Hur berätta om otrohet?

Berätta inte.
Under förutsättning att din berättelse stämmer så är mitt råd att inte berätta.

Det du har gjort är ditt eget problem som du själv bär ansvar för.
Du känner och du tycker att du själv kan inte leva med att hålla det inom dig. Men det är fruktansvärt egoistiskt att riskera förstöra en annan persons liv och riskera förstöra för barn och familj och kanske andra nära personer för att du själv har problem.

Du har gjort fel genom att vara otrogen.
Men du rättar inte ett fel genom att göra ett ännu värre fel och genom att ännu värre skada andra människor.

I din trådstart visar du ingen som helst ärlig vilja eller ens förmåga att ta ditt ansvar för dina egna handlingar och för dina egna personliga problem.
Du väljer istället att skylla ifrån dig.
Du gjorde självfallet ett eget val och fattade ett eget beslut att vara otrogen men du väljer nu att skylla på din sambo, att han inte funnits där, att du inte känt dig sedd, etc.
Det ynkligaste någon kan göra när man har gjort ett val och fattat ett eget beslut, när man begått ett så allvarligt fel, det ynkligaste är att försöka skylla ifrån sig.

Ta ansvar och ta tag i dina egna personliga problem.
T ex sök professionell hjälp.
Dina egna personliga problem måste du själv ta ansvar för och inte skyffla över dem på någon annan och kanske förstöra den personens och barnens liv bara för att döva ditt egna dåliga samvete. 

TS gjorde fel, fattade ett eget beslut = TS eget ansvar.
Men hur menar du att detta fel kan göras rätt, eller bli mindre fel, genom att riskera förstöra familjen, riskera förstöra barnens liv?
Går otroheten och felet bort då?

Är det mindre allvarligt att begå otrohet om man sedan dövar sitt eget dåliga samvete genom att berätta sin snyfthistoria och skyffla över ansvaret och det dåliga samvetet på någon annan?

Hmm. En gammal kärlek hör av sig när du känner dig osedd, ni avstämmer omkring läget ioch livet. Ni avtalar ett kort möte några månader senare och där händer det som inte får hända. Du verkar onekligen ha lätt för att trilla dit. 

Berätta eller inte? Om du inte berättar måste du nog ha ett bra svar på varför du inte skulle trilla dit igen, nästa gång du känner dig osedd. Där är svaret "för att jag mår skit nu" inte tillräckligt bra, för sånt går ju över med tiden, och så har din hjärna lärt dig att du klarar dig undan och att det inte är så farligt egentligen.

Tycker du skall berätta trots att det nog kommer att framkalla en akut kris mellan er. Men det är i sista laget nu eftersom det snart redan gått ett halvår sedan det som inte fick hända hände.

Måste säga att det är ofattbart vidrigt att se hur vissa försöker få att lura någon att vara kvar i ett förhållande mot sin vilja med hjälp av lögner och manipulation att låta som "humant" och något man gör för att skona personen...

Hur fan lyckas man få att först bedra sin sambo och som om det inte vore nog, förnedra ytterligare genom att sitta och ljuga personen rakt i ansiktet år efter år. Förneka sin sambo chansen att göra egna val, lura sin sambo att vara kvar i förhållandet...etc...till att vara humant, snällt och omtänksamt?

Snacka om totalt snedvridna argument.

Jag är i en liknande sits. Jag var otrogen i juni. Första och enda gången. Det var en av de fruktansvärt varma nätterna som han hörde av sig på msn. Vi hade stött på varandra några dagar tidigare och han följde med mig o ungarna hem en kortis på kaffe. Vi hade knappt setts på 15 år. Då var det jag som fallit för honom efter att ha följt med honom hem efter ett krogbesök. Men jag dög inte som flickvänsmaterial då. Nu har vi båda levt med våra respektive, jag över 10 år och han närmare 10 år. Jag berättade att min make är mannen i mitt liv och han kände likadant med sin sambo, hon var den rätta. Men sen skrev han på msn att han ff attraheras av mig. Jag blev smickrad. Jag berättade att han var den största jag haft, mest välutrustade. Hans sexliv var nästintill obefintligt och han hade tydligen tänkt förbjudna tankar när han satt på min altan tillsammans med mig, ungarna och husdjuren och drack kaffe.

