Tjejgänget- här stöttar vi

För dryga 2år sedan kom den berömda droppen som gjorde att jag efter 25 år tillsammans och 15 år som gifta fick nog och krävde skilsmässa.
Struntade faktiskt i ekonomin utan det fick bli som det blir med det, men barnen var äntligen så pass stora att de skulle klara sig på egen hand pappa-veckorna.

Det blev dock inte alls som jag trodde. Ångrar inte skilsmässan en sekund och saknar verkligen inte x-maken som make, däremot så saknar jag den vän han ändå var under våra 25 år. 
Han pratar inte med mig trots att han skaffade en ny och blev sambo igen knappt 1 år efter skilsmässan och att ingen annan var inblandad i vår skilsmässa.
Det var hans eviga jobbande och att han bara prioriterade sig själv hela tiden som gjorde att jag fick nog. 

Tyvärr så ställde inte min familj upp när jag skilde mig. Vare sig föräldrar eller syskon har brytt sig nämnvärt och ingen har bemödat sig med lite omtanke med tanke på omständigheterna som en skilsmässa ändå innebär.
De jag trodde var mina vänner tystnade de med. De kommer när jag bjuder hem dem, men de bjuder aldrig tillbaka och de hör inte av sig för att höra hur jag har det.

Förra nyårsafton var den vidrigaste i mitt liv. Jag grät. Inte en enda vän eller familjemedlem att krama om och önska gott nytt år fast jag blivit lovad av min "bästa" väninna att få komma på deras nyårsfest. Som inte blev av utan de bjöd in sig själva till x-maken istället, men som hon inte berättade för mig som väntade på officiell inbjudan utan jag fick höra det av min yngsta son...

Det positiva i det hela är att jag snart fyller 50 år och vet att jag inte behöver lägga ut 40.000-50.000kr på någon fest för människor som ändå inte bryr sig om mig utan det blir billigare att bjuda barnen och min enda vän - en killkompis( en dejt som kändes som den bror jag aldrig haft), på något trevligt.

Har försökt skaffa nytt umgänge, men då kom ju detta corona-elände och satte stopp för alla försök till att socialisera med nya människor.

Har så svårt att förstå hur vänner och familj helt plötsligt glömmer en person och låtsas som att den inte finns.

Hade jag ältat och gnällt kunde jag förstå att de tröttnade, men jag har ju inte ens fått gnälla av mig något.

Den ende som faktiskt visat empati och som tycker att både mina sk vänner och x-maken beter sig illa är min chef. En man.

Det är olika sorters ensamhet och jag föredrar faktiskt att vara ensam i ensamheten mot ensam i tvåsamhet. 
Nu slipper jag ha ansvar för hem och barn dag ut och dag in. Jag slipper ilskan över att det finns en person som borde ta halva ansvaret som inte gör det. Jag slipper vara besviken över att bli lämnad i sticket och få klara mig själv hela tiden. Jag slipper sitta och vänta på någon annan som jag aldrig vet om han tänker dyka upp i tid som han sagt eller om han uteblir även denna gång osv.
Det är en enorm frihet mina barnfria veckor när jag kan komma och gå som jag vill - som maken alltid gjorde... Äta framför tv, äta vad jag vill, sova i soffan hela natten osv. Lämna hemmet utan att behöva styra upp barnvakt och meddela vart jag ska och när jag är hemma igen osv. Stressen över att vara hemma i god tid för att hinna laga mat för att barnen ska få lagad mat i magen innan sovdags...

Och när det gäller dejting så var jag också övertygad om att jag skulle få leva ensam resten av livet för eftersom maken inte ville vara med mig och mina föräldrar alltid särbehandlat mig så kan ju ingen någonsin vilja ha mig och behandla mig väl. Grisskär hud, stora porer, frissigt hår, bristningar på låren, överviktig, stor rumpa och tjocka lår osv. Har i princip aldrig fått höra att jag är söt eller ser bra ut och var aldrig varit eftertraktad som tonåring.
Reggade mig på en dejting-app för jag vägrade tro att min lott i livet är att vara ensam och olycklig. Varför skulle inte jag vara värd att vara lycklig i mitt liv?

