34 år - bitter och deprimerad, hur länge orkar man?

Nej verkligen inte, tror de flesta känner att det gick lättare än de trodde. Iallafall rent fysiskt. Det svåraste för mig har varit det psykiska, hur många äggblåsor, hur många ägg, hur många befruktade, hur många överlevde och sen det sista såklart; blev det något? Den biten är tusen gånger värre än ingreppen. Men man överlever det också på något sätt. Dag för dag.

Vi har kört IVF privat i väntan på landstinget då det var 8 månaders väntetid eller mer när vi fick remissen inskickad i årsskiftet.

På första IVF i februari fick vi bara 3 ägg som blev 2 embryon, ingen överlevde.

Andra IVF i april fick vi 11 ägg, 6 embryon och ett gick att frysa. Vi gick i valet och kvalet om vi skulle sätta in frysblaston men vi köpte bara 2 försök och det hade kostat en slant att sätta in blaston. Sedan så pga låg AMH så vill jag försöka spara på den stackars rackaren ifall vi skulle bli gravida via landstingets försök sen, kanske kan bli ett syskon i framtiden, eftersom mina chanser förmodligen bara kommer försämras. 

Vi hoppas komma till landstinget nu i augusti/september om vi har tur. När jag talade med dem för någon vecka sedan så hade väntetiden kortats ner till 5 månader, men tror inte vi hinner med innan sommaren eftersom vi inte blivit kallade än. Så just nu är det bara överlevnad över sommaren som gäller.

Kanske skönt att hinna med inseminering innan sommaruppehållet, även om det kanske känns som att det inte ger lika mycket som en IVF eventuellt kommer göra. Finns ju alltid en chans! Det som håller mig lite uppe, att vi kan försöka på egen hand iallafall, även om chansen är låg, så existerar den iallafall! Dock har jag inga stora förhoppningar.

Hej Petra.

Du får inte ge upp... Du kommer lyckas! Men snälla se till att du får göra IVF . Jag själv är helt frisk och har ett barn sedan tidigare förhållande och har väldigt lätt för att bli gravid. Men pga min partners tillstånd så var vi tvungna att välja donator. Jag gjorde 3 insemationer som misslyckades, fast att jag har lätt o bli gravid !!! Så jag gjorde min första ivf och blev gravid på första försöket. Det är såååå värt. Jag bekostade dock alla mina behandlingar själv. Då jag valde att åka utomlands och få det gjort ! Jag själv mådde lika dåligt och kunde ej vänta . Så jag rekommenderar er alla som läser ifall ni har råd såååå kör på. Jag skulle aldrig tänka mig attt vänta flera månader för min tur här i Sverige, ja känner att barn är vääärd varenda krona. Så lycka till hopps verkligen av hela mitt hjärta att du får bättre tur nästa gång ..

2 år har gått sen denna tråd, ni som skrev att ni höll på med IVF, hur har det gått för er? Själv blev det totalt 4 missfall för mig varav en väldigt sent i graviditeten, femte försöket blev min son som föddes för en månad sen. Så tråkigt att det ändå behövde ta sån otrolig lång tid att nå hit och all smärta med MF och att ha förlorat ett barn, men så så tacksam för min lilla son nu och att jag äntligen kunde komma ut på andra sidan med ett litet mirakel.

Stort stort grattis till ett litet mirakel. Så glad att läsa detta. Underbart! Läste tråden ikväll när jag ligger orolig och nedslagen efter ett tredje misslyckat stimuleringsprotokoll. Känner igen mig i alla känslor, depressivt och en känsla av total bitterhet inför alla vänner som så ?enkelt? får sina stora magar. Alla dessa magar och vagnar under våren och sommaren har gjort mig tokig. Känner mig så hopplös och så ledsen för min sambo som lever med mig, denna ofruktsamma kvinna. 
Stort grattis till dig din kämpe! Härligt när det löser sig 🥰

Snubblade också över denna tråd och läste igenom den precis. Kan så relatera till allt. På utsidan tror alla jag lever mitt bästa liv men på insidan vill jag bara skrika och få denna mardröm att ta slut. Snart försökt aktivt i 2 år och det tär så himla mycket på en. Fyller 30 i år och fortfarande inte ett ända plus på stickan.

I dagsläget väntar vi på att vår remiss till IVF ska skickas men väntetiden är fruktansvärt lång... så vi kanske överväger att ta de privat under tiden vi väntar. Ger det sommaren ut och funderar, allting stänger ju nu ändå.

Vill bara säga att du är en riktig kämpe!! Trots alla motgångar du haft så blir jag alldeles varm av att du äntligen har en son i din famn ❤️

Mina föräldrar var i 30 års åldern å försökte få barn i 4 år och här sitter jag nu  

Ramlade med in i denna tråd nu några år senare.
Men så fantastiskt att höra att de i slutändan gick bra för er!
Själv återhämtar jag mig från MF i november efter FET.
Ska äntligen få gå och prata med någon imorgon. Har så mycket ilska och sorg i mig, nu över jul blev de värst när vi mötte upp en vän som var i stan. Hon berätta att hon var garvid, dom skulle börja försöka nu i vår. Grät hela natten och kunde inte sova. Var helt förstör.
Som alla andra skriver de är så jävla orättvist! Känner med helt icke PK att kunde vem som helst av alla jag känner som blir gravida till höger och vänster fått gå igenom de här siten och inte vi. På riktigt vem som helst.
Är bara så ledsen, våran bebis borde varit här för länge sen!! 

