Ge honom tid

Ok då kan jag förstå bättre!

Det låter som ett solklart fall där era passiva värderingar krockar med varann och gör det svårt att leva ihop och dela gemensamt liv. Det kan tex handla om att en är extrovert och den andre är introvert. Väldigt svårt för ena parten att bli annorlunda och samtidigt må bra i själen. Vem har rätt? Vem ska ändra sig för den andre? Kompromissa? Kan vara svårt med vissa värderingar. Om den extrovert tvingas bli introvert och sitta hemma så blir denne snabbt galen. Om den introverta tvingas följa med på fart och fläng och träffa folk så lär den bli helt utmattad..

jag hoppas du förstår min poäng. Din kille har förstått att era grundläggande värderingar gör att den ene tvingas kompromissa bort dina egna värderingar, vilket i slutändan gör att ena parten mår sämre i relationen.

Han kan fortfarande älska dig men förstår att ni inte lyfter varann eller är bra för varann.

Vi är väldigt, väldigt lika varandra. Vi har samma intresse, vi vill mest vara hemma eller vara i garaget med bilarna, antingen ensam, med vänner eller med varandra. Vi har ändå pratat flera gånger om att vi båda ska ändra på oss den dagen vi bestämmer för att vi ska fortsätta tillsammans. Vi ska göra allt tillsammans och älska varandra på nytt. Allting går att laga, så länge man älskar varandra och det finns något att bygga på så varför inte ge oss en chans. Det lär ju visa sig om det är det bästa valet man gjort eller om man går skilda vägar. Men att bara ge upp och inte veta, det sårar mig allra mest. Nu utgår jag ifrån att det finns hopp. Men att det tar tid.

Vi är väldigt, väldigt lika varandra. Vi har samma intresse, vi vill mest vara hemma eller vara i garaget med bilarna, antingen ensam, med vänner eller med varandra. Vi har ändå pratat flera gånger om att vi båda ska ändra på oss den dagen vi bestämmer för att vi ska fortsätta tillsammans. Vi ska göra allt tillsammans och älska varandra på nytt. Allting går att laga, så länge man älskar varandra och det finns något att bygga på så varför inte ge oss en chans. Det lär ju visa sig om det är det bästa valet man gjort eller om man går skilda vägar. Men att bara ge upp och inte veta, det sårar mig allra mest. Nu utgår jag ifrån att det finns hopp. Men att det tar tid.

Jag har gjort ett av det största misstagen i mitt liv, jag vet, allting har kommit fram och jag vore glad om ingen kunde döma mig. Jag ska försöka kortfatta mig.

Jag och min sambo har varit ett par i över 6 år. Mot slutet av dessa 6 år så har det inte varit bra alla dagar, vi har inte haft någon fokus på oss alls och vi sa knappt hej till varandra. Han började umgås bara med sina vänner och jag med mina. För att spola fram i tiden snabbt så blev jag tagen med storm av min bästavän, vilket jag nu i efterhand har vaknat upp ur och insett att det var inget mer än en bubbla där jag flydde verkligheten ifrån.

Min sambo fick reda på allting och han frågade efter svar på hur jag skulle göra men jag sköt undan problemet och sa bara jag vet inte. Inte just nu. Han har desperat försökt i några veckor att få mig att inse att jag egentligen inte vill det här men jag har bara sagt att jag vet inte. Men I magen har det alltid vridit sig och jag har känt att när han har sagt det, så har det stämt. Men jag har skjutit på problemet.

Så för några dagar sedan så gav han upp och ville inte vänta mer och det var då jag insåg att vadfan har jag hållt på med, varför har jag sagt jag vet inte fast jag vetat det hela tiden. Så kortfattat så har vi brutit upp även fast jag sagt återkommande gånger att det här är inte det jag vill och att jag vill vara med honom och absolut inte någon annan.

Men han säger nu att han behöver tid. Att han inte vet just nu. Han vill inte ge några falska förhoppningar. Han behöver tid för sig själv ifrån mig. Men för varenda minut som går så går mitt hjärta i miljoner bitar. Jag behöver nu råd, tips och hjälp för jag har ingen att prata med.

För saken är den att jag har frågat att jag hoppas innerligt att vi kan lösa detta och som svar har jag fått det kan vi säkert. Men inte just nu. Har frågat om det finns att vi kan bli tillsammans och lösa allt, får till svar att jag vet inte, inte just nu. Han säger att nu vet du hur jag känt när jag sagt jag vet inte. Jag har fått sova hos honom efter uppbrottet. Vi har haft sex efter uppbrottet. Det ger mig liksom förhoppningar. Han har sagt att om vi ska bli tillsammans så måste jag ändra på mig samt stärka mig själv och jag har villigt sagt självklart. För det måste jag.

Hur ska jag tänka? Ska jag bara låta han vara nu eftersom han säger att han behöver tid? Det gör så ont. För i slutet av dagen så inser jag att han är min själsfrände och jag lever på hoppet.

Vad är det ni ska ändra förresten? Om ni har samma intressen och är så lika, varför ändra då? Det begriper jag inte riktigt. Vill ni ha mer egen tid?

Viktigaste frågan är väl egentligen vad hände med din bästa vän? Var du otrogen?

Just det.. tillit tar tid att få tillbaka. Man ska förtjäna den. Jag missade den biten i tråden faktiskt

Självklart, det accepterar jag. Men vad menas med att det tar tid? Tid genom att jag ska låta han få sin egentid nu? Eller tid som att när vi väljer att fortsätta så tar det tid att bygga upp den?

Det bästa för honom vore att låta honom vara. Inte ha sex, inte sova över, inte ha någon kontakt alls. Ligg lågt. Antingen inser han att du är den han vill ha. Då föreslår jag att ni går terapi tillsammans för att hitta tillbaka på rätt sätt. Alternativt så inser han att du inte var rätt för honom och han kan därmed välja att inte gå tillbaka. Det är såklart det alternativet du hoppas minst på. Men älskar du honom och ångrar det du gjort så är detta rätt sätt att gå. Vad tror du själv?