Konstiga känslor av ett positivt test - känner du igen dig?
Jodå. Jag har länge velat fram och tillbaka om ett barn till och det är praktiska skäl som hållit mig tveksam: kommer att bli av med favoritarbetsuppgifter på jobbet som det kan ta tid att få tillbaka, kommer behöva snåla för att ha råd att köpa större bostad som vi inte skulle behöva köpa om vi inte skaffat fler barn, tycker redan tillvaron kan vara stressig eftersom min man jobbar mycket (även om han är engagerad och har koll 100% när han är tillgänglig).
I alla fall så var det mest min man som vill ha ett barn till och han ser aldrig några svårigheter med något (nä, för inget i hans liv förändras av fler barn...) och till slut sa vi går det så går det. Är 37 så jag trodde nog inte att det skulle gå på första försöket men det gjorde det såklart och jag blev SÅ förvånad och hade ju inte räknat med det. Men rent tidsmässigt med födelsemånad så passar det perfekt att det gick på första försöket (om hen kommer på BF alltså) så efter ett tag var jag ändå glad för det och nu efter bra siffror på KUB så känns det bra. Nu hoppas jag bara på bra resultat på RUL om några veckor och att de ska vilja berätta könet (det blir fem års åldersskillnad och jag är så nöjd med vår son så jag hoppas på en pojke igen). Mår likadant som förra gången så jag visualiserar det som att det är en pojke. Om det visar sig vara en flicka kommer jag nog behöva processa det lite.