Var på dejter innan jag hann flytta. Har en hantverkare som vi anlitat för många jobb som jag blivit lite kompis med genom åren -en attans snygg och sexig karl, och eftersom han varit hemma hos oss mycket så visste han om hur jag haft det genom åren. Jag visste att han var singel så vi träffades och fikade för att bara prata om hur vi mådde några gånger, men till slut så tog jag faktiskt modet till mig och sa att jag vill inte bara sitta och prata, jag vill ha sex. Han tackade inte nej!
Så där hamnar jag i säng med en i mina ögon 10-poängare och jag småfet och ful... Vi pratade om det och han sa att det är utstrålningen som avgör och det har du. Då spelar de extra kilona ingen roll.

I samband med att jag skulle flytta - tittade på huset en söndag, skrev på pappren på måndagen och fick nyckeln torsdagen veckan efter (första ledig banktid för överföring av pengar, mäklaren hade aldrig varit med om en så snabb affär), så blev det packa allt i 180km/h., tappade jag typ 10kg på de 2 veckorna.

Första natten i huset behövde jag inte sova ensam utan en man jag dejtat lite var hos mig. Kändes dock inte 100 med honom så det blev till att dejta flera för att leta vidare. Har varit på många intressanta dejter med intressanta människor och jag har haft sex med många olika - inte alla!, En dejt har blivit en vän som jag umgås med lite då och då. Vi känns mer som syskon och jag älskar honom på det viset. Men till slut var jag på dejt nr 23 och det kändes rätt ganska omgående. 
Har nu en särbo sedan 11 månader tillbaka som vill vara med mig, som säger att jag är söt, som säger att jag är fin, som får mig att le osv. Jag har aldrig känt det så här!

Självklart kan inte en partner väga upp all den ensamhet som bristen på vänner och familj skapat, men jag vet att det i dagsläget i alla fall finns någon som bryr sig om mig.

Ge inte upp! Du kommer också hitta någon! Var bara införstådd med att det kan ta tid och att man springer på många nötter, men släpp det och gå vidare till nästa. Nöj dig inte innan det känns 100!

Eftersom jag var så otroligt arg, ledsen och besviken efter sista droppen och han var arg på mig för att jag var ledsen och besviken så han inte pratade med mig på 3 dagar... så var det bara att säga att det här fungerar inte längre. Nu är det nog. Det är skilsmässa som gäller. Han höll med. 
Dock blev han otroligt kränkt och chockad för han hade inte anat något...

Det hade sjunkit så lågt att jag faktiskt struntade i om jag skulle bli sittandes i en 2:a i stan utan barn. Det fick lösa sig senare. Jag orkade bara inte längre.

Fast är din lycka värd att offras för andras ev dömande? Kan omgivningen inte hantera att du väljer att ta hand om dig själv och må bra så är de ändå ingenting att ha. 
Kan de inte stötta dig i dina val så länge du mår bra så klarar du dig bättre utan dem!

Det är jobbigt att vara ensam, men jag försöker dagligen intala mig att det är deras förlust som tappat en lojal, hjälpsam, omtänksam och generös person som jag är!

Barn vänjer sig!
När barnens lekkompisar skulle skilja sig när barnen var i lågstadieålder så tyckte de att det var jättespännande för kompisarna som nu skulle få 2 olika ställen att bo på. Superhäftigt! Och sedan är det otroligt vanligt att skilsmässobarn blir överkompenserade även om föräldrarna hävdar motsatsen. Man passar på att unna sig och njuta de veckor man har barnen och då ska det vara aktiviteter och grejor för hela slanten. 

Nu blev mina barn 12 och 15 det året jag skilde mig. Äldsta tyckte så klart det vara trist, men han hade förstått att det inte var ok så han såg bara nya möjligheter. Jag flyttade från landsbygden in i samhället där skolan ligger så bara att få möjligheten till både landsbygd och stad! Nära till badstrand, kiosk, pizzeria osv. 
Yngsta tog det lite hårdare, men han har vant sig och deras bonusmamma som flyttade in mindre än ett år efter skilsmässan är en bra kvinna och de gillar henne och hennes barn.

Jag ser det som en tillgång i mina barns liv att deras pappa träffat denna fantastiska kvinna. Nu har de 2 starka kvinnor i sina liv som tar hand om dem och ser till deras bästa. Min undran är bara hur länge hon kommer att stå ut för att jag har svårt för att tro att x-maken skärpt till sig och ändrat drastiskt på sina prioriteringar. Tyvärr. 

Det handlar även om att mannen måste svara ärligt.

