Hur berätta om otrohet?

Berätta inget. Varför riskera hela familjen genom att berätta.
Behåll det som ett minne och njut av det istället

Inte alls. Du vill bara berätta för att dela det jobbiga och dra ner en lyckligt ovetande person i din samvetsbrunn. Avstå.

Att man mår så dåligt av otrohet har att göra med samhällets normer. Försök att förstå att tusen och åter tusen har gjort det du gjort och att det händer hela tiden.

Var extra snäll och uppmärksam mot din partner och gå vidare med ert liv.

Det är inte så att ett snesteg är någonting som alla kommer över.

Så tyvärr tänker jag att du faktiskt är klok som döljer det.

Å andra sidan kommer det för alltid vara något som finns i bakgrunden och när som helst kan uppdagas.... Och då spelar det ingen roll att det var ett litet snedsteg. Då är det en livslögn.

Rent krasst tänker jag att du själv måste stå ut med dina val.

Hur intalar man sig själv att man inte kommer att göra det igen. Och hur länge räcker den uppfattningen innan man glömt ångesten och bara kommer ihåg hur jävla pirrigt, spännande och skönt det var?

Jo,men hur vanligt är det egentligen att det aldrig någonsin kommer fram?
Mycket vanligt.
Med en rimlig sannolikhetsbedömning är det fler fall där det INTE kommer fram än tvärtom.
Det är väldigt lätt att vi lurar oss själva och att vi får intryck av att det kommer fram förr eller senare. Det är en helt naturlig reaktion. Men det bygger enbart på att alla fall som vi pratar om, som vi skriver om, som vi hör talas om och som debatteras är självfallet endast de fall som kommer fram.
De fall som inte kommer fram hör vi ju aldrig talas om. Vi får ingen uppfattning alls om alla dessa fall, vi bygger inte upp någon vetskap eller någon kunskapsbank alls om alla de fall som aldrig blir kända. Eller hur?
Det har ju sin naturliga och helt rimliga förklaring.

Det kan ju komma fram på andra sätt också än genom t ex den som varit otrogen.
Och det är mycket värre än att få reda på sanningen på en gång,av sin partner.
Tro mig!
Självfallet kan det komma fram på alla möjliga sätt. Men fortfarande gäller att sannolikt finns ännu fler fall där det aldrig kommer fram. Självfallet är det känslomässigt värre att det blir avslöjat på annat sätt än att man får reda på det av sin partner. Jag tror dig.
Men sanningen är ju trots det att känslomässigt påverkas man inte alls om man inte får någon som helst vetskap om det. Tro mig!

Ja,man kan ha misstankar,en konstig magkänsla osv.
För många gånger så beter sig den otrogne på ett märkligt sätt.
Eller som i mitt fall,den han bedrog mig med.
Så det här med att "det man inte vet mår man inte dåligt av"-resonemanget köper inte jag.
Vi är alla olika och många av oss (de flesta?) föredrar ärlighet framför lögner och svek.
Då får man åtminstone en chans att ta ställning och själv få bestämma hur man ska gå vidare.
Jag har även hört (bl a här på FL) om barn vars föräldrar gått skilda vägar,som sedan,flera år senare,fått reda på att den ena föräldern varit otrogen.
Och som mått dåligt av att de blivit undanhållna sanningen.
Det är ju inte heller rätt,i så fall.
Jag förstår att du fattade misstankar i ditt fall och att det är förskräckliga omständigheter som du beskriver.
Men i alla de fall där man inte vet något och inte misstänker något överhuvudtaget så gäller ju fortfarande den självklara sanningen att det man inte vet mår man inte ont av.
Jag förstår att du rent känslomässigt inte vill köpa det i ditt fall. Men det blir ändå inte mindre sant bara för det.
Det spelar ingen roll att du försöker ändra på förutsättningarna och att du pratar om okända faktorer, sannolikheter och hypotetiska resonemang om olika scenario som skulle kunna uppstå. Det spelar ingen roll vad du eller jag tycker, spelar ingen roll vilka olika uppfattningar vi har.
Sanningen går ändå inte att rucka på.