Det hela slutade med att jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle göra. Det var mitt i natten, han hade tydligen druckit så det fick bli jag som tog bilen medan min familj sov och körde knappt en halvtimme för att möta upp honom på en enslig väg i skogen som han valt ut. Hans sambo och barn sov dom med o han tog cykeln för att möta mig. Jag försökte intala mig att jag kunde ångra mig när som helst, behövde inte göra snedsteg. Men vad fan, att träffa ett gammalt ligg, mitt i natten... Det säger sig självt. Illa nog liksom. Hur som helst så bestämde vi att det var våran hemlighet. Samvetet gnager men det känns samtidigt så overkligt så jag ibland undrar om det hänt. Jag testade min man en gång när vi var väldigt osams och han var så nonchalant. Slängde ur mig om händelsen i skogen. Han svarade att han inte trodde mig för han skulle vaknat, någon av barnen bordet han vaknat, han skulle märkt om jag använt bilen mitt i natten osv.

Så jag sa att jag bara sagt så för att få en reaktion.

Vi var på väg att flytta innan otroheten och bor nu 4h bilresa från där det hände. Jag kommer aldrig mer träffa mitt gamla ligg, även om han skriver ibland när han är svältfödd. Jag kommer aldrig berätta, det skulle krossas min man och vi måste vara starka tillsammans för barnen. Och jag älskar min man. Otroheten blir ju inte ogjord för att jag berättar. Då lägger jag ju över mitt problem på min familj. Aldrig. Inget har förändrats för att jag gjort ett snedsteg.

Jag är i en liknande sits. Jag var otrogen i juni. Första och enda gången. Det var en av de fruktansvärt varma nätterna som han hörde av sig på msn. Vi hade stött på varandra några dagar tidigare och han följde med mig o ungarna hem en kortis på kaffe. Vi hade knappt setts på 15 år. Då var det jag som fallit för honom efter att ha följt med honom hem efter ett krogbesök. Men jag dög inte som flickvänsmaterial då. Nu har vi båda levt med våra respektive, jag över 10 år och han närmare 10 år. Jag berättade att min make är mannen i mitt liv och han kände likadant med sin sambo, hon var den rätta. Men sen skrev han på msn att han ff attraheras av mig. Jag blev smickrad. Jag berättade att han var den största jag haft, mest välutrustade. Hans sexliv var nästintill obefintligt och han hade tydligen tänkt förbjudna tankar när han satt på min altan tillsammans med mig, ungarna och husdjuren och drack kaffe.

Det hela slutade med att jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle göra. Det var mitt i natten, han hade tydligen druckit så det fick bli jag som tog bilen medan min familj sov och körde knappt en halvtimme för att möta upp honom på en enslig väg i skogen som han valt ut. Hans sambo och barn sov dom med o han tog cykeln för att möta mig. Jag försökte intala mig att jag kunde ångra mig när som helst, behövde inte göra snedsteg. Men vad fan, att träffa ett gammalt ligg, mitt i natten... Det säger sig självt. Illa nog liksom. Hur som helst så bestämde vi att det var våran hemlighet. Samvetet gnager men det känns samtidigt så overkligt så jag ibland undrar om det hänt. Jag testade min man en gång när vi var väldigt osams och han var så nonchalant. Slängde ur mig om händelsen i skogen. Han svarade att han inte trodde mig för han skulle vaknat, någon av barnen bordet han vaknat, han skulle märkt om jag använt bilen mitt i natten osv.

Så jag sa att jag bara sagt så för att få en reaktion.

Vi var på väg att flytta innan otroheten och bor nu 4h bilresa från där det hände. Jag kommer aldrig mer träffa mitt gamla ligg, även om han skriver ibland när han är svältfödd. Jag kommer aldrig berätta, det skulle krossas min man och vi måste vara starka tillsammans för barnen. Och jag älskar min man. Otroheten blir ju inte ogjord för att jag berättar. Då lägger jag ju över mitt problem på min familj. Aldrig. Inget har förändrats för att jag gjort ett snedsteg.

Jag kan förstå att du har sådana känslor.
Du känner så och för dig, för att du väljer att enbart utgå från dig själv, är det svårt att hantera det fel som TS har begått.

Men rent faktamässigt ligger det ingenting i ditt känslosamma inlägg.

Det kan vara precis lika illa att tvinga på en annan person en dålig sanning som personen absolut inte vill ha.
Du väljer bara att utgå från dig själv, det är också möjligt att många skulle hålla med dig, men du kan aldrig någonsin vara säker på att sambon verkligen vill veta.

