Otrohet - gått ett år nu..

Du förtjänar bättre än såhär....barn eller ej så finns det i din framtid en man där du aldrig behöver oroa dig för otrohet eller känna rädsla eller ångest inför detta som nu hänt. Jag tror du innerst inne vet att detta aldrig går att reparera. Och i min värld, är man otrogen i 3 år är man antingen empatistörd eller förälskad i den man är otrogen med. 

Har du blivit så här bedragen under tre år. När du nu inte mår bättre efter ett år tycker jag du ska gå vidare även om du har känslor. Har ni gått i terapi? Förstår att du inte kommer över detta sveket och du är värd någon bättre tycker jag. All heder att han sa upp sig på dagen men alltså detta var ändå alldeles för mycket. Har du pratat med kvinnan och hört hennes version?

Det sitter kvar längre än så. Är 5 år för mig. Blev bedragen av min ex (han bedrog mig med min allra bästa vän dessutom, vi var som systrar). Jag dumpade honom (och henne) direkt.

Det sitter ändå kvar, sveket, svartsjukan, svårt att lita på någon. Så pass att jag ibland tar ut detta på min nya sambo. Han är ju helt oskyldig, jag kände inte ens honom då. Det var inte han som gjorde det. Ändå har detta och hur jag blivit som person nästan sabbat vår relation 2ggr när jag spårat ur med svartsjuka.  

Jag tror.... Att ni måste separera för att ha chansen att bygga nått nytt igen..

Lät det krångligt? Ska försöka förklara..

Jag var med om exakt samma. Vi försökte men det är som att riva upp ett gammalt sår.. Det läker aldrig.. När man tror man kommit över det så behövs det bara att kvinnans eller den mannens namn kommer upp i vilket oskyldigr scenario som helst och det dåliga måendet är igång..

Vi skiljde oss.. Varit det i några år nu.. Hon har kille.. Älskar henne fortfarande och jag tror hon innerst inne gör det med mig med.

Skulle vi va singlar bägge två nu... Så tror jag vi skulle kasta oss över varandra och allt gammalt skulle va väck..

Så rådet..

Separera.. Lev själv.. Läk... Reflektera..

Kan ta år..

Men som ni lever nu... Kommer aldrig att funka.. Lyckas till.

Vill du bolla så är du välkommen i pm.. Jag har som sagt erfarenhet av det där..

Jag tänker att det blev en kris för dig och krisen har olika faser. Först chock, då allt är overkligt, och man tror inte det är sant. Den fasen kan vara i nån dag till nån vecka och undantagsvis även något längre. Sen kommer reaktionsfasen, då man gör saker, ångest slår till, ilska, skuld, att försöka stänga av sina känslor, mm. Denna fas är längre än första chockfasen och brukar inte vara längre än ett år.

Sen kommer bearbetningsfasen, då försöker man acceptera det som hänt och det är väldigt vanligt med motstridiga känslor och att man börjar känna sig mer som vanligt, men att det också kommer över en.

Sist kommer nyorienteringsfasen, där man faktiskt har distans till det som hänt och man verkligen börjar få vidare. Man har blicken framåt och krisen blir mer ett chockartat minne. Man är en annan människa p.g.a krisen och man ser på världen annorlunda.

Ibland fastnar man i någon fas och kan drabbas av depression och då behöver man söka hjälp.

Jag tänker att ett år i detta perspektiv är en period då det inte alls är märkligt att man är i bearbetningsfas samtidigt som man faktiskt har en längtan till att gå vidare. Nu är du inte längre i chock och nu kommer du och maken reda upp detta, eller så har du faktiskt inte längre den tilltro som du vill ha för att fortsätta tillsammans. Hur länge du vill pröva att leva med honom och försöka komma över detta avgör du själv.

Och dina känslor berättar något. Det är smärtsamt med svek och det tar tid innan saker trillar på plats, men slutligen gör dom det.

