Olika tro gör sprickor i vårt äktenskap.

När min man och jag träffades för 15 år sedan hade vi båda ungefär samma bild av livet. Allt eftersom och under några för mig personligt turbulenta år har jag hittat en tro som stärker mig. Men vi har jättesvårt att hitta en mellanväg kring detta.

Jag upplever att min man trycker ner mig. Han påpekar att jag inte har ?bevis? och allt för ofta att han inte tror på det som jag tror på. Det gör att jag har slutit mig mer och mer och inte känner lika stark tillhörighet mellan oss. Vi har gemensamt ändå kommit fram till att jag måste få ha min tro, och jag har försökt vila i det och öppna upp mig och pratar lite då och då bara om mina tankar om min tro. Jag vill ju trots allt dela med mig av mitt innersta, för om jag inte ?får? det så känns det som inte kan dela livet.

Min man har sånt otroligt motstånd fortfarande och han kan ändå inte låta bli att påpeka hela tiden att han inte tror på det jag pratar om. Det gör mig ledsen, känner mig nedtryckt och jag känner mig ensam. Han tycker att han ska ha rätt att uttrycka sin åsikt. Men när det är något man är ?emot? så blir det så hårt. Det hade kanske varit lite lättare om han hade haft en öppensinnad inställning och mer reagerat ?jaha, ok. Ja så kanske det kan vara, jag är inte så insatt och känner inte så stort behov av att vara det just nu.? Men istället får jag detta motstånd, så det blir som en kamp. Han säger att han inte är emot mig, men något i hans innersta lyser igenom och jag kan inte låta bli att se hans starka motstånd och negativa åsikt kring min tro.

Finns det förhållanden där detta fungerar och vad krävs i så fall för att göra det möjligt att ha ett mer avslappnat och behagligt liv tillsammans? Någon med erfarenheter så tar jag tacksamt emot!

Jag hade en vän som blev kristen och till att börja med var jag glad för hennes skull att hon hade hittat något som verkade göra henne glad även om jag själv är ateist och inte vill ha något med religion att göra. 

Men efter ett tag så blev "att vara kristen" en sådan stor del av hennes identitet att det inte gick att umgås med henne längre. Hon krävde att jag skulle acceptera att det fanns en möjlighet att det fanns en gud, men kunde absolut inte acceptera att det fanns en möjlighet att det inte fanns något. Vilket jag tycker är lite vad du gör med din man när du vill att han ska reflektera över dina påståenden som att de kunde vara sanna även för honom istället för att få ge sin ärliga syn på saken. 

Du tycker att han käbblar emot dig och din tro. Men från hans sida så går du runt och sprider fantasier som sanningar och kräver att han på något sätt ska hålla med dig även fast det går emot allt han känner. 

Det har ju TS gjort hela tiden, det är ju maken som inte accepterar hennes...

Vidare skriver hon ju att hon inte alls pratar mycket eller överhuvudtaget försöker sälja in sin tro till maken då han tydligt har aversioner mot den.

TS verkar inte nyfrälst, hon skriver hon hittat till sin tro allteftersom.

Det behöver heller inte vara en tro hon delar med andra eller som du uttrycker "gelikar", det står inget om det. En tro kan vara helt personlig och unik.

Snabbt sätt att få mannen att fly. Börjar hon blanda in medium, så vet han att hon har tappat det helt.

Du håller på att tala om saker som du inte förstår, det vore klädsamt om du faktiskt ägnade åtminstone två minuter åt att reflektera över vad det kan tänkas betyda innan du uttalar dig tvärsäkert. Tror man att Gud är en gubbe som sitter i molnen så är man förståndshandikappad och om du tror att miljarder människor följer kristendomen på den premissen så är du mer än lovligt arrogant. Utgå ifrån en mer filosofisk infallsvinkel, det finns liksom hur många maxim som vittnar om hur bildlig och metaforisk kristendomen är, börja med att ingen ärlig och genuin präst någonsin har sagt att man kan förvänta sig att Gud ska lösa ens problem åt en. Vad tror du det kan tänkas betyda? Att om du ber till Gud om 200 kr så får du det? Jävla idiot.

Var står det i TS text att hon vill att han ska säga att hon kan ha rätt?

Eller att han ska säga varför han inte tror?

Uppfattar inte alls detta i TS text, så visa gärna var det står?

Ts önskar alltså att hennes man hade "öppensinnad inställning"...

Hon tycker det det kanske varit lättare om hon fått makens acceptans.

Hur får du det till att hon vill att han ska säga att hon har rätt???

Det står ju ingenstans så det är bara något du fått för dig då?

Haha, du fattar visst inte.

TS har inte i sin text någonstans skrivit att hon vill att maken ska säg att hon har rätt.

Hon uttrycker önskan att han accepterar att hon har sin tro.

Hänger du med nu?