Sen jag var otrogen mår jag mycket bättre

Jag och min sambo har levt ihop i drygt tre år. Det första året vi levde ihop var som en dans på rosor (som de flesta förhållanden är första året) då det var mycket mys, kyssar, närhet, ömhet och sex. Tyvärr så har detta totalt dött ut då min partner inte känner att det är viktigt. Jag anser själv att sponta närhet är livsviktigt för att jag vill känna att jag är mer speciell för min partner än andra. Jag har även ett behov av att få visa det. Sex är självklart också en stor grej för mig men är enligt min partner ett onödigt ont som bara är jobbigt och kladdigt, att det är "något man gör som nykär". Nu har vi inte haft sex sedan i december. Totalt hade vi sex vid fyra tillfällen under förra året där min partner "offrade sig för min skull" och av oro att jag skulle lägra med någon annan. Tyvärr så är det övertydligt hur mycket av en uppoffring det är och det känns som en våldtäkt vilket gör det hela extremt olustigt. Jag har lagt upp som förslag att om det är så oviktigt och ointressant för min partner, så delegera den uppgiften till någon annan. Men nej. Min partner skulle inte klara av att leva med mig om jag hade någon annan. Nu har jag bitit ihop i drygt två år och tänjer på gränserna mer och mer och nu är det bara en tidsfråga. Varför lämnar jag inte min partner? Jo, för att det är den bästa och finaste människa jag känt i hela mitt liv som jag älskar av hela mitt hjärta. Det är den bästa relationen jag har haft i hela mitt liv och våra respektive barn har blivit närmaste bästa vänner under dessa år. Just sexet och den uteblivna närheten är det enda som är negativt i vår relation, även om detr för mig en stor grej och även skapar annat gnissel mellan oss. Men jag förstår ts och många andra som har relationer utanför. Jag har mer eller mindre bestämt mig att för en gångs skull tänka på mig själv och mitt eget välmående och se efter en sekundär relation. Om det kan få mig lyckligare så kanske det till och med kan rädda det som är kvar av min och sambons relation.

Klart att jag har tänkt på det, men som alla andra relation såväl som vänskapliga som sexuella och nära får man försöka att skapa sig en bild av vem personen är baserat på livets erfarenheter. Med människokännedom kommer man långt. Jag tror också att man slipper mycket trassel med att vara öppen med hur konstellationen ser ut redan från början så att även den man träffar är med på noterna. Sen är det en övervägning mot risker såklart

Ja för älskaren kan ju prata nedvärderande om en med sina killkompisar och andra. Att man är billig osv,

Jag och min sambo har levt ihop i drygt tre år. Det första året vi levde ihop var som en dans på rosor (som de flesta förhållanden är första året) då det var mycket mys, kyssar, närhet, ömhet och sex. Tyvärr så har detta totalt dött ut då min partner inte känner att det är viktigt. Jag anser själv att sponta närhet är livsviktigt för att jag vill känna att jag är mer speciell för min partner än andra. Jag har även ett behov av att få visa det. Sex är självklart också en stor grej för mig men är enligt min partner ett onödigt ont som bara är jobbigt och kladdigt, att det är "något man gör som nykär". Nu har vi inte haft sex sedan i december. Totalt hade vi sex vid fyra tillfällen under förra året där min partner "offrade sig för min skull" och av oro att jag skulle lägra med någon annan. Tyvärr så är det övertydligt hur mycket av en uppoffring det är och det känns som en våldtäkt vilket gör det hela extremt olustigt. Jag har lagt upp som förslag att om det är så oviktigt och ointressant för min partner, så delegera den uppgiften till någon annan. Men nej. Min partner skulle inte klara av att leva med mig om jag hade någon annan. Nu har jag bitit ihop i drygt två år och tänjer på gränserna mer och mer och nu är det bara en tidsfråga. Varför lämnar jag inte min partner? Jo, för att det är den bästa och finaste människa jag känt i hela mitt liv som jag älskar av hela mitt hjärta. Det är den bästa relationen jag har haft i hela mitt liv och våra respektive barn har blivit närmaste bästa vänner under dessa år. Just sexet och den uteblivna närheten är det enda som är negativt i vår relation, även om detr för mig en stor grej och även skapar annat gnissel mellan oss. Men jag förstår ts och många andra som har relationer utanför. Jag har mer eller mindre bestämt mig att för en gångs skull tänka på mig själv och mitt eget välmående och se efter en sekundär relation. Om det kan få mig lyckligare så kanske det till och med kan rädda det som är kvar av min och sambons relation.

Ja, gör det.

Din kvinna är den finaste du mött? Ändå ignorerar hon dina behov. Kanske kan ni leva lyckliga om du har en älskarinna.

Bra att du delar med dig av detta. Grattis att du vågat ta tag i det. Har själv precis samma tankar, att känna sig åtrådd osv. Kan ej få det inom äktenskapet och det tynger mig fruktansvärt. 

Själv vågar/orkar jag inte ta tag i det men ser det som enda lösningen. Att prata funkar inte har försökt hur mycket som helst. Tyvärr, döva öron. Att ta steget och lämna för att det inte blir någe sex känns fel också. 

Så jag sitter där jag sitter. Så är det för mig. 

Grattis till dig!