Forum Skilsmässa/Separation - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Vad hindrar er att skiljas eller separera?

    Sön 21 mar 14:39 Läst 0 gånger Totalt 20 svar
    Anonym (Must)
    Visa endast
    Sön 21 mar 14:39

    Då menar jag ni som vill egentligen gå skilda vägar men det finns något som gör att ni stannar. Vad hindrar just er?

  • Anonym (Jag)
    Visa endast
    Sön 21 mar 16:05 #1

    Det känns som ett berg att ta tag i det.

    Det kräver mycket.

    Sedan, vad blir konsekvenserna?

  • Anonym (Ärlig­het)
    Visa endast
    Sön 21 mar 17:01 #2

    För att jag inte skulle vilja att vårt gemensamma barn ska vara hos sin pappa varannan vecka, de fungerar inte särskilt väl ihop utan har många bråk. Om vi bor ihop kan jag avstyra väldigt mycket men det skulle inte alls bli bra om de skulle behöva lämnas på egen hand. Därför är det bäst att vänta minst tills barnet är i tonåren. Det är inte som att jag funderar seriöst på en skilsmässa, men de gånger man funderar på det så är det iaf den absoluta stoppklossen varför jag inte skulle kunna skiljas än på några år om jag verkligen skulle vilja.

  • Anonym (Paul)
    Visa endast
    Sön 21 mar 17:12 #3 -2 +1

    Tja, gratis sex och halva hyran betald hindrar mig. Ungefär så är det.

  • Anonym (*)
    Visa endast
    Sön 21 mar 17:14 #4
    Anonym (Ärlighet) skrev 2021-03-21 17:01:54 följande:

    För att jag inte skulle vilja att vårt gemensamma barn ska vara hos sin pappa varannan vecka, de fungerar inte särskilt väl ihop utan har många bråk. Om vi bor ihop kan jag avstyra väldigt mycket men det skulle inte alls bli bra om de skulle behöva lämnas på egen hand. Därför är det bäst att vänta minst tills barnet är i tonåren. Det är inte som att jag funderar seriöst på en skilsmässa, men de gånger man funderar på det så är det iaf den absoluta stoppklossen varför jag inte skulle kunna skiljas än på några år om jag verkligen skulle vilja.


    Måste barnet bo växelvis, då?
  • Anonym (*)
    Visa endast
    Sön 21 mar 17:20 #5

    Jag kan berätta vad som hindrade mig att separera från mitt ex. De sista åren av vår relation var jag varken kär i honom eller attraherad av honom. Det var inte en massa bråk eller så, och jag älskade honom - men som en bror. Anledningen till att jag inte vågade ta steget att lämna var för att det helt enkelt kändes som ett väldigt stort steg. Det är läskigt att bryta upp från det liv man har haft i många år tillsammans. Dessutom hade vi två barn ihop och tanken på att utsätta dem för en separation gav mig skuldkänslor. Lyckligtvis vågade vi båda ta steget till separation till slut. Och då kändes det faktiskt bara som en stor lättnad. Barnen blev så klart ledsna, men idag mår de bra. Separationer och växelvis boende är inte så hemskt för barn som många tror.

  • Anonym (Fru S)
    Visa endast
    Sön 21 mar 23:11 #6

    Det som hindrar mig är att vi har ett välfungerande liv med hus och barn.

    När barnen är äldre är min plan att lämna och skapa mig ett liv där jag får leva som jag vill.

    Det är inte ansvaret för barnen som hindrar mig nu utan att kärleken mellan oss har dött. Han är totalt ointresserad av oss som par och det blir tyvärr omöjligt då jag är en passionerad och varm person. Han mår bäst av att skrota med sitt och dricka öl varje helg. Han bryr sig om barnen och vardagslivet tuggar på men det finns inget mer.

    Jag har tagit upp mina tankar hur många gånger som helst men han är nöjd. Jag är inte nöjd så nu lever jag i någon sorts parallell väntan på ett självständigt liv. Tragiskt men sant.

  • Anonym (L)
    Visa endast
    Mån 22 mar 10:03 #7
    Anonym (Fru S) skrev 2021-03-21 23:11:07 följande:

    Det som hindrar mig är att vi har ett välfungerande liv med hus och barn.