Som någon redan skriver så hamnar man i en kris när man bli bedragen på det sättet och den krisen har ett antal faser som tar tid (år) att traggla sig igenom. MEN även när man har gjort det så finns det inga garantier för att det kommer funka. Allt går liksom inte att förlåta hur mycket man än vill det. Vissa saker förstör bara så  mycket att det inte går att förlåta fullt ut. Och otrohet är tyvärr ofta en av dessa saker. Det finns ju en anledning till att få förhållanden överlever en otrohet.

Kort sagt, att du känner som du gör behöver inte betyda att du inte bearbetat din kris eller fastnat i någon fas, det kan helt enkelt vara att du helt enkelt inte kan förlåta ett sånt stort svek eftersom det förändrade allt du kände och trodde om din partner och det är helt ok, det enda man kan göra är att ge det en chans, funkar det inte så funkar det inte.

Det du absolut inte ska göra är att försöka tvinga dig själv att förlåta för det är ingen verklig förlåtelse. Det mår ingen bra av, varken du, din man eller era barn.
Nu har det ju redan gått 3 år och om det fortfarande inte känns bra så är det dags att iaf börja fundera över att det kanske helt enkelt inte kommer gå och sätta en gräns för när det får räcka.

Har du funderat på egen terapi? Det kanske vore något för dig. Ha någon professionell med erfarenhet som du kan bolla alla dina tanka och känslor med.

Har också erfarenhet av liknande historia och vi gick i parterapi i två år nästan. Men det lyckades inte. Såhär i efterhand säger jag att jag inte borde försökt lappa ihop vårt förhållande ens. 

Det jag vill säga utöver vad många kloka i tråden redan sagt är att det inte blir bättre av att vara sjukskriven. Det är bra att komma ut så mycket som möjligt, leva normalt så långt det går och att arbeta är en sån sak. Det är klart att om man har drabbats av en riktig depression så behöver man behandling, men annars så är det faktiskt så att man lättare hamnar i ett stillestånd utan att komma vidare om man inte har så mycket "vanligt" liv. 

Jag hade en riktig kris som varade i 2-3 år under tiden innan och efter vi skiljde oss. Det var extremt mörka tankar som att ta livet av mig och honom, skada mig själv och jag hade även endel destruktiva beteenden för mig.

Jag hade regelbunden kontakt med min chef så att hon förstod läget. I början så sa jag att jag kanske måste ta semester eller nåt. Då sa hon absolut NEJ. Var INTE hemma och älta. Var på jobbet och gör så gott du kan. Jag mådde väldigt dåligt, men hade aldrig en tanke på sjukskrivning för en livskris faktiskt. 

Började gå i terapi för egen del och det hjälpte väldigt bra. 

Min historia var inte lika dramatisk som din men jag mådde väldigt dåligt.

Trodde inte det fanns på kartan att min fru skulle bedra mig.

Jag ångrar inte att vi försökte, att jag inte gav upp direkt. Ett uppbrott då skulle ha blivit sämre för alla.

Men jag ångrar att jag inte släppte taget tidigare, efter kanske ett halvår.

Ett drygt år senare av svåra samtal, misstänksamhet och vissa försök att hitta tillbaka slutade det ändå med skilsmässa och då var jag väldigt trasig och förstörd av alla lögner och min förstörda tillit. Det är många år sedan nu men jag är fortfarande inte helt läkt.

Skulle jag få göra om detta hade det gått fortare, jag hade accepterat att hon var borta och att vi båda förtjänade en omstart.

En bra sak terapeuten sa var att man inte kan hitta ?tillbaka?, det finns inte kvar. När tilliten kraschar raseras även den tidigare relationen.

Det är möjligt för vissa att fortsätta tillsammans men då måste det bygga på en ny relation, man måste börja om och hitta varandra på nytt.

Det låter inte på dig ts att det finns några såna förutsättningar och då är det nog bättre att släppa taget.

Kanske, när du läker, hittar ni varandra igen men det viktigaste nu är att du hittar dig själv och din självkänsla.

Ni som gav förhållandet en chans och fortsatte nåt år innan ni separerade. Hur var er relation till varandra under den perioden? Umgicks ni och var glada tillsammans trots allt jobbig vid sidan av? Intimitet, kärlek & samliv? Eller tog allt jobbigt över och var i fokus under den perioden?