Vad är rimligt att orka med som 50-åring?

Hur långt är ett snöre?

Det finns 50-åringar som mår bättre nu än när de var 30 år, men det finns också 50-åringar som är helt slut pga sjukdom eller annat.

Jag tycker att man ska se över sitt liv och bestämma vad som är viktigt, och prioritera det. Orkar man inte med sitt liv, så får man plocka bort saker, men det är viktigt att man också fortsätter att ta hand om sin hälsa. 

Tycker generellt att ju mindre rörelse man har i sin vardag desto mindre orkar man. 
Tar man tag i livet och kommer över tröskeln med att vara aktivare så orkar man mer och mer.
Hamnar man sedan i en svacka och fastnar i soffan direkt efter jobbet vecka ut och vecka in så har/får man mindre ork.
Spiralen går fort åt båda håll!

Heltidsarbete i vården. Tre stora/halvstora barn. Jag och maken delar på hushållsarbetet, de större barnen hjälper till en del. Är inget städfreak. Just nu ligger ju det mesta nere, annars en hel del skjutsande. Normalt sett två fasta egna aktiviteter /vecka(stallet + kör). Försöker normalt sett träffa vänner några gånger/vecka,
Försöker vardagsmotionera, skulle vilja få in någon form av organiserad träning en gång i veckan när det går. Upplever sällan tidsbrist, men kan vara ganska trött emellanåt

Vid 50 kan det skilja hur mycket som helst är min erfarenhet. Det är där någonstans det på allvar börjar märkas vilka liv folk levt.

Vi har haft folk på jobbet som sprungit maror på riktigt bra tider och tränar 5-6 dagar i veckan vid 50 och de som varit helt slut och dött några år därefter p g a att de gjort helt andra val i livet.

Jag tillhör de som mår bättre idag än för 10 år sedan. Har nyss fyllt 50. 
Vid 40 var jag gravid, sjuk på flera olika sätt utan att veta om det och dödstrött. Bokstavligen dödstrött. 

Nu: tränar dagligen, har gott om tid att ta hand om mig själv, har privilegiet att få jobba hemifrån under pandemin och därmed sänka stressen i vardagen. Jag umgås med vänner i området via promenader, grillning (ja, även mitt i vintern...) och pulkaåkning med barnen osv. Tack vare min situation har jag ork när barnet kommer hem från skolan och vi kan kolla på film, laga mat/baka eller spela något ihop. 

Precis som någon nämnde är det vid 40-50 som det märks hur man har tagit hand om sig - eller inte tagit hand om sig. De som har rökt och inte motionerat och så vidare ser ut och mår därefter. Jag omger mig helst med folk som är som jag, som tycker om att må bra och tar hand om sig själva. 

Det som är rimligt, ja, det är ju det som är rimligt för dig. Du bestämmer. Vill du ha en roligare vardag, se till att fixa det. Bygg in trivsel i vardagen. Gå och simma, gå ut och gå, ät frukost på café, gå på bio, fixa helgbrunch för några vänner, boka in dina kompisar i kalendern så att du inte glömmer bort dina sociala kontakter. Dra nytta av allt kul som sker i ditt område. Här ordnar folk idrottstävlingar där alla kan vara med, det vinterbadas, det är loppisar och pokemon go-grupper och gud vet allt. Jag hoppar på allt som jag tycker låter kul och känner många i vårt område. Jag känner mig lika pigg och på som för 25 år sedan (innan min sjukdomssvacka). Livet blir ju ofta bättre med åren. 

Jo man blir allt tröttare, rent generellt. Kroppen åldras ju och hjärnan också. Jag är också 50. Min man och jag pratar en hel del om det här. Hur vi inte orkar som förr, men ändå rätt ok. Vi är friska och tränar en hel del. 

Jobbar heltid båda två. Orkar sällan göra jättemycket efter det utan har stillsamt familjeliv. Gärna även på helgerna. Tränar en del, men sen räcker det liksom med aktiviteter. 

Jag är 52 och märker inte någon större skillnad mot för 10 år sen. Hade ?lätt? klimakterie och har inte känt något särskilt i kroppen angående ork/styrka efter det. Annars är väl det rätt vanligt.

Vardagen - jobbar på kontor så pandemin har medfört 100% hemarbete för min del. Det är verkligen pest. Tristessen av pandemin gör i alla fall mig lite trött och håglös. Saknar verkligen kollegor, staden, en vanlig vardag.

Hemarbetet har även medfört att jag rör mig mindre. Går normalt 5-7 km /dag i vardagen. Nu är jag noga med att gå ut på promenad varje dag men det är lätt att boka upp/fastna i jobb. Så det blir mindre daglig motion än tidigare, tyvärr.

