Klarar inte min styvdotter!

Ja, jag har försökt packa och flytta härifrån säkert 20 ggr när han ser på, i hopp om att han ska stoppa mig...vilket han gjorde fram tills för ett år sedan. Men nu kan jag packa hur mycket jag vill för han stoppar ändå inte mig längre, utan tycker nog innerst inne det är skönt att JAG tar steget och går och avslutar, eftersom han inte klarar av det själv. Han kommer också må bättre utan mig, för då kan han umgås och göra vad han vill för sina barn, utan att jag alltid har en åsikt om detta. Han lever för barnen och vill ha en kvinna som också lever för hans barn. Själva par-relationen i 2-samhet har aldrig riktigt intresserat honom tidigare heller. Han vill ha en "familj"!

Jag har 2 veckors uppsägningstid på min lägenhet, så jag kan i princip säga till tjejen nu att jag vill flytta in i den den sista april. Just då är han bortrest i jobb och jag kan flytta i lugn och ro.

Dottern fick återgå till varannan vecka boende så fort jag flyttade tillbaka och det gör såklart henne arg på att jag bor här. Hon vill ju bo hos pappan på heltid, för här får hon styra och ställa, vilket hon inte kan hos mamman.

Det enda som hindrar mig i det hela är ju såklart mina känslor och att jag fäst mig så vid just honom (har sjukt svårt för att bli kär!) och så är det hans fina stora lyxhus med pool. Jag har så mycket saker och kläder att min lilla lägenhet på 40 m2 aldrig räcker till. Jag vet att jag inte får tänka så, men det är en del av orsaken till att jag är kvar.

Jag kan inte heller utstå känslan av att aldrig mer få ha honom, att någon annan får honom. Jag vet ju att han inte kan vara ensam och att här inom några månader kommer in en annan i hans liv.

Jag ÄR inte någon stark kvinna tyvärr!! Jag ser alltid tillbaka, får ångest och ångrar mig. Sen blir jag besatt av att kolla vad exet gör på fb och när han är inloggad etc. Önskar jag var annorlunda, men vet inte hur man ändrar sig. Vill hitta styrkan att lämna och sedan kunna stå fast vid det.

Har läst dina tidigare trådar och kan väl säga att vi lever i nästan identiska relationer förutom att vi har ett gemensamt barn också som gör det betydligt mycket svårare att bara packa och dra.

Min partner är en stor mes som aldrig har satt ner foten mot sin numera vuxna dotter. Hon är bebis när det passar hennes behov och i nästa stund så är hon pappas dominanta fru som gör allt för att trycka bort mig och sitt yngre syskon. Hon beter sig vidrigt mot mig och när jag försvarar mig så hugger han mot mig. Respekten finns inte mot mig överhuvudtaget från någon av dom.

Är så totalt nedtryckt i skorna och har blivit deprimerad av allt så ork till att lämna finns inte just nu. Du som har en lägenhet borde göra slag i saken och flytta.

Samt om bonusmamman från helvetet...

Och det kan handla om samma bonusfamilj...

Problemet är oftast att

1 , pappan är en mes.

2. Folk som inte alls funkar ihop tvingas bo ihop.

Jag vet att jag beter mig som ett barn nu, men känner att jag har lidit så otroligt mycket i denna relation. Flyttat in i deras hus, inte fått ha min egen dotter eller familj på besök, fått undervärdera mig själv och accepterat all mobbing ifrån honom och hans dotter. Han har misshandlat mig och jag har tagit tillbaka anmälan.

ÄNDÅ har jag svårt att lämna!!

Min enda tanke är, hur ska jag hämnas på bästa sätt? Om jag lämnar när han är borta? Packar framför näsan på honom och drar? Först hittar någon annan och drar som hans ex fru gjorde?

Jag vet att det sista gör mest ont, men är ju typen som bara kan ha känslor för en person och jag älskar ju tyvärr honom fortfarande, hur nu detta är möljligt.

Vet ni något sätt där jag kan känna att jag fått ta min hämnd och han kan få lida nu?

Ja, du har det ännu värre, eftersom ni har gemensamt barn. Antar att ni har gemensamt hus då med, vilket på något sätt är lättare...eller bor du i hans hus?

Kände inte du innan du skaffade barn med honom att det var jobbigt med dottern? Eller blev det ännu värre när ni fick ett gemensamt barn? Får jag fråga hur gamma dottern är och om hon bor vv hos er?

Känner att det nästan är sjukligt hur nära pappan och denna dottern är. De känns mer som "paret" än vad han och jag gör, vilket gör mig illamående. Till henne säger han "jag älskar dig" varje dag, men aldrig till mig längre. Jag frågade honom igår om han inte älskar mig längre och då svarar han..."tror du att man fortfarande kan älska efter allt som du gjort mot mina barn och hur du fortfarande är mot mina stackars barn!!?" Det kändes som droppen.

Det enda jag har levt för är att hans kärlek var så stark tidigare, men nu är tom den borta. Måste lämna ja.

Det kan du nog glömma. Jag är rätt säker på att den bästa "hämnden" är att du får ett förbaskat bra liv utan honom. Det är den enda som är hållbar. Den andra hämnden är att väl att han får dras med sin dotter resten av livet, där hon kontrollerar honom och styr och ställer.
Men fundera på vad du älskar hos honom. Låt mig gissa, du älskar den mannen du önskar att han var, kan det vara så.
För övrigt så tror jag du blandar ihop älska och vara beroende av.

Jag älskar min sambo, när jag ser honom känner jag en värme, han bryr sig om mig, jag känner att jag är kvinnan i hans liv. Jag kan vara tråkig med honom, han får mig att skratta. Hans sämsta sidor är inte sämre än att jag älskar dessa också. Jag vet att han finns där när jag behöver det, är det så med din sambo?
Och till sist, jag älskar min sambo för att han är den han är. inte för de prylar han har, inte för den bil han har. Utan den personen han är. 

Jag känner inte som du. Känner inte längre att han älskar mig för MIG. Det är för att han inte vill att jag ska gå vidare och träffa någon annan och för att han inte vill vara ensam.

Jag känner inte att han vill mitt bästa, eftersom han inte vill att jag ska ha kvar mina väninnor, inte träffa min mamma för mycket. Han bryr sig inte om min dotter. Han bryr sig helt enkelt inte om mig och de mina, utan allt handlar om honom och hans familj. ÄNDÅ säger han gång på gång att jag är en stor egoist som bara tänker på mig själv och att man inte kan älska ett ego.

Jag vet att jag beter mig som ett barn nu, men känner att jag har lidit så otroligt mycket i denna relation. Flyttat in i deras hus, inte fått ha min egen dotter eller familj på besök, fått undervärdera mig själv och accepterat all mobbing ifrån honom och hans dotter. Han har misshandlat mig och jag har tagit tillbaka anmälan.

ÄNDÅ har jag svårt att lämna!!

Det där var något av det sjukaste jag läst om en bonusfamilj. Menar du på fullt allvar att du inte får bjuda hem din egen familj och vänner?

Hur kan du sätta materiella ting som hus och pool framför ditt eget välmående?

Du har en flyktväg. Använd den nu och vänd dig inte om!