...
Sen undrar jag vart respekten för ens partner,och barn,finns om man med gott samvete kan gå omkring och bära på en stor livslögn som hela tiden riskerar att brisera och göra saken mycket värre än om man berättat sanningen på en gång.
Det skulle i alla fall jag inte kunna leva med.
Och jag respekterar min man så pass mycket att jag vill ge honom chansen att själv få välja hur han vill leva sitt liv.
Väljer man att undanhålla att man varit otrogen så är det ju inte ens partner eller barn man skyddar,utan sig själv. För att slippa ta konsekvenserna.
Och det är bara egoistiskt.
Allt i sista stycket vet jag inte varför du har med i det du citerar mig.
Jag förstår dig, jag vet och jag fattar hur du känner och vad du tycker. Jag har egentligen inte sagt något, har inte gett uttryck för någon egen åsikt, som motsäger det du säger. Rent känslomässigt kan jag hålla med dig i det mesta.

Allt som har att göra med otrohet, lögner, svek osv upplever man känslomässigt som förskräckligt. Om man får reda på det.
Men om jag slipper få veta något om det alls så får jag heller inga som helst känslor, vare sig bra eller dåliga, och jag förblir helt och hållet opåverkad.

Med ett stänk av samvetsfråga...Hon har ångest för vad hon gjort??
Risken är att om hon talar om det, så är det av rent egoistiske själ.
I.o.f.s. inget fel så länge partnern får reda på, och kan ta sitt eget beslut.

Men förstår inte i ts...Barn inblandade...???
Är det gemensamma barn eller barn någondera parter tagit med sig?

Varför citerar du mig och det jag skriver?

Det du skriver handlar ju om helt andra saker!

Jag har inte kommenterat något om vad någon ska basera sitt förhållande på och jag har inte föreslagit någon lösning gällande det.
Du tycker rent känslomässigt att det är vidrigt. Ja du får självfallet tycka vad du vill, men varför säger du det till mig och citerar mig? Jag har ju överhuvudtaget inte sagt något om det och inte sagt något om vad jag tycker och känner.
Hur har du det med läsförståelsen?

Alla dina haranger och svordomar, jag fattar inte varför du riktar all din skit mot mig? Vad har jag sagt som får dig till det?
Du får självfallet diskutera moraliska aspekter,
skulle jag har förhindrat dig att göra det???
Om du vill fråga mig om något gällande moraliska aspekter så är du välkommen med en helt vanlig fråga i normal ton (om du måste väva in svordomar mot mig i dina frågor så känner jag inte att jag är skyldig att svara dig!)
Jag förbehåller mig rätten att prata om en enkel sanning och om sannolikheter, varför skulle jag inte få göra det?
Om du inte gillar det så är du fri att välja att avstå från att kommentera det.
Du pratar en massa strunt, bl a om att ligga runt med alla, varför säger du det till mig och i samband med att du citerar mig? Jag har överhuvudtaget inte skrivit om något sådant och inte gett något som helst uttryck för min åsikt gällande sådant.

Om du citerar mig så måste det väl finnas åtminstone någon relevans i det du skriver, åtminstone något sammanhang med det du citerar?

OBS att jag tidigare skrev följande, och jag upprepar för dig om du missat det:
"Men det är absolut inte något jag propagerar för,
det är inte ett uttryck för min åsikt, det är inget som jag har hittat på eller ett uttryck för vad jag tycker,
utan det är bara den verkliga sannolikhet som råder.
Oavsett vad jag eller någon annan tycker eller känner!"

Fattar du verkligen inte att jag har inte uttryckt mig alls om ifall jag tycker otrohet är rätt eller fel och jag har inte uttryckt någon åsikt om jag tycker det är något vidrigt eller något som är ok.
OBS: Jag har inte tagit ställning till det.
Gör åtminstone ett försök att fatta det!

Tack för svaret. Kändes som ett rakt och konkret svar. Tack

Du befinner dig i en mycket svår situation som kräver stort ansvarstagande från dig. Hoppas det ordnar sig så bra som möjligt för dig och din familj. Lycka till 

Såja ts. Nu har du snart fått svaret på det du egentligen underförstått ville höra... att du inte alls behöver tala om att du varit otrogen.

Du skall helt enkelt ta ditt ansvar för familjen och hålla tyst, och "lida" för dig själv. 
Skit i ångesten, det är så vanligt med otrohet att, en gång är ingen gång. Dessutom vet ju inte din man, och då har han ju inte ont av det. Fortsätt med gott samvete titta dig själv i spegeln varje morgon och kom ihåg så härligt det var med lite pirrigt ombyte. Helt motsatt till den tråkiga gubben hemma...Om fem, tio år kan du köra en repris. Det var ju så spännande...(Ironi)