Har tre barn i skolålder, låg /mellan högstadiet och deras vardag rullar ju någorlunda som vanligt, tack och lov. Skolan är öppen men flera fritidsintressen och sporter stängda, både för mig och barnen.

Rent allmänt är vi en aktiv familj, åker skidor, vandrar, har båt, håller på med diverse sporter. Har inga problem med att hålla barnens tempo.

Så jag skulle säga att tristessen på grund av pandemin är ett mycket större problem än min ålder.

Jag är 60 och känner inte heller igen mig i det att man skulle vara tröttare. OK, jag fixar nog inte en helnatt på krogen och upp och arbeta nästa dag, som jag gjorde vid 30 ;). Fixar gör jag nog, men jag skulle absolut vara klart oproduktiv.

Vid 50 så sprang jag min första mil. Efter 50 har vi klarat av 3 flyttar, jag har kört både stafettvasan och tjejvasan efter 50 (jag var ingen som höll på med motion och idrott som ung, så det är inte gamla meriter). 
Jag kan lugnt säga att jag inte är tröttare, inte känner mig "gammal" och hänger även med i tekniken (dvs den jag anser är aktuell för mig)

Jag är 49 och märker att jag måste prioritera sömnen mer än förr. Har alltid haft lätt för att få huvudvärk. Nu får jag det så fort jag sovit dåligt en natt. Måste verkligen sova minst 7 timmar per natt. 

Jag tror att jag har börjat känna av klimakteriet (fast tror det är lite tidigt?), då jag börjat vakna mer på natten av att jag fryser vansinnigt mycket. Man läser om att endel svettas på natten, jag har min egen teori om att det kanske kan bli åt andra hållet också haha. 

I övrigt så tror jag att man behåller sin energinivå ett tag till om man inte drabbas av sjukdom. 

I vardagen har jag aldrig hunnit mer än att jobba, hjälpligt ta hand om huset (bor ensam med barn i hus) och ta hand om barn (som iofs har särskilda behov). Anstränger mig för att få in någon slags motion eller att träffa nån vän däremellan, men det är svårt. Jag förstår inte hur de som hinner med så mycket egna grejer som vissa skriver ovan. Men har kommit fram till att det inte är hjälpsamt för mig att jämföra, så nuförtiden brukar jag inte tänka på detta. 

Jag  (56) tycker att jag inte orkar lika mycket som tidigare, men då handlar det mycket om att jag blir stressad, och orsaken där kan också vara att jag har haft för mycket stress och kört för intensivt tidigare i livet.

Stress tar energi, jag har själv varit inne i den sk väggen. Och då var det inte mycket jag orkade. När jag kom ut på andra sidan, så hade jag mer energi än jag hade haft på 10 år.

Mina dagar glömde jag. Vaknar strax efter 6, tar det halvlungt och cyklar så jag är på arbetet strax före 8, hemma mellan fem och halvsex, softar lite. Nu är det upppackning efter flytt som gäller så det tar en del tid. Annars brukar jag försöka komma ut på en promenad eller löptur. Vi brukar äta kring 19-tiden. Sedan kan det vara handarbete eller pyssel hemma som gäller. Brukar somna mellan 23 och midnatt. Så jag klarar mig utmärkt på 6-7 timmars sömn, sover inte mycket mer även när jag är ledig. Det kan bli någon sjusovardag kanske under en ledighet.

Jag tror det beror mycket på hur frisk man är. Många av mina jämnåriga verkar orka hur mycket som helst, så jag känner mig lite som en seg snigel i jämförelse. Men då har jag några sjukdomar och tar dagligen 5 olika mediciner.

En vanlig vardag om jag jobbar 8 timmar, då gör jag inte mycket utöver jobbet. Kör en tvätt och hänger den, plockar ur diskmaskinen, plockar i och kör den igen, lagar middag. Sedan är det lite olika. Vissa dagar handlar jag, beroende på årstid blir det kanske snöskottning, räfsning eller gräsklippning, läxhjälp till tonåringen tar 10 minuter ena dagen och 2 timmar nästa.

Helgerna går helt åt till att hinna i kapp med allt jag inte hunnit under veckan och förbereda nästa vecka. Något socialt liv har jag inte tid med och den lilla tid som blir över ägnar jag åt TV/dator i stället för åt någon hobby.

Det låter ju fantastiskt. De flesta har väl ändå en slags kvarvarande ökad stresskänslighet kvar som gör att man inte kan ta på sig för mycket. Både jag och min gubbe har det så. Kan man typ göra något speciellt för att bli mer tålig igen? 

Jag är absolut mer stresskänslig, men eftersom resan till väggen tog så lång tid (ungefär 15 år), så var skillnaden rätt stor när jag väl blev återställd.