Ville bara säga till dem som läser tråden och blir skrämda av att folk pratar om hur smärtsamt det är att plocka ut ägg under en ivf-behandling. Jag har aldrig varit med om just det, men det man kan konstatera är ju att SÅ mycket kring graviditet och förlossning ÄR smärtsamt för kvinnor. Det låter väl självklart men jag har ändå varit oförberedd på hur mycket som gör ont/är läskigt med att få barn. Fostervattensprov. Vändningsförsök!! Igångsättning med ballong som körs up i livmoderhalsen. Punktera hinnorna. För att inte tala om allt kring själva förlossningen. Eller kejsarsnitt. Så jag vet inte om det är till någon tröst, men kanske man kan se det som bara ännu en av alla smärtsamma saker kring att få barn. Inte något avvikande och hemskt utan bara precis lika jobbigt som allt annat. 

HUR?, hur orkar man ens leva så här? Verkar vara ett stort samhällsproblem som istället gör oss sjuka. Du behöver sluta jämföra dig med andra och dina vänner. Stressen i sig självt, skulle jag tro skapar större problem med att inte få barn. Det kan också påverka negativt.

Det låter som det är någon tävling. Det här låter faktiskt inte sunt någonstans. Du skaffar väl barn för att du vill det själv, eller hur? Inte för att dina vänner har barn också. Det här verkar vara rätt vanligt bland folk som vill ha barn. Har aldrig förstått fenomenet. Galenskap.

Du ska koppla bort alla tankar på barn, ett tag. Och bara vara. Ni har ju fortfarande ett samliv. Men tänk inte att det måste bli barn varje gång. Det brukar hända när man minst anar det. Tror det blir bättre, när du kan koppla av ordentligt.

.

Hej TS, nu gammal tråd, men jag ville säga att jag kände igen mig 150%.
Skriv gärna till mig om du vill.
Sen undrar jag, hur gick det sen? 

Jag såg att TS har fått ett barn nu, men det är en del andra här som känner igen sig i känslan av att man inte står ut psykiskt. Jag har också varit där, men mår faktiskt bättre just nu. Jag gör min nionde IVF-behandling. Jag har haft tre missfall och inget levande barn. Det som har hjälpt mig är att försöka acceptera att jag är en av dessa människor med extrem otur som behöver göra många behandlingar innan jag och min partner kan få barn. Att sluta att tänka att jag borde kunna bli gravid eller min kropp borde fungera bättre är lätt hänt, men inte till hjälp.

Istället har jag accepterat mitt öde som infertil. Det ödet är inte nödvändigtvis att jag kommer att förbli barnlös, utan snarare att jag kommer att få kämpa mycket mer än andra för att få barn. Vissa behöver kämpa för att klara skolan eller få jobb, vissa behöver kämpa för att få en bra partner, vissa behöver kämpa för att inte dö av någon sjukdom - jag behöver kämpa för att få barn. Alla lyckas inte med sin kamp, men chansen att lyckas är mycket högre om man faktiskt försöker. 

Det är ganska synd om oss. Kanske hade vi hellre velat ha andra problem. Man kan klaga och gråta och skratta åt det, men i slutändan måste man bara ta tag i problemet och kämpa med allt man har. Om man lyckas, kan man berätta för sitt barn hur efterlängtat det var. Om man inte lyckas, kan man i alla fall känna att man gjorde vad man kunde och slippa känna ånger.

Jag läste den här tråden igår på jobbet, de tider jag kunde komma undan. Det var en ovanligt jobbig dag, jag är i en matbutik och igår var en ändlös parad av höggravida och mammor med nyfödda.

Så läste jag den här tråden, och uppföljningen av Petraa var första gången jag gråtit av lycka för en fullständig främling. Jag var så rädd att det skulle gått så illa att du gett upp, men det kom ett lyckligt slut till sist. <3 Det gjorde mig lycklig för någon annan men gav mig också hopp, jag hade inte klarat att se mer olyckliga saker just igår. Jag kände också igen mig så väldigt i dina inlägg. Jag har försökt i nästan två år utan en enda dag sen, och inga svar.

Här kommer man till "om du inte har något bra att säga..."
Så otroligt onödigt inlägg. "Tack för din åsikt", kan man säga. Skulle du säga samma sak till folk som lider av kronisk sjukdom? För infertilitet ÄR en kronisk sjukdom, som leder till minskat självvärde, minskad livskvalitet, livslångt lidande, och stigmatisering i samhället, som man ser ett exempel på här.

Kanske framförallt som kvinna, kan man få enorma känslor av otillräcklighet, att inte vara en riktig kvinna, att bli lämnad utanför (när alla ens vänner har bebisar och du inte är relevant för dem längre), och störst av allt, det blödande hålet i hjärtat som svider som en saltad kniv varje gång man ser en mamma med sitt lilla barn, och rädslan för att det kanske ALDRIG NÅGONSIN kommer vara du.

"Släpp det här med din sjukdom, bara sluta tänk på det, då kommer det ordna sig"

"HUR kan ni leva med att vara olyckliga över en sjukdom?"

Jadu. Man kan inte komma ifrån det, sånt är livet. Då vill man prata med de som förstår.

Så oerhört trötta är vi på att höra sånt där, "bara slappna aaaaav", det märks att du har aldrig haft några problem. Och folk som inte haft det här problemet, och inte är intresserade av att lära sig något nytt, kan bara hålla tyst.