Jag hatar mitt jobb (obs! inte mina kollegor). Jag hatar varje minut av det! Och jag önskar att jag hade mod/vågade säga upp mig.
Finns det fler på FL som känner likadant - en stark motvilja att gå till sitt jobb och i så fall varför? Stannar ni kvar och sliter på eller tänker ni göra något åt situationen?
Jag har aldrig förstått det där med att vara kvar på ett jobb som man inte trivs med. Och då pratar jag inte om att älska sitt jobb (det gör ju inte jag heller), men när man har värsta ångesten för att gå till jobbet - varför gör man inget åt det?
Min man är också en sådan - jobbar på en arbetsplats 11 år för mycket (av totalt 11 år där), men gör inget åt det. Han kan inte svara - varför, men kanske ni kan? Är det tryggheten som håller er kvar? Rädsla att göra nåt nytt? Rädsla att blir ännu värre på andra platser? Varför är ni kvar? Genuint intresse och nyfikenhet från min sida (enda jobbet jag haft som jag inte gillade, var jag där ca 2,5 år totalt inkl. uppsägningstid på 3 mån och då bara för att det var bra att ha på CV:t).
Jag hatar mitt jobb (obs! inte mina kollegor). Jag hatar varje minut av det! Och jag önskar att jag hade mod/vågade säga upp mig.
Finns det fler på FL som känner likadant - en stark motvilja att gå till sitt jobb och i så fall varför? Stannar ni kvar och sliter på eller tänker ni göra något åt situationen?
Jag har aldrig förstått det där med att vara kvar på ett jobb som man inte trivs med. Och då pratar jag inte om att älska sitt jobb (det gör ju inte jag heller), men när man har värsta ångesten för att gå till jobbet - varför gör man inget åt det?
Min man är också en sådan - jobbar på en arbetsplats 11 år för mycket (av totalt 11 år där), men gör inget åt det. Han kan inte svara - varför, men kanske ni kan? Är det tryggheten som håller er kvar? Rädsla att göra nåt nytt? Rädsla att blir ännu värre på andra platser? Varför är ni kvar? Genuint intresse och nyfikenhet från min sida (enda jobbet jag haft som jag inte gillade, var jag där ca 2,5 år totalt inkl. uppsägningstid på 3 mån och då bara för att det var bra att ha på CV:t).
Jodu, jag har samma känsla som dig.
Jag har arbetat runt 30 år inom samma yrke. Service inom vaktmästeri och reception.
Under de senaste 10 åren jobbar jag som vaktmästare på en skola i Stockholm. Har hyfsade kollegor, lite tråkiga, men vi samarbetar helt ok.
För 4 år sedan studerade jag en korrare kurs inom nätverksteknik med hopp om att kunna gå vidare internt, men det har inte fungerat.
Nu är jag 50+ och börjar få den där känslan som många tidigare kollegor har haft. Jag är kvar här. På ett ställe som inte ger något förutom lön. Jag kämpar på till pensionen.
Har en liten förhoppning om att bli ljudboksinläsare och få möjlighet att gä ner i tid från mitt ordinarie arbete.
Har en liten studio hemma i hustruns klädkammare och har fått några obetalda uppdrag att läsa in skräcknoveller.
Tråden fick mig att på in på platsbanken.
Finns två servicetjänster på Universitetet.
Ska söka en. Ska bli intressant att få veta om en 50+ med stot erfarenhet kan få komma till en intervju.
Jag hatade mitt förra jobb som pesten. Pga chef som var helt dum i huvudet och sket fullständigt i sin personal och deras mående och ringde inte ens in vikarier trots hög sjukfrånvaro(pga ingen pallade psykiskt)att vi som var där gick på knäna av underbemanning. Det var heeelt sjukt och alla jag jobbade med då har också sagt upp sig pga samma anledning.
Jag sa upp mig utan att ha något nytt jobb och sökte jobb under dom tre månaders uppsägning och fick snabbt ett nytt jobb som jag började på samma dag som det var sista dagen på mitt gamla. Så var inte arbetslös en enda dag. Detta var det bästa jag gjort och jag kan fortfarande tänka tillbaka och rysa över hur illa jag måddee på förra jobbet och hur glad jag är för mitt nya där jag trivs såååå bra.
Dock är det ju lite annorlunda nu med tanke på covid och har man ett fast jobb ska man nog vara försiktig att säga upp sig i första taget då det pga hög arbetslöshet är svårare att hitta nytt jobb nu.
Åh, vad jag känner igen mig! Har också vantrivts (vill nog inte säga att jag hatade) på jobbet! Men inte riktigt vågat göra nåt åt det. Men för ett och ett halvt år sen så bestämde jag att känns det inte bättre snart så lär jag göra nåt åt min situation! Jag blir ju inte yngre, närmar mig fyrtio.
Jag är en trygghetsnarkoman, vet vad jag har osv... Har också pluggat på universitetet tidigare och visst inte om jag ville plugga igen. Hade också fast jobb med ok lön. Vill jag börja leva på studiemedel igen? Hur funkar det att plugga med barn i lågstadieåldern?
Men, det började inte kännas bättre och i höstas så började jag plugga igen! Till något helt annat än det jag jobbat med tidigare! Och jag älskar det! Det bästa jag gjort! Och jag är så himla stolt över mig själv att jag vågade!
Så det jag vill ha sagt är, att gör något åt din situation! Hur skämmande det än är!
Jag gillade inte heller mitt jobb när jag var 47 år, då sa jag upp mig och började plugga på yrkeshögskola. Nu är jag 52 och älskar mitt jobb och får flera andra jobberbjudanden varje vecka. Det hade jag aldrig fått om jag inte gått på yh och fräschat upp min då 20 år gamla universitetsutbildning.
Jag har aldrig förstått det där med att vara kvar på ett jobb som man inte trivs med. Och då pratar jag inte om att älska sitt jobb (det gör ju inte jag heller), men när man har värsta ångesten för att gå till jobbet - varför gör man inget åt det?
Min man är också en sådan - jobbar på en arbetsplats 11 år för mycket (av totalt 11 år där), men gör inget åt det. Han kan inte svara - varför, men kanske ni kan? Är det tryggheten som håller er kvar? Rädsla att göra nåt nytt? Rädsla att blir ännu värre på andra platser? Varför är ni kvar? Genuint intresse och nyfikenhet från min sida (enda jobbet jag haft som jag inte gillade, var jag där ca 2,5 år totalt inkl. uppsägningstid på 3 mån och då bara för att det var bra att ha på CV:t).