    När barnen är äldre är min plan att lämna och skapa mig ett liv där jag får leva som jag vill.

    Det är inte ansvaret för barnen som hindrar mig nu utan att kärleken mellan oss har dött. Han är totalt ointresserad av oss som par och det blir tyvärr omöjligt då jag är en passionerad och varm person. Han mår bäst av att skrota med sitt och dricka öl varje helg. Han bryr sig om barnen och vardagslivet tuggar på men det finns inget mer.

    Jag har tagit upp mina tankar hur många gånger som helst men han är nöjd. Jag är inte nöjd så nu lever jag i någon sorts parallell väntan på ett självständigt liv. Tragiskt men sant.


    Lämna redan idag. Varför vänta?!
  • Anonym (Samma för mig)
    Visa endast
    Mån 22 mar 10:16 #8
    Anonym (Fru S) skrev 2021-03-21 23:11:07 följande:

    Det som hindrar mig är att vi har ett välfungerande liv med hus och barn.

    När barnen är äldre är min plan att lämna och skapa mig ett liv där jag får leva som jag vill.

    Det är inte ansvaret för barnen som hindrar mig nu utan att kärleken mellan oss har dött. Han är totalt ointresserad av oss som par och det blir tyvärr omöjligt då jag är en passionerad och varm person. Han mår bäst av att skrota med sitt och dricka öl varje helg. Han bryr sig om barnen och vardagslivet tuggar på men det finns inget mer.

    Jag har tagit upp mina tankar hur många gånger som helst men han är nöjd. Jag är inte nöjd så nu lever jag i någon sorts parallell väntan på ett självständigt liv. Tragiskt men sant.


    Samma för mig, fast jag är mannen. 
    Min fru försöker intressera sig för oss som par, men det blir liksom fel ändå för attraktionen finns inte där i grunden, vi gillar såklart att umgås med varandra och prata, äta mat, osv  eftersom vi båda är trevliga och intelligenta, men kemin för mer än så finns helt enkelt inte så allt umgänge blir på vänskapsbasis. 

    Det känns som om hon vill att vi är ett par för att hon vill leva i ett parföhållande, inte för att hon är attraherad av mig specifikt. 
    Det är lite sjukt för hon tycker rent objektivt att jag är attraktiv, bara att hon inte känner attraktion, hon har sagt att jag är attraktiv och visar samtidigt inga tecken på att vara attraherad
  • Anonym (lotus­)
    Visa endast
    Sön 4 apr 18:31 #9

    Jag stannar för barnens skull samt av bekvämlighet. Vi trivs ihop och har det egentligen inte dåligt, men glöden har falnat. Ändå har jag hittills inte funderat seriöst på skilsmässa. Att rycka upp barnen från vårt älskade hus och två kärleksfulla föräldrar, känns inte rätt. Och jag tycker fortfarande om min man. Det finns i mina ögon inga starka skäl att skiljas. Det är inte svart eller vitt. Kanske är jag inte rätt person att svara i tråden? Jag vill ju egentligen inte skiljas. Eller, jag både vill och inte vill. Gissar att jag kanske tar steget när barnen blir äldre. Hade vi bråkat mycket, eller om någon for illa, hade jag dock inte väntat.

  • Anonym (Ärlig­het)
    Visa endast
    Sön 4 apr 18:44 #10
    Anonym (*) skrev 2021-03-21 17:14:41 följande:
    Måste barnet bo växelvis, då?
    Ursäkta jättesent svar, jag fick ingen notifiering att du citerat mig!

    Men jo jag antar det, har svårt att se hur umgänget skulle funka bra annars, det blir stökigt att hitta tider på vardagar där pappan då antingen ska vara hos mig eller ska hämta barnet några timmar osv och om pappan skulle ta det till tingsrätten så skulle de nog inte se något hinder heller. Sedan kanske det inte blir vv precis från start men om några år t ex, så från början kanske bara någon enstaka natt borta.
  • Anonym (lotus­)
    Visa endast
    Sön 4 apr 18:47 #11
    Anonym (Fru S) skrev 2021-03-21 23:11:07 följande:
    Det som hindrar mig är att vi har ett välfungerande liv med hus och barn. När barnen är äldre är min plan att lämna och skapa mig ett liv där jag får leva som jag vill. Det är inte ansvaret för barnen som hindrar mig nu utan att kärleken mellan oss har dött. Han är totalt ointresserad av oss som par och det blir tyvärr omöjligt då jag är en passionerad och varm person. Han mår bäst av att skrota med sitt och dricka öl varje helg. Han bryr sig om barnen och vardagslivet tuggar på men det finns inget mer. Jag har tagit upp mina tankar hur många gånger som helst men han är nöjd. Jag är inte nöjd så nu lever jag i någon sorts parallell väntan på ett självständigt liv. Tragiskt men sant.

