Jag skäms för att jag sörjer mina foster...

Åh fick tårar i ögonen av ditt inlägg och också en stor ilska. Har själv haft missfall och missed abortion som gjort att marken rämnat under fötterna på mig. Jag, starka och positiva kvinnan gråter i tvättstugan när ytterligare ett glatt barnbesked når oss från våra vänner. Jag som redan är mamma sörjer också de små klumparna som aldrig fick bli det värdefullaste i våra liv.

Och jag blir så in i helv*tes förbannad att alla räknar kallt med att detta ska man bara borsta av sig som kvinna. Upp i sadeln igen, det hann ju aldrig bli barn. Missfall är såååååååå vanligt. Bara att acceptera liksom.

Jag säger nej där. Missfall är vanliga men varför ska jag inte få lov att sörja det i samhällets ögon? Varför får jag inte bryta ihop över en lycka som blev en mardröm? Hur mycket ska jag som kvinna förväntas tåla och stålsätta mig för? Det är helt groteskt att få missfall och sen försöka igen för att sen få missfall igen, det är psykisk tortyr.

Gråt, var ledsen TS. För du är inget annat än en kännande människa även om andra där ute inte förstått detta.

Kram!