Som gift var jag med på familjerådgivning i 2 omgångar och träffarna var maken helt med i matchen och förstod precis, men så fort vi var utanför dörren var han som vanligt och allt han sagt att han förstått var som bortblåst. Det hade han aldrig sagt...
Han sa det som lät bra för att bli omtyckt eller vad det nu var, men sedan var kan helt kvar i sina gamla hjulspår och jobbade dygnet runt och förstod inte alls varför jag var arg.
Så skulle x-maken skrivit en sådan lista så hade han aldrig skrivit jobba och haft kvar den bland sina 3 sista även om det var hans huvudprioritet i alla lägen.

Lite så jag i efterhand känner det faktiskt. Han jobbade jämt och alla ursäktade honom för att jobba är ju bra.
Han kom undan med allt hela tiden för att han jobbade. Han behövde inte ta något ansvar för familj, barn, relationen , hemmet osv för han jobbade ju. Och det värsta av allt är att så många människor tror att det var han som försörjde oss och betalade allt. Att jag skulle vara glad för vi hade ju det så bra...

Fy vad jag störde mig på pikarna om det! Jag jobbade heltid och det var mina pengar vi levde för. Hans pengar hade han mest som lekpengar till sig själv och teknikprylar till hemmet - sig själv. Och de mesta pengarna lät han stanna kvar i företaget för att kunna investera och driva det framåt.

Så många gånger han sa att jag och barnen skulle få pengar så vi kunde hitta på roliga saker om helgerna istället för att sitta och vänta på honom, men vi fick aldrig några.
Det slutade med att jag tog mina sparpengar och köpte mig en husvagn så barnen och jag skulle komma hemifrån. Alla trodde han betalat den med. 

Fick även pikar efter skilsmässan för de pengar jag fick vid bodelningen, men ingen har en susning om vilka pengar jag faktiskt avstod ifrån. Som jag inte var intresserad av. Och varför skulle jag vid en bodelningen inte ha rätt till hälften som jag varit med att betala/bidragit till?

Jag kommer hela tiden på nya saker som jag blir arg över hur blind jag varit och inte såg hur han behandlade mig. Även jag ursäktade honom i många år med att han jobbade ju...

Det där känner jag igen! X-maken påpekade att jag inte tog initiativ och att jag vet att jag flydde de tillfällen jag visste att han förväntade sig sex...
Till slut sa jag till honom att jag skulle kunna tänka mig att ha sex med vilken man som helst i princip, men inte honom eftersom jag var fly förbannad på honom mest hela tiden...
Han gjorde så klart inget åt att jag inte ville ha sex med just honom för han var ju nöjd med sin vikt och sitt liv, så varför gnällde jag?

En intressant iakttagelse. Vet att jag fick en aha-upplevelse när x-makens killkompis satt och beklagade sig över hur sur hans x var och att hon borde ju vara glad för det var ju hon som lämnade honom. 
Hade själv en väninna som valde att lämna sin man och jag var så förundrad över hur arg hon var, men där vid vårt köks bort förstod jag och talade om det för x-makens kompis.
Tro sjutton att hon är arg! Här har hon i flera år bönat och bett om att du ska engagera dig i henne, barnen, hemmet osv och när hon flyttat så kan du helt plötsligt laga mat, hämta och lämna på förskolan, tvätta osv. Självklart är hon arg!

Själv är jag av den åsikten att jag har otroligt svårt att tro att x-maken skulle kunna genomgå en sådan drastisk förändring att han skulle bli det han ständigt lovade och så som en make och far borde vara. Mer så att jag håller tummarna för att hans nya sambo ska stå ut med honom...
Och även om han skulle ha genomgått en drastisk förändring så skulle jag aldrig vilja ha honom tillbaka. Han har förstört så mycket att jag aldrig skulle ge det en sekunds övervägande ens om han bönade och bad.

Att ta steget att lämna tar tid och innebär en bergodalbana känslomässigt. Allt man gör för man hoppas på en ändring eller för att vara snäll eller för vad man tror att alla andra förväntar sig av en osv.

Mitt tips är dock att våga hoppa. Allt löser sig till slut och det är väldigt få som lämnar som det inte har löst sig för så småningom. Visst är det kämpigt och fullt med tvivel över det mesta, men livet går vidare och det är verkligen inte värt att offra sitt liv och vara olycklig på en dålig relation.

Jag tappade tydligen mina vänner när jag skilde mig, men jag ångrar inte min skilsmässa för en enda sekund för det. Vägrar leva fler år av mitt liv med den mannen - egoisten, och om det nu innebär att jag fick se mina så kallade vänners rätta sidor - att de inte bryr sig om mig, så är det deras förlust. De har förlorat en omtänksam, generös och empatisk väninna och värdinna och jag blev av med ett gäng snåla energitjuvar...