Att medvetet välja att skada sin sambo och sin familj bara för att döva sitt eget dåliga samvete är verkligen inte irrelevant.
Hur tänkte du där???

Det kanske inte alls handlar om att undanhålla otroheten för sin partner utan det kan faktiskt handla om att respektera och skona sin partner från något som partnern absolut inte vill veta något om.
Du tror att du kan vara säker på hur det faktiskt förhåller sig och din tro baserar du enbart på dina egna känslor. Det måste du klara av att förstå att du kan absolut inte vara säker på vad TS sambo vill och vad TS sambo skulle välja och önska.
Faktamässigt är det självfallet helt omöjligt för dig att med säkerhet veta.

Alltså, kan ju givetvis bara tala för mig själv här. Men skulle min sambo ha varit otrogen, ångra det djupt, aldrig tänker göra om det och valt att vara tyst om det och sen efter att en längre tid gått börja överväga att berätta? Jag hade inte uppskattat det. Alls. Hade hellre velat förbli ovetandes då, och med sambon lidande i det tysta. Varför?

Därför att snedsteget är illa nog. Att då i efterhand komma krypandes skulle skapa mer trauma. För det första har man då inte bara blivit bedragen, man har också levt i en lögn i flera månader och enda anledningen till att man får veta är att sambon vill döva sitt dåliga mående genom att berätta.. Hade tappat all respekt, och ansett honom som en patetisk och svag människa. Som inte ens klarar av att greja dåligt mående han orsakat sig själv dessutom. Hela bördan ska istället dumpas i mitt knä. Fy fan alltså.

Är man otrogen, ångrar sig och vet att man aldrig kommer göra om det. Berätta direkt då! Annars håll tyst. Kan du inte leva med det dåliga samvetet så gör slut istället. Garanterat mindre traumatiskt för dom sambo än att dumpa din otroget på honom såhär flera månader efteråt.

Eller som några påpekat i tråden... bara man själv kan leva med det så...

Jag menar, om man gör dumma saker och kommer undan med det. Hur fan kan man öht tro att man kommer lära sig något av det och inte göra om samma misstag? Det enda man lär sig av det är väl att det går alldeles utmärkt att göra som man vill bara ens partner inte får reda på det. 

Men den mentaliteten kvittar det väl om man är otrogen 1 gång eller 100, så länge ingen vet så är det väl ok?

Och de som resonerar som att "jag vill inte veta". Är man ok då med att ens partner är otrogen 100 ggr, bara man inte vet det? Är man ok med att leva i en lögn bara för att man är mer rädd för sanningen?

Jäkla märkligt sätt att förhålla sig till saker kan jag tycka. Personligen skulle jag tycka det vore 100 ggr värre att leva i en lögn och slösa bort mitt liv på ett asshole än att bli sårad. Att bli sårad kommer man över, tiden man slösat på en idiot får man aldrig tillbaka.

Vad händer tex om man inte får reda på något och sen skaffar man 2 ungar med fel partner och får reda på det 10 år senare... hade man fått reda på det tidigt så hade man kunna dra och skaffat barn med någon bättre partner. Istället sitter man redan där med fel partner och 2 ungar.

Sannolikhet i all ära, men det är väl fortfarande extremt dumt att basera sitt förhållandes framtid på att en lögn alltid kommer fram?

Vad är det för slags lösning?

Oavsett om det kommer fram eller ej så är det väl fortfarande extremt jäkla vidrigt att lura sin partner att vara kvar i ett förhållande som personen kanske inte hade varit kvar i om hen vetat sanningen? Vafan är det för förhållande? TS kommer för alltid veta att enda anledningen till sambon är kvar är enbart för att han inte vet sanningen. Grunden till förhållandet blir då inte längre kärlek eller ömsesidig respekt utan en stor fet lögn som täckts över. I mina ögon är det inte ett friskt förhållande utan ett genomruttet förhållande som bygger på svek och manipulation.

Att sitta och diskutera sannolikhet utan att ta hänsyn till de moraliska aspekterna bli ju helt fel, för ska vi skita i de moraliska aspekterna kan väl TS glatt fortsätta ligga runt med hur många som helst hur länge som helst och det är helt ok så länge det inte kommer fram?

Att inte berätta är detsamma som att manipulera sin partner att vara kvar i förhållande är inte ett hypotetiskt resonemang, det är ett faktiskt resonemang.
TS fråga är i grunden en moralisk fråga, inte en sannolikhetsfråga.