Hur ska man kunna gå ner i vikt när man haft ätstörningar?

Jag skulle vilja gå ner några kilo efter två graviditeter. Fyra kanske. Max fem. Det borde egentligen inte vara några problem. Jag är för övrigt absolut normalviktig, men vill väga lite mindre.

Tyvärr har jag levt allt för många år med ätstörningar. Jag är inte "aktivt" ätstörd, men så fort jag gör ett försök att medvetet gå ner i vikt, känner jag hur jag snabbt blir besatt och får tvinga mig själv att sluta för att inte hamna på fel sida.

Jag började till exempel logga det jag åt i en app. Enligt appen skulle jag äta ett visst antal kalorier per dag. Jag började genast äta färre. Och när jag klarade färre, kunde jag lika gärna prova att klara ännu färre. Jag drog mig för att ta en knäckemacka eller en banan mellan måltiderna, för det var ju ett misslyckande att logga mer än jag "borde". 
Även utan att logga, blir jag lätt besatt. Jag tänker mycket på hur jag ska äta, vad vi borde köpa hem, vad jag ska laga för mat och hur mycket av riset jag egentligen kan ta. Jag blir stressad om min man lagar mat, för han använder mer fett och mindre grönsaker än vad jag gör. Jag blir stressad när han lägger sig i matplaneringen, för det är så "tung" mat han vill äta.

Istället tänkte jag träna mig i form. Men samma sak händer så klart där. Jag väljer bort träning som bränner för lite kalorier, är inte nöjd förrän jag bränt ett visst antal kalorier och planerar noga vad och hur jag ska träna. Ett missat träningspass blir jättejobbigt.

Det här är saker jag i vanliga fall kan hantera. När jag aktivt försöker gå ner i vikt går det inte. Jag vill visa mina barn att man kan äta både glass och pizza ibland, utan att det är farligt. Jag vill visa mina barn glädjen i rörelse. Inte att träning handlar om hur många kalorier som kan brännas. 

Hur gör man? Visst kan jag försöka acceptera min vikt, men det känns som ett misslyckande att inte lyckas gå ner när alla andra gör det.