Jag tror det bästa är att svara. Det spelar ingen roll, jag älskar dig ändå. Så släpper man det.
Man ska inte ta åt sig
Jag tror inte ens på känslomässig utpressning, då en tvååring lever mycket i nuet.
Man kan INTE kväva en tvååring med kärlek. Du har fel. Du kan inte kväva en tonåring med kärlek heller, däremot kan man kväva dem genom att inte respektera att de är på väg att frigöra sig från sina föräldrar. Men en tvååring är inte på väg att frigöra sig och behöver massor av kärlek.
Det finns förstås massor med föräldrar som curlar och daltar med sina barn också, men det är alltså inte frågan i vårt fall och jag tillhör inte den kategorin.
För övrigt så handlar kärleken (för mig!) mer om att finnas till när mitt barn behöver mig, jag vill att han ska veta att jag finns för honom om han behöver mig. Att han kan söka tröst och närhet hos mig när och OM han vill. Och det är därför jag ställde frågan eftersom jag inte blir klok på varför han säger att han inte tycker om mig och varför han inte vill ha tröst av mig när det är jag som i störe utsträckning erbjuder honom den.
Jag tvingar aldrig på honom någon tröst, han får välja och väljer han att gå till sin pappa så gör han det.
Men hade förstått underlättat för vår lilla familj om jag kunde avlasta hans pappa. Pga sjukdom så kan sonen gråta i timmar och då är det bra om man kan hjälpas åt att trösta. Händer dock inte varje dag nu längre men fortfarande då och då.
Därför jag är nyfiken på om någon annan känner igen sig och om någon har tips och idéer.