    Känner igen det där. Maken vekar trivas som det är. Han är en kärleksfull pappa och tar ansvar hemma, men i övrigt verkar han mest vilja pyssla med sitt. Oss som par verkar han inte nämnvärt intresserad av längre, även om han inte undviker mig och vi kommer bra överens för det mesta. Men att blåsa liv i relationen verkar inte ligga högt på hans prioriteringslista. Vi är mer som vänner som delar vardagen ihop. Just nu har jag inget emot det, jag pysslar också med mitt, men i längden kommer jag inte att vilja leva så här. Någon gång i framtiden vill jag uppleva passion och glöd igen.
  • Anonym (Ärlig­het)
    Visa endast
    Sön 4 apr 18:48 #12
    Anonym (Fru S) skrev 2021-03-21 23:11:07 följande:

    Det som hindrar mig är att vi har ett välfungerande liv med hus och barn.

    När barnen är äldre är min plan att lämna och skapa mig ett liv där jag får leva som jag vill.

    Det är inte ansvaret för barnen som hindrar mig nu utan att kärleken mellan oss har dött. Han är totalt ointresserad av oss som par och det blir tyvärr omöjligt då jag är en passionerad och varm person. Han mår bäst av att skrota med sitt och dricka öl varje helg. Han bryr sig om barnen och vardagslivet tuggar på men det finns inget mer.

    Jag har tagit upp mina tankar hur många gånger som helst men han är nöjd. Jag är inte nöjd så nu lever jag i någon sorts parallell väntan på ett självständigt liv. Tragiskt men sant.


    Du skulle kunna föreslå en öppen relation.
  • Anonym (lotus­)
    Visa endast
    Sön 4 apr 18:50 #13
    Anonym (Ärlighet) skrev 2021-04-04 18:48:08 följande:
    Du skulle kunna föreslå en öppen relation.

    Det har jag också tänkt på, men det är inte aktuellt i dagsläget. Får se hur det blir i framtiden.
  • Anonym (Ärlig­het)
    Visa endast
    Sön 4 apr 18:53 #14
    Anonym (lotus) skrev 2021-04-04 18:50:27 följande:

    Det har jag också tänkt på, men det är inte aktuellt i dagsläget. Får se hur det blir i framtiden.
    Ja det är kanske inte så många som är sugen på det om man föreslår för sin partner, men om man vågar vara lite öppensinnad och ändå trivs ihop men tappat attraktionen så kan det vara en bra lösning, iaf tills vidare.
  • Anonym (Olyck­lig)
    Visa endast
    Tis 6 apr 14:27 #15 -1

    Är kvar för jag älskar livet vi har byggt upp med hästar mm på gården vi köpte tillsammans för drygt ett år sedan.


    Lever inte med barnens pappa och där klarade jag till slut att ta steget då jag var så fruktansvärt uttråkad.
    Detta förhållandet egentligen mycket sämre (levande bevis på att en skilsmässa inte behöver betyda att man träffar sitt livs kärlek istället och blir lyckligare).
    Men jag vet att barnen älskar livet här med alla djur och friheten det innebär.

    Jag själv saknar passionen, attraktionen och kärleken. Ständiga bråk för att vi inte förstår varandra och jag undrar många gånger vad jag håller på med.
    Men ändå så vill jag inte förlora livet här och sätta mig i en trist lägenhet när läget i världen är som det är och man knappt kan göra nåt annat än att vara hemma
    Sjukt trist sits och jag hoppas att jag snart blir stark nog att bryta upp och förhoppningsvis bli lycklig så som jag tänkte från början...

  • Anonym (Fru S)
    Visa endast
    Ons 7 apr 13:51 #16
    Anonym (L) skrev 2021-03-22 10:03:31 följande:

    Lämna redan idag. Varför vänta?!


