Varför tar alla överviktiga personer så illa upp?
Ett exempel på när vården bara såg övervikten och missade korrekt diagnos:
Jag sökte hjälp under 10 års tid mot att motion var så svårt, hur mycket jag än tog i så blev jag aldrig starkare, vid en viss ansträngning blev jag bara trött och fick aldrig upp konditionen.
Vårdcentralens förslag var viktnedgång, om och om igen. Även när jag påpekade att symtomen var nya och att trots övervikten tidigare lyckats med konditionshöjande motion. "Nej, börja med att gå ned i vikt så ska du se att det hjälper."
När jag äntligen lyckades svälta mig själv till en vikt (mat är ångestdämpande och ja, jag har ångest också som inte blir bättre av att behöva prata med vårdpersonal som inte lyssnar) som var OK i vårdcentralens ögon, så blev det annat ljud i skällan. "Oj, vi ska nog göra en astmautredning på dig.".
Hoppsan, obehandlad astma i 10 år, permanenta skador och för alltid försämrad lungkapacitet.
Jag hade behövt astmautredningen parallellt med bättre stöttning kring viktnedgång.
Och varför lät jag det gå 10 år? Ja, livet skulle jag vilja säga. Jobb, sjuka anhöriga osv, inte så mycket tid att fokusera på nu jävlar ska jag ned i vikt.
För den som aldrig vägt mer än ett par kilo för mycket: föreställ dig att vara hungrig varje dag i ett halvår. Så lyckades jag gå ned och det krävs att livet runtomkring inte stökar till det.