Jag skäms för att jag sörjer mina foster...

Kära du, du ska absolut inte skämmas! Man kan påverkas av missfall oavsett om man inte har barn innan eller 11 barn innan. Det är ju det fostret/fostren skulle blivit man sörjer och att de inte fick en chans till det. Man fick inte möjligheten att se dom födas, växa upp och utvecklas. Vissa kommer över missfall ganska snabbt, andra måste få sörja tills sorgen övergår i annat.

Jag fick mitt första missfall sommaren -08. Jag tänker alltid på det fostret som en tjej. Inte för att jag har nån aning egentligen ,men det liksom kändes så. Hon skulle fyllt 12 år nu i februari. Det tänker jag på varje år. Sen kom 3 missfall till varav ett med tvillingar. Jag gjorde en minneslund i trädgården åt dom. Hittade en vacker hjärtformad sten och ställde dit. Även om jag sen dess fått 2 barn finns de alla i minnet. Dock inte med samma sorg. Jag skänker dem en tanke när jag går förbi den vackra rosen och tittar sen på de barn jag har. Tids nog kommer du dit. Prata av dig, skriv av dig. Gå med i en missfallsgrupp på F.B. Det hjälpte mig. Ta hand om dig!