Hamnade i en diskussion med en kollega då jag var osäker på var jag hade min andra hälft och fick höra att hans föredetta varit otrogen. Framgick inte hur han kom på det eller varför det blev som det blev, men ställer mig samtidigt frågan, varför är man egentligen otrogen?
Sker det i stundens hetta att hormonerna och känslorna liksom tillfälligt tar över förnuftet?
Eller är man trött på sin partner?
Eller kanske det är hämnd?
Vitsen med detta är att man gillar att leva i en monogam relation. Monogami ger en väldigt fin speciell sorts kärlek, de ger en känsla av samhörighet, tillit osv. Ja du kan tänka dig. Allt du gillar med monogami.
Tänk då om du har detta, det är ju helt underbart fint. Men du kan OCKSÅ, genom att bedra din partner även ha spännande relationer, annorlunda sex och variation vid sidan av detta genom att vara otrogen. Dessutom den extra kryddan som otrohet ger eftersom det är fel och förbjudet.
Att ha en öppen relation sabbar mycket av det fina i den monogama relationen, och det sabbar även det förbjudna och känslan av att det är fel därför rätt med relationerna vid sidan av. Vill man ha bägge kan man inte vara ärlig utan måste bedra sin partner.
Så vitsen med detta är att kunna ha två fina saker samtidigt. Ett väldigt själviskt beteende, men det är sådär jag tror otrogna resonerar. De gillar monogami, men de gillar också otrohet. Dessa två saker motsäger varandra, men det verkar inte måste vara motsatser eftersom så många verkar vilja ha just bägge.
Vitsen med detta är att man gillar att leva i en monogam relation. Monogami ger en väldigt fin speciell sorts kärlek, de ger en känsla av samhörighet, tillit osv. Ja du kan tänka dig. Allt du gillar med monogami.
Tänk då om du har detta, det är ju helt underbart fint. Men du kan OCKSÅ, genom att bedra din partner även ha spännande relationer, annorlunda sex och variation vid sidan av detta genom att vara otrogen. Dessutom den extra kryddan som otrohet ger eftersom det är fel och förbjudet.
Att ha en öppen relation sabbar mycket av det fina i den monogama relationen, och det sabbar även det förbjudna och känslan av att det är fel därför rätt med relationerna vid sidan av. Vill man ha bägge kan man inte vara ärlig utan måste bedra sin partner.
Så vitsen med detta är att kunna ha två fina saker samtidigt. Ett väldigt själviskt beteende, men det är sådär jag tror otrogna resonerar. De gillar monogami, men de gillar också otrohet. Dessa två saker motsäger varandra, men det verkar inte måste vara motsatser eftersom så många verkar vilja ha just bägge.
Så den verkliga frågan, är hur kommer det sig att vissa människor klarar av att hantera svåra situationer på ett värdigt sätt, men andra inte? Är "det är inte så lätt" verkligen en giltig ursäkt för otrohet?
Och jag skrev inte heller att du skrev att det skulle vara så svårt att vara otrogen, jag skrev att du skrev att "det är inte lätt".
Men i slutändan hamnar man i samma frågeställning, är det ok att vara otrogen för att situationen i sig är svår?
Det är väl klart att smyga runt bakom ryggen på sin partner, svika och ljuga INTE är ett värdigt sätt att hantera problem i förhållandet? Eller vad har du för definition av värdigt?
Frun förvägrade mig sex och jag var inte attraherad längre. Blev uppraggad av en mycket attraktiv tjej på krogen, gick med henne och föll sen för henne. Vi klickade snabbt. Hon var också otrogen för att hennes man hade betett sig illa och hon blev attraherad av mig.
Män o kvinnor är säkert lika benägna att vara otrogna men med tanke på bilden av män som kåta på heltid så blir jag snarare förvånad över män som inte är otrogna. Tragiskt ja.