Olika tro gör sprickor i vårt äktenskap.
När min man och jag träffades för 15 år sedan hade vi båda ungefär samma bild av livet. Allt eftersom och under några för mig personligt turbulenta år har jag hittat en tro som stärker mig. Men vi har jättesvårt att hitta en mellanväg kring detta.
Jag upplever att min man trycker ner mig. Han påpekar att jag inte har ?bevis? och allt för ofta att han inte tror på det som jag tror på. Det gör att jag har slutit mig mer och mer och inte känner lika stark tillhörighet mellan oss. Vi har gemensamt ändå kommit fram till att jag måste få ha min tro, och jag har försökt vila i det och öppna upp mig och pratar lite då och då bara om mina tankar om min tro. Jag vill ju trots allt dela med mig av mitt innersta, för om jag inte ?får? det så känns det som inte kan dela livet.
Min man har sånt otroligt motstånd fortfarande och han kan ändå inte låta bli att påpeka hela tiden att han inte tror på det jag pratar om. Det gör mig ledsen, känner mig nedtryckt och jag känner mig ensam. Han tycker att han ska ha rätt att uttrycka sin åsikt. Men när det är något man är ?emot? så blir det så hårt. Det hade kanske varit lite lättare om han hade haft en öppensinnad inställning och mer reagerat ?jaha, ok. Ja så kanske det kan vara, jag är inte så insatt och känner inte så stort behov av att vara det just nu.? Men istället får jag detta motstånd, så det blir som en kamp. Han säger att han inte är emot mig, men något i hans innersta lyser igenom och jag kan inte låta bli att se hans starka motstånd och negativa åsikt kring min tro.
Finns det förhållanden där detta fungerar och vad krävs i så fall för att göra det möjligt att ha ett mer avslappnat och behagligt liv tillsammans? Någon med erfarenheter så tar jag tacksamt emot!
Är det inte viktigt att ha något sånär gemensamma värderingar? Jag har själv varit troende efter en mycket svår livskris. Tron gav en slags styrka och tröst en tid för att jag skulle orka ta mig igenom alla konsekvenser av den kris jag haft. Det fanns inga människor eller vänner som riktigt kunde möta mig och ge bekräftelse och styrka i detta.
Jag var väldigt fanatisk först över den glädjen och delade ofta mina tankar. Det slog tillbaka HÅRT.
Åren gick och jag började mer och mer lita på min egen förmåga att hantera livet. Började känna mig mer nöjd med mig själv i vardagen även om jag trampar snett ibland. Är förlåtande istället för kravfylld både mot mig själv och andra. Jag har svackor och motgångar ibland men dom är betydligt lättare att bära.
Jag har inte helt övergett min tro men försöker att ta emot och acceptera den reella mätbara verkligheten som den är. Människor som inte tro kan hitta hopp de med och det behöver man ju även som troende. Ska man bygga allt på sin tro så svänger känslorna mycket. Man tenderar att glömma bort att acceptera livet på livets villkor. Jag har kommit fram till att den TRO jag har och den/det bakom denna accepterar ju livet på livets villkor. Då kan det ju inte vara otro att jag försöker hitta en vila i den veklighet jag lever. Jag är ju ingen gud men jag måste ju kunna lita på mina mänskliga förmågor och den materiella verkligheten:
Att du vill ha medhåll i dina tankar kring tron kan vara för att du är för hård mot dig själv. Ställer för höga krav och känner dig dålig. Då får du akut behov av att andra ska bekräfta ditt sätt att hantera livet.
Jag vet inte om jag är på rätt spår men försök vara mer accepterande, kärleksfull och förlåtande mot dig själv. Beröm dig själv och försök vara belåten med alla små ting du uträttar utan att öka kraven. Detta är ju utifrån mig eftersom jag inte vet hur det är för dig. Hoppa i alla fall att du får det bra! :)