och mellanstadiet, och kanske även högstadiet. Men på högstadiet hade jag i alla fall ett par nära kompisar i klassen ändå.
    Jag känner verkligen igen mig i att inte komma till sin rätt i större grupper, men tror att det till stor del beror på min medfödda personlighet. Jag försökt träna på att träffa folk i större sammanhang, men lyckas ändå aldrig bli särskilt bra på att umgås naturligt med andra. 
  • Anonym (Ses sällan)

    Jag had ingen "bästa vän", bara bekanta. Ingen jag umgås med regelbundet eller speciellt ofta. Hade massor av vänner fram till och med högstadiet och efter det tror jag att jag tappade många pga att de flesta började intressera sig för fester och sociala medier. Jag var en "torris" och tyckte att det var trevligare att umgås irl. Sedan upplevde jag att jag blev aktivt bortsorterad bland barndomsvännerna. Jag var inte rolig nog, men poppis när man behövde internet, kamera eller prata om sina problem. Det var aldrig någon som ville hitta på något kul, som att dra till ett café och hänga på stranden eller så. Det gjorde alla med andra vänner.

    Jag har sedan dess haft väldigt svårt att knyta kontakter. Blir obekväm och vet inte hur jag ska vara för att folk ska vilja fortsätta att umgås med mig. Tror att många upplever mig som konstig och märker att jag inte är socialt kompetent. I min yrkesroll har jag inga problem med att prata med nya personer och jag för hundratals samtal i veckan med olika personer. Fast där antar jag också en roll som har pondus, och är inte mig själv.

    Nu brukar jag mest bara tänka att jag helt enkelt inte är vänskapsmatetial och har accepterat att mitt "jag" inte är bra nog. Jag försöker inte ens skapa nya relationer, för det är för jobbigt när jag inser att ännu en person inte vill umgås med mig. Det blir mest kallprat som "hej hur är det med dig nuförtiden?" på ICA. Är 31, kvinna.

Svar på tråden Människor som inte har några vänner