Jobbar inte själv inom förskola men flera gånger på olika förskolor har jag sett personal som har ett behov av att vara dumma mot barnen och ha det en onödigt hård ton istället för att vara pedagogiska.
Vi har en helt fantastisk förskola med engegerad, underbar personal! Barnen trivs jättebra. Man kan ju inte gå runt och tro att alla förskolor är skit för så är det verkligen inte. Man får vara kräsen och noga när man bestämmer var de ska gå bara.
Det är klart att det finns bra också, ts skrev ju inte att 100% av all personal är likadan utan undrade varför vissa beter sig illa, otrevligt och har en negativ attityd till små barn när dom valt att arbeta med dom.
Det sorgliga är att den katastrof-förskolan jag arbetade extra på var väldigt populär. Den ska ha en speciell pedagogik och ligger i ett väldigt dyrt villaområde i en storstad. Läser man på deras hemsida så står det att demokrati är viktigt, att barnen får vara individer och bestämma aktiviteter själva, maten är ekologisk osv. Jag är övertygad om att alla föräldrar där gjort research och valt just den förskolan för att dom är kräsna. Sen säger dom ju till andra föräldrar att dom är jättenöjda och sprider ut ett gott rykte om den vilket gör att andra som är kräsna väljer den och tror att dom valt ut en extra bra förskola, då det måste vara den stadens sämsta förskola. Annars blir jag mörkrädd. Det fanns förvisso privata daghem av något slag i samma kommun som bestod av privata lägenheter där barn låstes in ensamma bland knivar, sprutor och tabletter, men det var något slags ?dagmamma?-företag och inte förskolor.
Jag kan iallafall säga att barnen inte fick välja aktiviteter överhuvudtaget och att det var full kaos hela dagen, vilket gick ut över dom minsta ettåringarna som var rädda och ledsna. Och alltså inte blev tröstade. Personalen snackade skit om varandra, vilket var väldigt märkligt, jag var ju bara en tillfällig inhoppare under några veckor. Alla i personalen såg arga ut och snäste åt barnen eller ignorerade urspårade lekar, ibland kunde någon komma in och skrika plötsligt utan att ha gått in i tid. Alltså efter att likgiltigt bara ha observerat skrik och stoj en längre stund. Sen tog dom mycket bilder och skickade till föräldrarna och den bild de förmedlade överensstämde inte överhuvudtaget med hur dagen varit på riktigt. Så det där med att föräldrar bara kan vara kräsna och göra research vet jag inte om det räcker.
Dels så skriver alla förskolor väldigt bra om sin egen verksamhet, det finns inte en enda som presenterar sig såhär på sin hemsida; ?Hos oss tröstar vi inte gråtande och rädda ettåringar. Vi som personal gillar inte små barn och har ett sätt att bemöta på som är långt ifrån hur en förälder som älskar sitt barn knyter an till det. Här ignorerar vi saker som värme, kramar och trygghet, vi orkar inte lyfta upp och dalta med småbarn. Den generella stämningen bland personalen är irritation. Barnen har inget inflytande över verksamheten utan den fungerar som på en klassisk institution. Maten är ekologisk.?
Min erfarenhet är också att föräldrar kan vara väldigt nöjda med en förskola som har hög personalomsättning, olika incidenter som tex borttappade barn, stora barngrupper, otrevlig personal (gentemot barnen) osv. Så länge förskolan ligger i ett eftertraktat område och dom andra barnen har föräldrar som gärna är i samma bekantskapskrets, samt att föräldrar dom själva ser upp till säger att dom är nöjda, så verkar det som att det egentligen är det som menas med att det är en så himla bra förskola. Helt ärligt så undrar jag om det också hänger på rasism, att så länge det är en låg andel barn till invandrare så är föräldrarna supernöjda. Dom mest populära förskolorna har ju ofta väldigt blonda barn. Jag har faktiskt som föräldraledig sett förskolor ute på lekplatser med fantastisk personal, och dom har varit kommunala förskolor från förorter där de flesta barnen sett ut att ha utomeuropeiskt ursprung. Glada pedagoger som lekt med barnen och haft en härlig attityd.
När jag var föräldraledig med mina tvillingar så besökte jag och tvillingarna inte mindre än sex förskolor i vårt närområde, med syfte att välja bästa tänkbara. Jag hade ju gott om tid och det passade ju perfekt att ta med barnen på en utflykt dit, jag ringde och bokade besök och sen promenerade vi dit med vagnen. Det var tre kommunala förskolor, en privat, ett föräldrakooperativ och en Waldorfförskola. På den ena kommunala försökte de inte alls sälja in sin förskola. Jag frågade om vilka aktiviteter de gjorde med barnen, fick svaret att de inte gjorde några, sa att de såg barnen som små barn på småbarnsavdelningen och därför krävdes inga aktiviteter. När jag talade med an av förskollärarna i enrum så sa hon att hon tyckte jag skulle titta på fler förskolor och rekommenderade en liten förskola med syskongrupp. Det var en jättefin kommunal förskola med endast 25 barn i syskongrupp och fin gård och egen kokerska. Jag fick dock tips om från en vän att det inte var så bra för de fanns få jämngamla barn och det skulle kunna göra det svårare för barnen att få kompisar, så den valde vi bort.
