Utsättningsbesvär av SSRI

Vilka anledningar gav dig din ångest, om du nu känner dig så medveten om din situation och kan resonera med dig själv varför inte sortera ut lite varför du hamnade där du hamnade?

Duktighetsnormen som folk tar på sig själva är det ofta.

Var det jobbet?

Familjen?

Partner?

..Eller har du haft generell ångest hela livet?

Nästan alla har ju det i perioder.

Om du nu ska börja med tabletter igen, tänkte du stå på dem länge?

Risken är ju att du ska göra om hela varvet en gång till . Börja med att försöka vila ut lite. Tänk sedan ut en positiv framtidsvision och se om du kan vara i den lite.

Så himla lätt att tänka negativt när man är trött och har ångest inför ångesten. Men om du inte lider av allvarligare psykiska åkommor så kommer det vända upp av sig själv.

Jag hade nog väntat lite med att börja igen.

Gissar att du är kvinna runt 40?

När du tar SSRI så ökar du mängden tillgängligt serotonin i synapserna,genom att minska återupptaget  det är så det fungerar.
Kroppen svarar med att att försöka balansera genom mekanismer som ser till att det inte blir för mycket tillgängligt serotonin.

Om du då plötsligt slutar ta SSRI så hinner kroppen inte återgå till normalläge utan du får en brist på serotonin i synapserna och vad det medför märker du av nu.

Det är därför SSRI ska trappas ut långsamt , speciellt om man har tagit det under en längre tid.Balansen kommer att återställas, men det kan ta ganska lång tid.

Jag har ätit SSRI i mer än femton år (snudd på 20) och egentligen inte känt så mkt!? Väntat på en stunds lugn och ro i min själ egentligen och inte mer. Men förgäves (Provat flera olika preparat genom åren).  MEN när jag i slutet av 2020 försökte sluta med SSRI så kom äntligen(?) en effekt. Jag såg dubbelt och det blixtrade för ögonen och jag fick fullständig panik. Gick omkring och grinade efter min farmor som dog 1980! Började igen med pillren och på den vägen är det. 

Ja du har helt rätt. Det är ju flera faktorer som lett till att jag blivit den jag är hamnat där jag är nu. Framförallt duktig flicka- syndromet som förföljt mig sedan, ja, alltid. Och jobbet, familjen och allt som är livet egentligen. Och det är just det som gör att jag tänker att jag nog inte borde bedöva mina känslor för att dessa faktorer tillhör/ är livet. Ångest har jag alltid levt med, i vissa perioder värre än andra, men det har alltid varit mitt så att säga signum.

Allt detta kan jag ha kontroll över, stressa mindre, gå ner i tid, ?egentid?, mindfulness osv osv. Börjar ja ta medicin igen så känns det som att jag tappar kontrollen( hur länge ska jag ta dom, när ska jag sluta...) och liksom kört på som jag alltid gjort eftersom medicinen tydligen bedövar känslor, jämnar ut affekter och gör en mer stresstålig. Men är det så man vill leva verkligen? Du har rätt i att jag kan resonera med mig själv, men i detta skedet tar ångesten över, förväntansångesten över att jag kommer få ångest och ångest över att behöva dessa mediciner för att orka vara en person som förväntas av mig, som anställd, mamma, partner, vän osv.

Hur länge är rimligt med utsättningssymptom? Hur länge hade du orkat?

Stämmer bra att jag är kvinna runt 40 :). Vem är du själv? :)

Det blir säkert bättre för dig snart. Men verkligen jobbigt när man är i det.

En av mina vänner förespråkar mycket kosttillskott när man är i en tuff period, han menar på att hjärnan bränner mycket mineraler och annat då man har det jobbigt. Och det får man ju tro vad man vill om men jag har ofta mått bättre då jag gett mig själv lite extra.

Tex magnesium, zink, selen. D-vitamin, b-vitamin, q10 och gärna rosenrot. Som sagt, har inga vetenskapliga belägg för detta men det blir inte sämre iaf.

Jag tar även något som heter l-theanin vid behov, det finns som kosttillskott och är lite lugnande och bra att ta till natten eller om du får ångest.

Anhörig till flera just i din sits. Alla kvinnor.

Men jag är man och jag har haft riktigt tunga grejer tidigt i livet så jag känner mig tacksam på ett annat sätt tror jag. Bryr mig mårrligt om vad andra tycker.

Fokuserar på ett trivsamt liv. Kastat om min yrkesbana några ggr.

Skiter I det där med hus antal barn . Bor i fin br i större svensk stad har ett barn, tjänar medelinkomst från ett jobb som jag gillar. Har det jävligt bra. Halva mitt liv har gått. Jag kastar inte bort mera tid på att navelskåda mig själv längre, vill ha kul, värme och kärlek ..och sex.

Tar en sömntablett en gång varannan månad, dricker gärna ett glas vin en vardagskväll men skippar fyllegrejer. Balans . Ibland skit såklart. Men det kommer ju alltid oanmält. Bara att ta det.

Det sätts inte in på lösa boliner. Det är bara dumt nys du kommer med. Varför gör du det?

Acceptera att du led av psykisk ohälsa och behövde SSRI.

För sanning är att man INTE behandlar fullt friska människor och man behandlar INTE för "lite stress". Man behandlar de som lider av allvarlig psykisk ohälsa.

Du gjorde det. Du behövde medicinen för att återställa balansen i hjärnan.