    Av just den anledningen som jag skrev tidigare. Vardagslivet funkar ju. Varför skulle min vilja att ha ett passionerat liv gå före mina barns välmående?

    Jag har redan sett hur en pappa i bekantskapen följde sin kåthet och startade ett nytt liv med sin älskarinna. Det höll givetvis inte. Barnen var förlorarna alla dar i veckan. Pappan byter flickvän jämt och det har på bara 1,5 år bott fyra nya kvinnor i hans hus och han har hunnit få ett nytt barn med den första. Hua.
  • Anonym (Fru S)
    Visa endast
    Ons 7 apr 13:57 #17
    Anonym (Samma för mig) skrev 2021-03-22 10:16:13 följande:

    Samma för mig, fast jag är mannen. 

    Min fru försöker intressera sig för oss som par, men det blir liksom fel ändå för attraktionen finns inte där i grunden, vi gillar såklart att umgås med varandra och prata, äta mat, osv  eftersom vi båda är trevliga och intelligenta, men kemin för mer än så finns helt enkelt inte så allt umgänge blir på vänskapsbasis. 

    Det känns som om hon vill att vi är ett par för att hon vill leva i ett parföhållande, inte för att hon är attraherad av mig specifikt. 

    Det är lite sjukt för hon tycker rent objektivt att jag är attraktiv, bara att hon inte känner attraktion, hon har sagt att jag är attraktiv och visar samtidigt inga tecken på att vara attraherad


    Just så. Det blir som att bo med en vän och inte med en som ska ta en med storm. Jag vill ju både ha ett fungerande vardagsliv och passionen.

    Dessutom valde jag min man av en anledning, han får mig het. Och jag vet att han inte halkar utanför för han är helt enkelt nöjd med en bra vardag där det finns god mat, tv och en öl på kvällen.

    Jag är ingen sexgalning men jag är het och passionerad.
  • Anonym (Fru S)
    Visa endast
    Ons 7 apr 13:59 #18
    Anonym (lotus) skrev 2021-04-04 18:47:55 följande:

    Känner igen det där. Maken vekar trivas som det är. Han är en kärleksfull pappa och tar ansvar hemma, men i övrigt verkar han mest vilja pyssla med sitt. Oss som par verkar han inte nämnvärt intresserad av längre, även om han inte undviker mig och vi kommer bra överens för det mesta. Men att blåsa liv i relationen verkar inte ligga högt på hans prioriteringslista. Vi är mer som vänner som delar vardagen ihop. Just nu har jag inget emot det, jag pysslar också med mitt, men i längden kommer jag inte att vilja leva så här. Någon gång i framtiden vill jag uppleva passion och glöd igen.


    Just så! Jag är definitivt inte färdig med glöd och sex.
  • Anonym (Fru S)
    Visa endast
    Ons 7 apr 14:01 #19
    Anonym (Ärlighet) skrev 2021-04-04 18:48:08 följande:

    Du skulle kunna föreslå en öppen relation.


    Den möjligheten finns naturligtvis. Dock tror jag inte att det skulle vara en hållbar situation då det skulle vara endast från min sida. Han är ju nöjd utan sex.
  • Anonym (Morsa­n)
    Visa endast
    Ons 14 apr 12:17 #20

    För min del har jag inte känt någon attraktion för min man på flera år, har knappt sex längre .. nångång om året..

    Han gör inte ett skit här hemma och då menar jag det, när bilen behöver fixas så är det även jag som ordnar med det.

    Jag vill skiljas men vi har skulder till kronofogden och det är inte lätt att flytta någonstans då.

    Vi har även 5 barn ihop. Jag sköter rubbet

    Han vill inte att jag jobbar oregelbundna tider eftersom då hamnar ju ansvaret på honom.. är sjukskriven just nu men varje gång jag jobbar kväll el helg är det bråk och sura miner.

    Har inte sagt till honom rätt ut att jag vill skiljas jag måste ha en plan först , han kommer ha barnen Max varannan helg. Inget problem för mig och jag bor gärna kvar, problemet är då att han inte kommer ta tag k att hitta något annat boende..

    Är väl lite feg oxå då vi vart gifta i 20 år.. fast mest är jag nog vara trött på skiten så jag inte orkar bry mig....:((

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll