Känns lite meningslöst att umgås med vänner nu i medelåldern, tycker jag. Alla är slitna , trötta och stressade. De flesta kan inte prata om något annat än sig själva, sina jobb, sina barn, barnens fritidsaktiviteter, skola husrenoveringar och liknande. De flesta av mina vänner har fått barnen sent i livet, efter 35.
Jovisst. Jag saknar dock lite andra samtalsämnen, prata om bra filmer man sett, tidningsartiklar, böcker, vad som händer i världen, inte bara prata om praktiska saker. Jag prenumenerar på Svd och läser Svd varje dag och tittar på en nyhetssändning varje kväll, om jag inte gör något särskilt. Jag och min tittar på massor med film och serier nu i coronstider, Netflix, Svt, Disney plus. Upplever att vännerna varken tittar på film, läser tidningar eller kollar på nyhetssändningar, inte mycket i alla fall. Många läser bara korta snuttar, antagligen prenumenerar de inte på några tidningar. Vad gör de hela kvällarna och helgerna?
Jag tycker också att mina vänner blir mer och mer självcentrerade för varje år som går, vet inte om det är stressen som gör det, eller åldern? Jag kan gå en promenad med en väninna som oavbrutet pratar om sitt i 45 minuter. Alla har ju sååå mycket att stå i , men man väljer väl själv , tänker jag, oftast?
Men tiden räcker väl inte till allt. Många verkar jobba, ta hand om hem och barn och sen ägna den lilla tid som blir över till träning.
Ja, på jobbet beror det ju väldigt mycket på vad man hade för kollegor. Tidigare hade jag ett mycket krävande jobb men då kände jag att jag hade roligare med kollegorna, vi hade mycket att prata med varandra om. Nu har jag bytt till ett lite lättare jobb. Jag bytte på grund av att jag närmade mig utbrändhet av att kombinera väldigt svårt arbete med krävande barn.
Jag har också gått i psykoterapi, jag går långa promenader dagligen, kör yoga hemma, avslappningsövningar. Jag äter också supernyttig mat och massor av väl valda kosttillskott. Har fått otroligt mycket energi efter dessa livsförändringar. Är väl därför jag är lite understimulerad och inte orkar höra hur trötta och stressade alla är. Om och om igen. Speciellt inte om de har ork att renovera, bygga uterum etc.
Jag vill gärna tala om djupare frågor, och jag orkar inte lyssna på en massa gnäll. Men jag är social och umgås ganska mycket med vänner, man får ha överseende , ibland, tänker jag.
Jag och min man har djup och bra relation, om vi någon gång bråkar skulle jag aldrig lämna ut honom genom att berätta om detta för väninnorna. Förstår inte riktigt de som lämnar ut massor av detaljer om sina mäns brister och skavanker.
Om man med vänner menar sådana som verkligen bryr sig om mig, då har jag en barndomsvän och min man som vän. Men jag har många jag umgås med.
Är kvinna och snart 47 år och jag vet inte riktigt vad jag ska kalla de människor som finns runt omkring mig.
Har som vuxen aldrig haft problem att få kontakt med människor och jag har genom alla år hittat på massa saker och bjudit hem folk och bjudit med folk på olika aktiviteter.
Det är sällan som någon har tackat nej till mina inbjudningar och folk som kommer tycker att det är jättetrevligt. Samma människor kan alltså komma hem till mig på "fest", fika osv. om och om igen.
Jag hör av mig till folk och stämmer av hur de mår, hur det har gått med något som de berättat om, hur de har det på jobbet, hur familjen mår, om de har något roligt på gång i framtiden osv.
Detta ovan stämmer även in på min familj - föräldrar och syskon. De bjuds också osv.
Får ofta höra av andra att de "beundrar"/ är imponerad av mig. De säger att jag är stark, driftig, modig, företagsam osv.
Grejen är bara den att ingen hör av sig för att fråga hur jag mår, hur jag har det, vad som händer i mitt liv eller undrar om jag vill komma till dem på en fika osv.
Mamma ringer, men det är en monolog från hennes sida. När jag försöker säga något så fortsätter hon att prata om sitt. Mina syskon bjuder aldrig in till något förutom födelsedagar (de umgås dock med varandra).
Jag har slutat att ringa till mina "vänner" eftersom de inte hör av sig tillbaka så nu är det heldött.
En som ändå sa att hon ansåg mig vara en av hennes bästa vänner när jag lackade ur rejält på hur hon behandlade mig i en viss situation, men det går ändå inte in att jag också kanske behöver någon som visar intresse för mig och mitt liv.. Nu hör hon av sig sporadiskt, men hon frågar fortfarande inte hur jag har det eller mår utan hon vill bara kräkas ur sig det som trycker henne om hennes jobb och livssituation.
Om jag vore en omöjlig person kan jag förstå att ingen vill vara med mig, men varför är jag alltid omtyckt på arbetsplatser och varför tackar inte folk nej till att komma hem till mig då?
Det är skitjobbigt att ha ett liv där jag kan halka på en isfläck hemma och ingen saknar mig förens de inser att jag inte dyker upp på jobbet. Tänk då hur det känns i semestertider... Jag kan ligga och ruttna i flera veckor utan att någon skulle märka det.
Innan jag blev utmattad och deprimerad lyssnade jag på alla och var empatisk. Sen när jag mådde dåligt var det ingen som hjälpte mig, Så nu är jag lite mer restriktiv i mitt engagemang för andra, jag kan lyssna, ja, men jag engagerar mig inte, jag sparar på min energi.
Jag tycker det är väldigt otrevligt med människor som ser upp till en. I nästa sekund ser de ner på samma person, när omständigheter ändras. Jag längtar efter människor som ser mig som den jag är, men sådana är svåra att hitta.