Waldorf var väldigt mysig med jättesmå grupper, åtta barn på två fröknar i småbarnsgruppen, ekologisk mat, fin utemiljö. Men de stängde redan klockan fyra för att hjälpa föräldrar att prioritera sina barn, det lät lite stressigt att alltid behöva hämta före fyra varje dag hela förskoleperioden. På eftermiddagen släckte de ner och tände ljus. Barnen fick sitta stilla och varva ner i väntan på föräldrarna, när första barnets pappa kom så gallskrek den lille pojken och kastade sig om pappans hals och grät hjärtskärande, jag vill hem sa han. Då gick jag med mina två, det kändes inte bra alls.
Föräldrakooperativet låg längst bort i ett tråkigare och gråare område med hyreshus och liten trist utegård. Men de gjorde utflykt varje dag sa föreståndaren. Lokalerna var inte ändamålsenliga och trånga. Som förälder skulle man handla och städa och ha arbetsdagar då man lagade mat till hela förskolan.Sen skulle man också vara med i en kommitté och tex sy och laga eller sköta förskolans datorer eller liknande. Det som var värst var att föreståndaren för Föräldrakooperativet inte tog någon notis om mina barn, hon talade inte med dem, tittade inte på dem utan talade bara med mig och det tyckte jag var ett dåligt tecken.
Vi var på ytterligare en kommunal förskola som verkade trevlig med stor gård och nära fina grönytor, Den låg dock lite långt bort jämfört med den privata som låg jättenära, 200 m. Den privata var nybyggd med fantastiska lokaler, jättefin gård och nära till skog. Den privata var mycket eftertraktad och det var mycket svårt att få plats, ansågs ?fin? och mycket bra förskola. Kompisarna i kvarteret, många av dem, skulle gå där.
Efter detta tog vi bilen och besökte stans troligen bästa förskola , ett personalkooperativ Ur och Skur där barnen fick lära sig åka både skidor och skridsko. Här ville jag att barnen skulle gå , trots att jag skulle vara tvungen att köra dem med bil tvärs över stan. Men just denna förskola hade inte plats för två stycken tvillingar på två år tyvärr. Alla andra förskolor fick vi plats på och vi valde den privata som låg nära. Där gick barnen tills de började skolan och vi var hyfsat nöjda. Upplevde dock att det var mycket stor press på personalen att dokumentera hela dagarna vad de gjorde med barnen, det skulle dokumenteras både i skrift och med bilder vilka fina aktiviteter de gjorde och jag upplevde att det tog mycket tid och minskade deras möjligheter att vara närvarande med barnen. Jag var med totalt tre heldagar under deras förskoletid, utöver den två veckor långa inskolningen, och jag såg inga barn som fick gråta eller lämnades ensamma. Men de hade ju inte så många 12-månaders heller eftersom de bara tog in nya barn i augusti.
Inte så lätt att välja förskola och idag verkar det ju ännu svårare. Förstår inte heller varför de kortat ner inskolningen, vi tyckte det var jättebra med två veckor. Då fick ju vi föräldrar också insyn i verksamheten och kontakt med personalen.
Tyvärr precis som på alla andra arbetsplatser finns det bra och dåliga/mindre bra medarbetare 
Alla nedskärningar som gjorts under åren som fått som knsekvens att barngruppernas storlek har ökat och pedagogernas % minskat samtidigt som kraven på dokumentation och " loggar" har ökat för att fsk/kommunen ska kunna visa på hur bra enheten/fsk når upp till målen inläroplanen, mängden " pappersarbete" har ökat lavinartat på bekostnad av tid med barnen. Kraven att ha en " budget i balans" gör att rektorer inte kan anställa utbildade förskollärare eller barnskötare i den utsträckning som behövs utan istället fylls många långtids vikariat upp med outbildad personal- "för vem som helst kan ju jobba med barn " , pengar till resurser finns knappt . När jag för drygt 25 år sedan började jobba som förskollärare hade vi 18 heltidsbarn mellan 1-7 år på 3 heltider...idag har jag 24 3-6 åringar i min grupp på 2,75% tjänst..jag vet kollegor som ligher på 2,50-2,6% tjänst på samma antal barn så vi har med dagens mått ändå ganska hög personaltäthet... Detta innebär att vi är tre pedagoger mellan ca kl 9-13 resten av tiden är vi två .. Trots detta har jag aldrig under dessa år ( och jag har jobbat på flera olika fsk i olika kommuner) aldrig träffat på det beteendet som TS beskriver, ett ny inskolat barn sätter man sig med ( vi lyfter sällan upp för att skona våra ryggar utan istället sätter vi oss ner hos barnet istället) ett barn som slår sig eller " bara" har mamma-längtan får tröst och hjälp att tänka på annat
Hur skulle hon kunnat göra det? Då får man ju dåligt rykte och dåliga referenser. De som kan ställa krav är ju kunderna, dvs föräldrarna.
Till och med föräldrar,som är kunder, vågar inte säga ifrån. Då är det väl inte konstigt att enskilda pedagoger inte vågar säga till, av rädsla för att äventyra sin försörjning.
Har inte läst alla inlägg så du kanske redan skrivit det. Men vad gjorde du efter att ha jobbat på denna hemska förskola? Antar att du agerade på något sätt för att få stopp på deras beteende?
Hur skulle hon kunnat göra det? Då får man ju dåligt rykte och dåliga referenser. De som kan ställa krav är ju kunderna, dvs föräldrarna.